I love you, dad.

På grund av att flygbolaget bestämde sig för att gå i däck just den sommaren då vi i min familj bestämt oss för att återvända till vårt favoritställe i Spanien, blev enda lösningen att åka buss. Det fanns inte en flygbiljett att uppbringa nämligen. Jo, om man hade en riktigt stor plånbok förstås. Men det hade vi inte, så buss blev det. Jag hade gjort den resan en gång tidigare, men då var jag betydligt yngre och kunde utan problem sova på golvet under trappan på färjan till Tyskland. Inte riktigt lika sugen på det nuförtiden.

Nu efteråt kan man skratta åt det, men just då, när man satt där i mörkret och försökte sova var det inte lika muntert. Att vara 194 centimeter lång är bara det en signal till att man nog bör ompröva beslutet att välja buss som transportmedel. Om inte annat kan jag lova att man förbannar sig både en och två gånger på vägen...

Sedan stannar bussen några mil in i Frankrike, på en kolmörk sträcka av den nordfranska motorvägen, och man känner hur hela fordonet skakar varje gång en lastbil dånar förbi så nära att barnen skriker av rädsla. Då, om inte annars, kan jag lova att man svär över att man inte tog flygbolagskraschen som ett tecken och stannade hemma.

Men min dotter sov. Tvärs över mig och sätet. Själv skruvade jag mig hit och dit, övervägde att vid pass fyra på morgonen ställa mig upp och bara skrika rakt ut, låta vansinnet ta över. Helt.

På något sätt löste det sig, och väl på plats i sanden med solskyddsfaktor på kroppen, glass, öl och grillad kyckling i den, ja då lyckas man ju glömma den där påfrestningen det var att ta sig dit. Iallafall i två veckor, innan det var dags att åka hem igen...

Det mest bisarra som hände var nog ändå då det efter midnattsstoppet var dags att släcka ner och sova. Försöka sova alltså. Då, när alla gosat ner sig under filtarna, sätter chaufförerna på en spagettiwestern på dvd:n. På högsta volym! Två timmars skjutande, skrikande och dubbade italienare. Och vansinnet nådde oanade höjder. När eftertexterna äntligen började rulla tittade vi gillande på varandra i bussen, och kände hur nervsystemet äntligen började slappna av. Då sätter de på nästa film! Men då fick det vara nog och tilltaget stoppades.

Jag har inte varit på någon resa nu. Men vilan har varit välbehövlig, och jag har kunnat landa och reflektera den senaste tidens händelser. Sortera, bena ut, känna efter, lägga på plats. Det var nödvändigt helt enkelt.

Imorgon fyller min pappa år. 71 år. Det låter och känns ofattbart. Han är så pigg och vital, jag hoppas det förblir så länge till.

Jag skickade ett kort till honom idag. Det stack ut där i hyllan med fina kort, och jag tvekade aldrig om det var det rätta. Det var en fyr som var huvudmotivet, även om det var i bakgrunden. Och jag skrev att det är så jag ser dig, älskade pappa. Som en fyr som alltid står där, trygg, stadig, med handen utsträckt, redo att leda oss hem. Tårarna rann i takt med att orden fyllde insidan av kortet, och mitt i snörvlandet knackar det på bilrutan. Utanför står en av flickorna i fotbollslaget och vinkar. Hon undrade nog vad jag sysslade med. Jag förklarade visserligen, men skam vet om det hjälpte:-)

Jag har varit en så annorlunda pappa jämfört med min egen. Jag vet inte vilket sätt som varit bäst, eller om det går att mäta. Det enda jag vet är att jag älskar min pappa, precis som mina barn älskar mig. Så jag antar att hur egentligen inte är det viktiga, utan att. Att göra sitt bästa, utifrån den man själv är. Att älska och inte vara rädd för att säga att man gör just det. Och visa det.

Nej, dags att fortsätta semestern lite. Ha det fint.

Ciao.