Men...

"Jag har en stund på mig, och kanske räcker det för att säga det som behövs."

Tystnad. Andetag i den kalla, torra luften. Inget annat. Förutom en väntan, eller förväntan.

"Jag tror inte det kommer fungera det här...och tro mig, jag har tänkt igenom det. Inte en gång, inte två. Nej, alldeles för många gånger. För jag visste redan innan, före jag började tänka. Bara att...jag kanske inte ville vet det. Svaret."

Tystnad igen. Några nervösa skrapanden med foten på den frostiga asfalten, en lätt hostning, som för att vinna tid. Från henne kom ingenting, trots att hon inte kunde undgå att förstå innebörden i vad som sades. Men så kom det, lika plötsligt som oväntat.

"Skönt. Jag hade velat kunna uttrycka det så där, men för mig räcker det att säga att jag inte är kär i dig. Hoppas det duger lika bra. Nu behöver jag inte känna mig taskig heller, för du känner ju uppenbarligen samma sak?"

Hon tittade under lugg och mötte en försiktig nick, knappt märkbar men ändå där. Hon steg fram och kramade hans stela kropp, utan att först möta något gensvar men efter en kort evighet kom där en rörelse av samförstånd som gjorde henne lättad. Då släppte hon genast taget och klev tillbaka, plockade upp väskan från den kalla marken och tryckte ner mössan över öronen.

"Ha det fint nu."

 Hon sa det samtidigt som hon backade och vinkade med högerhandens fingrar, brydde sig inte om att vänta på hans reaktion utan vände runt och fortsatte längs gatan, ända tills skuggorna slukade hennes avbild, tillsammans med ljudet från stövlarna mot marken.

Och han stod där som en åskådare till vad han själv från början trodde var hans egenregisserade drama, men där slutet var något han aldrig kunnat kreera på egen hand. Hon hade stulit pennan, skrivit om det till något som fick honom att vrida sig som en mask i ljudlösa plågor på en rostig metkrok, och sedan bara lämnat scenen. Så här kunde det inte sluta. Han var inte så säker längre på om det verkligen var det han ville. Tänk om...han skulle ångra sig? Han kände paniken komma rusande nerifrån underbenen, fortsätta upp genom låren och mynna ut i krampaktiga sammandragningar i mellangärdet.

Så han sprang. Sprang för att berätta det för henne. Att han ångrat sig, att han inte alls höll med. Med sprängande hjärta inuti bröstet och brännande lungor for han fram genom det välansade villaområdet, i jakt på den han nu var absolut säker på var den rätta för honom.

Ingenstans fann han henne. Hon var som upplöst i den sena kvällens lätta dimma. Han övervägde att skrika ut hennes namn, men avstod. Stod länge med armarna utsträckta mot busskuren och lät andningen bli normal och svalde blodsmaken i munnen. Nattens mörker klövs av bussens strålkastare, och han tog ett steg bakåt när bussen stannade till och dörrarna flög upp med ett ljudligt pysande. Han klev upp på steget och letade i innerfickan efter busskortet, fann det och höll fram det till chaufförens gillande. Han vände sig om och såg dörrarna glida igen och bussen rullade ut på stora vägen igen. Kanske var det trots allt för det bästa, tänkte han.  Att gå vidare alltså, som han ändå hade tänkt. Ända tills han tappade initiativet.

Han slöt ögonen och lutade sig mot bussfönstret, trots allt ganska nöjd med kvällens drama. Med några djupa andetag var han på väg att falla i djup sömn när han kände en hand på sin axel.

"Är det ledigt här bredvid dig?"