Vi och dom

Ingen kan fylla upp ett rum som Du. Ingen kan väcka min glädje och lekfullhet som Du. När jag är ledsen väcker minsta tanke på Dig min glädje och tacksamhet till livet, och jag kan le igen. Du som känner mig bättre än någon annan, Du som älskar mig så villkorslöst. Tiden vi har tillsammans är så fylld av värme och närhet, kärlek och trygghet. Du, mitt hopp och tro på det goda i världen.
När Du lämnar mig tar Du mitt hjärta med dig. Jag känner att det är något som fattas, något som saknas. Jag öppnar dörren men det är tomt därinne. Det luktar som Du, men DU är inte där. Du ropar inte hej och kommer inte och kramar mig. För Du måste vara någon annanstans, även om Du hellre skulle vara här, om Du själv kunde välja. Jag sätter mig i soffan, dina saker ligger där du lämnade dem. Jag är så trött idag, kunde inte sova inatt. Jag lade mig bredvid Dig en stund och drog handen genom ditt hår. Klappade Dig lite på kinden och viskade att jag älskar Dig. Du sov sådär tryggt och gott som bara Du kan. Det gör mig så glad att du gör det, att du är så trygg. Jag reste mig och lade tillbaka nallarna, Dina kära vänner.

Jag är så trött idag, på gränsen känner jag. Jag gråter som ett litet barn, för idag kan jag vara det. Tårarna rinner och näsan drar igen, jag gråter så att jag får svårt att få luft. Tror aldrig jag kommer vänja mig vid det här konstiga, ovana. Jag med min separationsångest, det gör inte saken lättare. Tanken på att Du kanske vill ringa och berätta något men inte får, det sliter i mig. Man vänjer sig med tiden säger folk. Men jag vet inte. Jag antar att det är olika.

Jag skrev det där för flera år sedan. Och när jag emellanåt läser om föräldrar som kämpar med alla känslor som följer med i en separation med barn, kan jag med lätthet förstå vad de går igenom. Jag avundas dem inte, det gör jag verkligen inte. Men jag är ganska säker på att det kommer kännas bättre, lite längre fram. Det är väl mest det jag vill säga. Häng i, håll ut. Man säger inom terapin att det tar fem år innan båda parterna har hittat hem efter en sådan separation. Det kan låta outhärdligt långt, men det är ju också upp till oss, vad vi gör av det.
Hur lång tid det tar för barnen vet man nog inte. Med vettiga, kärleksfulla föräldrar behöver det inte ta så lång tid innan barnen anpassar sig och mår bra. Det är bara det att det kan vara svårt att vara förståndig och förnuftig när känslorna smärtar i relationen mellan de vuxna. Men vi kan försöka, göra så gott vi kan. Det kan dom faktiskt kräva av oss, barnen är trots allt helt oskyldiga. På alla sätt.