Klimatduellen med Anders Emretsson

Något positivt finns att ta med sig från COP15, trots att det avtal – om det över huvud taget går att kalla för ett avtal – som slutits är en urvattnad besvikelse utan bindande krav.

En sak är att de fem länder som nådde överenskommelsen är USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien, och att de snabbt växande u-landsekonomierna därmed officiellt ställer upp på att de har ett ansvar för tvågradersmålet.

Men det viktigaste är ändå klausulen om att avtalet ska utvärderas 2016 och att det faktiskt uttryckligen slås fast att man vid denna genomgång ska överväga att skärpa den långsiktiga målsättningen till 1,5 graders temperaturhöjning.

Även i väntan på det bindande avtal som förhoppningsvis kan komma till stånd inom ett år (trots att den föresatsen strukits ur avtalstexten) är de åtaganden som nu görs en kraftfull signal till marknaden om att det är en grön investeringsstrategi som gäller.

Det är också värt att komma ihåg att såväl USA, Indien, Kina och Brasilien som EU har ambitiösa klimatpaket som redan satts i verket eller ligger i startgroparna. De lagförslag som är på väg igenom den amerikanska kongressen må vara svaga på kort sikt men har en brantare kurva närmare 2050. Min övertygelse är också att klimatförändringarna om sex–sju år kommer att vara betydligt mer påtagliga för gemene man, och att det då kommer att finnas ännu större tryck på politikerna på kraftfulla åtgärder.

Att EU fick agera panelhöna är naturligtvis tråkigt inte minst för den aktuella ordförandenationens statsminister, men unionen kommer att hämta sig.

Värre är det med FN, som än en gång visat sig rent tragiskt impotent. Frågan måste ställas om organisationen egentligen fyller någon annan funktion än att hjälpa till med logistiken – vilken för övrigt lämnat en del att önska – och om det i stället är överenskommelser mellan tongivande aktörer man ska inrikta sig på. Enligt TT avvisar också G77-länderna avtalet, vilket gör att det är svårt att tro på att det kommer att antas i plenum. Nu är det i alla fall dags att sova.

"Vi har inte kommit för att prata, vi har kommit för att handla", sa USA:s president Barack Obama i sitt tal på Klimatmötets (enligt schemat) sista dag. Sedan dess har diverse stats- och regeringschefer avlöst varandra i talarstolen för att tala om just vikten av att handla.

Men handling – i betydelsen ändrade förhandlingspositioner för att få bort bromsklossar ur maskineriet – har vi inte sett mycket av.

Mitt grundtips från mitt första inlägg här i Klimatduellen kvarstår: Överenskommelsen blir ett till intet förpliktigande uttalande om att den globala medeltemperaturen inte bör överskrida två grader och att alla länder bör vidta åtgärder för att så inte ska ske.

Men Barack Obama och den kinesiske premiärministern Wen Jiabao hade ett nästan timslångt enskilt möte efter sina tal, och jag har i alla fall ett litet hopp kvar om att de ska komma framåt.

USA, Japan och EU har lagt pengar på bordet. Men för att klimatmiljarderna till utvecklingsländerna ska falla ut krävs att Indien och Kina levererar tydligare åtaganden om när ländernas utsläpp ska börja minska. Dessutom kräver USA att dessa minskningar ska gå att kontrollera.

Detta är de två knutarna som måste lösas. Om det blir en överenskommelse som alla parter kan acceptera kan denna förhoppningsvis resultera i ett bindande avtal nästa år.

Men troligare är som sagt att det hela stannar vid mera munväder. Och då står hoppet till att de enskilda länderna på egen hand vågar satsa ordentlig kraft och ordentliga pengar på omställningen till grön energi. Och det är faktiskt inte omöjligt, för i många fall är ju detta också en riktigt god affär.

Kanske krävs det ett annat forum för ett meningsfullt avtal. För FN:s trovärdighet kan ett misslyckande i Köpenhamn bli ödesdigert.

Klimatförändringarna kommer i alla fall att fortsätta under hela seklet vad vi än gör. 2010 blir sannolikt det varmaste året som uppmätts. Nästa årtionde blir med all säkerhet varmare än det som tar slut om ett par veckor – som i sin tur var är det varmaste hittills.

Det vi kan hoppas på är att den globala uppvärminngen stannar inom något sånär hanterbara gränser. Men för det krävs fortfarande – avtal eller ej – kraftfulla åtgärder.

Annars får vi hoppas på att allting var en bluff.

Det är final i bloggduellen i dag, men jag hoppas att detta inte är mitt sista inlägg utan att jag får anledning att återkomma när något väsentligt hörs från Köpenhamn. Därefter kan man följa mig på emretsson.net.

På återseende. Tack till Maggie, till Aftonbladet och till alla läsare.

Jag ska erkänna att jag när Köpenhamnsmötet inleddes faktiskt innerst inne närde ett litet irrationellt hopp om ett – trots allt – bindande avtal. Som mer realistiskt såg jag en politisk överenskommelse som skulle kunna omsättas i juridiskt bindande åtaganden i vår eller – senast – före slutet av 2010.

Nu verkar det som om båda dessa förhoppningar kommer rejält på skam. Danmark har gett upp och kommer inte att lägga fram något avtalsförslag. EU verkar fortfarande jobba för att få igång processen, men när detta skrivs verkar ett genombrott avlägset.

Den stora motsättningen handlar fortfarande om de två avtalsspåren med å ena sidan en förlängning av Kyotoprotokollet och å andra sidan ett långsiktigt icke bindande avtal som omfattar alla länder. Arbetet fortskrider, men det är svårt att se att Kyotoländerna ska skriva under ett nytt bindande avtal som inte omfattar Indien, Kina eller USA.

Grundtipset just nu är att det blir ännu en tandlös politisk deklaration om hur viktigt det är att temperaturen inte får stiga över två grader och att alla tar sitt ansvar för att det inte ska ske, men utan att specificera hur det ska gå till.

Hillary Clinton utlovade i alla fall amerikanskt deltagande för att ta fram de 100 dollarmiljarderna i klimatbistånd när hon anlände till Köpenhamn.

Det råder mycket osäkerhet just nu. DN uppdaterar kontinuerligt. Miljöpartiets politiske sekreterare Gunnar Lind samlar nyheter på Allt om COP15. AP twittrar.

100 miljarder dollar årligen. Så mycket ska den rika världen bidra med 2020 för att hjälpa u-länderna att anpassa sig till och motverka klimatförändringar, enligt ett förslag som den afrikanska unionens förhandlare Meles Zenawi nu ställt sig bakom.

Det är mycket pengar, och ett återkommande tema i den så kallat "skeptiska" argumentationen är om inte pengarna skulle göra mer nytta om de användes för att möta andra problem. Och är man klimathotsförnekare är detta närmast självklart, för om den globala uppvärmingen inte är något annat än en stor bluff är det naturligtvis inget annat än pengar i sjön att försöka motverka den.

Men om man nu, som jag, faktiskt accepterar den antropogena klimaförändringen som ett faktum – är det då självklart att vi ska lägga resurser på att motverka den, eller är det bättre att låta utsläppen och uppvärmningen fortsätta öka och i stället satsa pengarna på att hantera följderna?

Den danske statsvetaren Bjørn Lomborg tycker det. Han hävdar att de miljarder som det nu talas om för att motverka uppvärmningen kommer att ha en obetydlig effekt. I stället borde man satsa på att motverka spriodningen av aids, att utrota malaria och att förse människor med friskt vatten etcetera. Enligt Lomborg kan man på detta sätt rädda betydligt fler liv till en bråkdel av den kostnad som krävs för att hålla temperaturökningen under två grader.

Lomborgs resonemang bygger alltså på två premisser: Att kostnaden för klimatförändringarna är måttlig och att kostnaden för att motverka dem är hög.

Det stora problemet är förstås att osäkerheten är enorm i båda leden. Vi vet inte hur klimatförändringarna kommer att drabba om 10, 40 eller 90 år. Det finns en betydande risk att oförminskade utsläpp kommer att betyda en temperaturhöjning på upp till sex grader, och följderna av detta är närmast omöjliga att överblicka.

Sir Nicholas Stern uppskattar att kostnaderna för ohejdade klimatförändringar kan motsvara mellan 5 och 20 procent av den globala bruttonationalprodukten – för all överblickbar framtid. Kostnaden för att skrida till handling menar han å andra sidan går att begränsa till 1 procent av global bnp.

Det är alltså dyrt att ställa om. Men det är betydligt dyrare att låta bli.

Havsnivåerna har stigit under åtminstone hela 1900-talet, av åtminstone delvis naturliga orsaker. Höjningen verkar ha accelererat på senare tid, men osäkerheterna är stora.

Att klimatet förändras är det inte många – ens så kallade "skeptiker" – som ifrågasätter. När inuiternas hem spolas ut i havet är det svårt att hävda att allt är som förr.

Frågan är i stället hur det kommer att förändras i framtiden och om vi – världssamfundet – kan göra något åt det. Klimathotsförnekarna vill få oss att tro att förändringen är oberoende av människan, att den är en del av en naturlig cykel som snart kommer att vända, och att det i vilket fall som helst inte är något vi kan göra åt den.

Med stor sannolikhet har de fel. Det mesta tyder på att människans utsläpp av växthusgaser spelar en avgörande roll och att de förändringar vi sett hittills kommer att verka obetydliga i jämförelse med dem som väntar under det kommande århundradet.

Havsytan stiger nu med cirka 3 millimeter per år. Det blir tre centimeter på tio år och 0,3 meter på ett århundrade. För lågt liggande länder som Tuvalu och Maldiverna är redan det ett stort problem, men för de flesta av oss andra verkar det inte så dramatiskt.

Tyvärr kommer människan – även om det blir ett globalt avtal i Köpenhamn – att fortsätta att släppa ut växthusgaser under lång tid framöver. Koldioxidhalten i atmosfären kommer att stiga ytterligare. Det kommer att bli varmare. Grönlands och Antarktis istäcken, som redan i dag förlorar hundratals miljarder ton is varje år, kommer att smälta i allt snabbare takt. Därför väntas havsnivåhöjningen bli närmare två meter år 2100. Och då är det hundratals miljoner människor som drabbas.

Varken uppvärmning eller havsnivåhöjning kommer heller att magiskt stanna upp år 2100. På längre sikt kan havet stiga med sex meter, vilket kommer att hota många av världens stora städer. (Klimathotsförnekare hävdar ofta att Al Gore i filmen "En obekväm sanning" förutspår sex meters höjning till år 2100. Det är, som så mycket annat, en lögn – Gore anger ingen tidpunkt i filmen.)

Många utsatta nationer och människor kommer att behöva hjälp att anpassa sig under det här århundradet. De mest utsatta örikena är sannolikt dömda oavsett vad vi gör. Invånarna kommer att bli tvungna att flytta.

Vad som händer om utsläppen av växthusgaser inte begränsas vill jag helst slippa tänka på. Förhandlarna i Köpenhamn har ett tungt ansvar på sina axlar.

(Grafer från Copenhagen Diagnosis)

Det finns förstås en informativ Climate Denial Crock om havsnivåhöjning:

Maggie Thauersköld Crusell verkar inse att hon satte sig själv i klistret genom att acceptera mitt bevis för antropogen global uppvärmning men ogiltigförklara det med argumentet att vi inte kan bevisa att inte en okänd faktor neutraliserar koldioxidens verkan samtidigt som en annan okänd faktor orsakar en motsvarande uppvärmning i koldioxidens ställe.

Maggie inleder sitt försvarstal med en handuppräckning på frågan om 0,74 graders uppvärmning är farlig, och fortsätter:

I själva verket är det inte de 0,74 graderna som är klimathotet. Hotet är temperaturen kommer att fortsätta stiga med X antal grader, allt mellan 1,5 till 6 (enligt IPCC). För detta finns dock inga belägg förutom projektionerna från ett antal klimatmodeller, som alla förutsätter att klimatets nettoåterkoppling är positiv, dvs. att den ena händelsen förstärker den andra. Men hur kan det stämma om jorden efter varje El Nino återvänder till balans? 1998 års El Nino var ju ovanligt kraftig och ledde till en stor temperaturökning. Varför sjönk sedan temperaturen? Borde den inte fortsätta att stiga mot en tipping point?

Två invändningar: Om vi accepterar sambandet att a) koldioxid är en växthusgas och att b) halten av koldioxid ökar, följer att temperaturen kommer att fortsätta öka om koldioxidhalten fortsätter öka. Det behövs inga klimatmodeller för att etablera detta enkla samband. Dessutom verkar det föreligga en missuppfattning om att återkoppling betyder att systemet skenar. Så är inte fallet, vilket pedagogiskt visas av Anders Martinsson på Uppsalainitiativet.

Men så finns ju de där naturliga variationerna. Det är de som just nu "döljer" uppvärmningen, påstår AGW-sidan. Fast om dessa variationer är så starka, borde de då inte rimligen också kunna svara för uppvärmningen 1975-1998? Det är ju de facto bara den sistnämnda uppvärmningen som anses bero på människan. Och inte helt, utan huvudsakligen. Hur många tiondels grad talar vi här om? Ser ni verkligen inte hur vi förstorar upp problemet?

Nja. En del av uppvärmningen även under första halvan av 1900-talet kan sannolikt också tillskrivas människan (halten av växthusgaser hade ju ökat även innan Charles David Keeling började mäta koldioxid vid Mauna Loa). Men ökad solaktivitet och minskad vulkanisk aktivitet anses också ha bidragit till uppvärmningen under 1920- och 1930-talen. För övrigt försöker Maggie Thauersköld Crusell ge intryck av att dessa naturliga variationer är okända för oss och det är de ju inte. Till exempel vet vi att solaktiviteten har minskat något de senaste årtiondena, att en kraftig El Nino höjde temperaturen 1998 och att La Nina sänkte den 2008. Naturlig extern påverkan på klimatet borde under andra halvan av 1900-talet ha resulterat i en avkylning i stället för den kraftiga uppvärmning som ägde rum, enligt IPCC.

Därpå övergår Maggie till vad hon kallar dissektionen av mina argument (alltså de argument som hon i sitt förra inlägg godtagit rakt av):

[V]arför tar inte Anders upp frågan om koldioxidens avtagande upptagningsförmåga. Ju mer koldioxid vi tillför desto mindre effekt får det extra tillskottet eftersom koldioxidens effekt avtar logaritmiskt." Och varför nämner inte Anders att t.o.m. IPCC i sin bevisföring menar att en fördubbling av CO2-halten bara ger 1 grads uppvärmning. Klimathotet består ju i att man antar att vattenånga förstärker koldioxidens effekt i all oändlighet.

Koldioxidens effekt är logaritmiskt avtagande, ja, och det är också därför klimatkänsligheten brukar anges som funktion av en fördubbling av koldioxidhalten. Men som (återigen) Anders Martinsson visar på Uppsalainitiativet är skillnaden mellan linjär och logaritimsk ökning inte särskilt dramatisk.

Förstärkningseffekten av vattenånga är inget löst antagande utan både teoretiskt beräknad och empiriskt observerad.

Maggie hävdar sedan att tillförlitigheten i proxies för koldioxid har ifrågasatts av flera forskare. Kanske syftar hon på Zbigniew Jaworowski, som dock inte tas på särskilt stort allvar av andra forskare.

För att så tvivel om att det är mänsklig aktivitet som ligger bakom ökningen av koldioxidhalten i atmosfären frågar hon sedan: "Hur mycket av den extra koldioxiden kommer t.ex. från havet?" Svaret är att det inte kommer någon extra koldioxid från havet eftersom havet tar upp koldioxid – något som för övrigt orsakar "det andra koldioxidproblemet"; försurning av världshaven.

Även den observerade temperaturhöjningen under 1900-talet finner Maggie Thauersköld Crusell nu anledning att ifrågasätta. Hon hänvisar till den klimatskeptiske bloggaren Anthony Watts som "visar hur uselt temperaturmätningarna kan gå till". Som tur är finns det metoder för att korrigera för eventuell kontamination av till exempel urban heat island-effekt. Amerikanska NOAA har visat att denna inte ger någon påverkan. Hon utför sedan det smått uttjatade tricket att körsbärsplocka en mätperiod för att visa att den globala uppvärmningen avstannat. Det är lika fel varje gång.

Slutligen gör hon ett försök att hitta en ny huvudmisstänkt för att kunna frikänna koldioxiden, och hittar de bruna molnen. Enligt Maggie Thauersköld Crusell har dessa "funnits (sic) stå för ca hälften av den uppvärmning som tidigare tillskrevs CO2". Detta är en missuppfattning. Jag har tidigare (läs gärna referenserna i det inlägget) förklarat hur det ligger till egentligen, och den korta versionen är att de bruna molnen faktiskt nettokyler, då de förutom värmande sotpartiklar också innehåller kylande sulfataerosoler. Detta har Maggie Thauersköld Crusell fått förklarat för sig och det är svårt att föreställa sig att hon nu skulle ha glömt det.

Den uthållige läsare som har hängt med ända hit bör ha förstått att Maggie Thauersköld Crusell, liksom de flesta klimathotsförnekare, handskas vårdslöst med fakta när det passar hennes agenda. Det är lätt att kläcka ur sig en felaktighet men det kan vara invecklat att korrigera den. Som den brittiske journalisten och klimataktivisten George Monbiot har uttryckt det:

"This means that trying to debate with them is a frustrating and often futile exercise. It takes 30 seconds to make a misleading scientific statement and 30 minutes to refute it."

Dåligt väder har vi alltid haft. Det går aldrig att tillskriva klimatförändringarna en enskild översvämning, skogsbrand eller orkan. Den arktiska isens rekordavsmältning 2007 berodde på vindar och havsströmmar. Australien har haft fruktansvärd torka och brandkatastrofer de senaste åren, men det hade man också på 1930-talet. Höstens översvämningar i England är inte de första. Årets november i Mellansverige var extremt sunkig, men den var knappast gnistrande förra året heller (jag har förträngt detaljerna).

Men det betyder inte att den globala uppvärmningen är betydelselös i sammanhanget. Det forskningen visar är att händelser som dessa har blivit vanligare och kommer att bli ännu vanligare i framtiden. Orkaner, som får sin energi från varma oceaner, blir vanligare och kraftigare. Många varma områden drabbas ännu hårdare av torka och bränder. Kraftiga skyfall och översvämningar kommer att bli vanligare i områden som redan nu plågas av sådana.

James Hansen, en av världens främsta klimatforskare, illustrerar hur sannolikheten för extremt varma år förskjuts uppåt:

Bara om vi höjer blicken från vädret kan vi se klimatet. Och det är hög tid att öppna ögonen.

I slutet på första veckan av COP15 börjar det röra på sig. EU:s utfästelse om klimatmiljarder till utvecklingsländerna fick en och annan uppskattande kommentar, men det är tydligt att de fattiga nationerna tänker sig helt andra summor. Det krav på fem procent av de rika ländernas BNP till klimatbistånd som 50 afrikanska stater väntas lägga fram får dock mest ses som en markering, och vore det inte för Kinas stöd skulle kravet inte vara så mycket att ta på allvar.

Nu är det naturligtvis fortfarande otänkbart med summor i den storleksordningen som kompensation för klimatskador, men den kinesisk-afrikanska alliansen ger – om den håller – ändå lite mer makt åt länder vars röst annars knappast skulle höras alls.

Bakom stödet från Kina ligger förstås att landet också vill ha del av pengarna från i-länderna. Jag känner sympati med det kravet – trots de senaste årtiondenas snabba ekonomiska utveckling lever en stor del av befolkningen i fattigdom – men i gengäld bör detta öka trycket på Kina att leverera egna åtaganden.

Med en arbetsvecka kvar och långt mellan förhandlingspositionerna är det lätt att känna pessimism. Det avtalsutkast som presenterades i fredags innehåller många tomma paragrafer "to be elaborated". Om de ska fyllas fram till fredagen kommer det att krävas stor kompromissvilja från båda håll.

Heder åt alla som deltog i lördagens demonstration i Köpenhamn och gav röst åt kraven på ett meningsfullt avtal.

EU har enats om att bidra med cirka 2,4 miljarder euro per år som "snabbstartspengar" till klimatåtgärder i u-länder. Pengarna ska placeras i en fond som u-länder får söka pengar från.

Som omtalats tidigare kommer en del av pengarna från den befintliga biståndsbudgeten, något som naturligtvis väckt kritik, men i mina ögon är det positivt att man över huvud taget fått siffror på bordet. Klimatåtgärder är också svåra att skilja från konventionellt bistånd då det till exempel handlar om att förse människor med energi och vatten.

Förhoppningsvis innebär EU:s bud att andra länder också lanserar siffror i motsvarande storleksordning.

Mitt blygsamma försök att förklara den globala uppvärmningen har mött en hel del både avfärdande och upprörda reaktioner bland kommentarerna. Jag vidhåller att det faktum att jorden värms upp, att en ökad halt koldioxid i atmosfären är en betydelsefull orsak till detta, och att människan genom sin förbränning av fossila bränslen och avverkning av skog har orsakat denna höjning, är okontroversiell inom vetenskapen – ändå finns det överraskande många som förnekar detta.

Jag har tidigare gjort ett försök att sammanfatta min syn på dessa så kallade "skeptiker" och deras åsikter på min egen blogg emretsson.net.

Framöver hoppas jag här på Klimatduellen kunna skriva mindre om förnekarnas spridande av rädsla, osäkerhet och tvivel och mer om vad som faktiskt avhandlas på mötet i Köpenhamn. Så kallade "skeptiker" som vill diskutera den naturvetenskapliga grunden för klimatpolitiken gör lämpligen det här eller här.