Det där med känslor

Känslor är svårt. Det är lätt att irra runt planlöst bland alla tusentals tankar kring framtid, nutid, dåtid och allt annat som ligger mellan dess tre bitar i livet.

Jag undrar vad det egentligen är som gör att vi har så lätt för att minnas dåtiden. Kanske var det bättre förr eller var vi bara mindre allvarsamma, mindre problematiska i sig och analyserande? Kanske är det helt enkelt så att vi formar om vårt förfluta till att passa våra egna värderingar och vårt härliga lyckorus från forna tiden.Vad är det som gör att en parfym i en folksamling plötsligt väcker en mängd olika känslor inom oss och kanske även ruckar på de stenar som täcker minnena från det gamla?

Vad är det som egentligen gör att många av oss har så svårt att släppa en nutid, oavsett hur dåligt vi än tycker att det är? Vi klamrar oss fast med stela fingrar och vågar inte lämna det vi alltid har rackat ner på, för att det som är där ute är så himla skrämmande, trots att de tkanske fyller oss med varma, längtande känslor. Oavsett om det handlar om jobb eller om kärlek, är vi rädda, men kan ändå satsa allt.

Människan är konstig och jag är inget undantag.

~En kvinna bland kvinnor