funderingarnas helg...

[2009-12-21 00:05]

Fjärde advent har passerat tillsammans med helgen. Fyra dagar kvar till julafton och jag känner att jag helst av allt bara vill att den dagen passerar omärkt.

Det känns rätt dysterat att jag känner så. Tycker ju om julen och tycker om att umgås med min familj så här års. Men i år så känns det nästa meningslöst.

Det som har förändrats är jag. Eller det är mitt  liv som har förändrats. Inget annat. Förra året va julen en riktig höjdpunkt för mig. Jag fick fira den med min familj min pojkvän och hann även med att fira den med hans familj. Det va en kanonfin julafton och juldag.

I år så vet jag inte ens vad som kommer hända. Vet att jag ska åka hem till min bror och fira med familjen. Hade tänkt stanna kvar tills tomten kom över på eftermiddagen och sen åk hem och fortsätta firandet med "honom". Men nu vet jag inte. Har inte fått något svar på om han vill fira med mig eller inte.

Så tankarna och funderingarna den här helgen har kretsat kring honom. Tvivel har börjat fylla mitt huvud. Vill jag verkligen det här?

Han vill göra det här officiellt och berätta för världen. Men vad finns det att berätta om när han inte ens beter sig som om det skulle finnas något mellan oss genemot mig?

jag förstår inte vad han vill med mig. Vi kan ju inte ha ett förhållande med varandra om vi aldrig ses eller hörs. Jag kan iallafall inte ha ett sånt förhållande.

Jag vill kunna visa genom ord och beröring hur mycket jag tycker om honom. Men hur ska det går till när banden bara klipps mitt upp i allt. Snacka om att ena dagen lova guld och gröna skogar för att nästa bara försvinna från jorden yta. Kan sätt en hundring på att när jag träffar honom i morgon, ja, för jag kommer träffa honom i morgon om det inte hänt något som att han är sjuk eller så. Då kommer han att bete sig som om ingenting hade hänt.

Allt kommer va perfekt och han kommer inte visa minsta tecken på att han gjort något galet. Det första han kommer säga är att han saknat och längtat efter mig. Men va fan! Varför vänta 3 dagar med att berätta det. Vi lever väl för fan i 2000-talet. Finns miljoner sätt att höra av sig på. Vill jag verkligen veta varför det är som det är? Är jag blåst?

På ett sätt är jag nog det. Men jag vill ha reda på sanningen innan jag ger upp. Jag kan få vara blåst ett tag till om det är så. Det är ju bara min anständighet och mitt ansikte jag kan förlora i det här. Det har jag ju redan gjort så många gånger i mitt liv så varför va rädd för det den här gången.

Nu är det läggdags.

//L