oväntad vändning...

[2009-12-16 08:54]

I måndags så var jag likgiltigt till mitt förhållande med honom. Han ville som sagt ses på tisdagen vid 11 snåret. Jag trodde inte att det skulle bli så. Så många gånger som han ställt in så trodde jag inte att han skulle höra av sig förens långt senare. Så när min mamma ringde och undra om jag kunde ta en promenad med hunden vid 10:30 så tänkte ju jag att "det hinner jag".

Precis efter att jag lagt på luren med mamma vid 10 så ringer han och säger att han redan är på väg. Oj, det va inte väntat alls. Så det vara bara att erbjuda honom att följa med honom ut med hunden.

Så när han står där nedanför porten i snöyran påpälsad och ler mot mig så tappar jag min kalla, hårda, likgiltiga fasad och kan inte annat än spricka upp i ett leende och krama om honom. Vet inte om det var vädret eller han som fick mig att skina upp. Men jag hoppas att det till största delen va han.

Väl hos mamma så slänger jag ur mig kommentaren om att det fanns en risk att vi skulle springa på henne. Hon jobbar i området och hon har en tendens att dyka upp vid tillfällen då man helst inte skulle vilja träffa henne. Typ som när man precis träffat en ny kille och inte kännder sig redo att presentera denne för sin mor.

Självklart han vi inte mer än parkera bilen så kom hon runt hörnet. Hahaha! Det var bara att presenterar honom. Men bara vid namn alltså. Han har inte fått någon titel än.

Så efter en mysig promenad och massor med offentliga ömhetsbevis från han sida, helt otroligt, så åkte vi hem till mig för att prata ut om allt. Luften renasdes och korten lades på bordet.

Han ska äntligen börjar packa och flytta ut från lägenheten han har med sitt ex. Tanken från hans sida har varit att bo kvar tills den är såld. Jag har inte lagt någon åsikt ellet tyngd i att skynda på det. Men när han har låtit henne styra över hans tid så har jag ju självklart blivit bitter.

Han är tydligen rädd att förlora mig. När jag fråga honom vad han skulle ha gjort om han varit i mina skor så var svaret "jag skulle ha bett dig dra åt helevet och aldrig mer pratat med dig". Hmm... Han har mycket att bevisa för mig innan jag kommer kunna ge honom allt. Men nu verkar det som att han tänker göra det också. Fast jag ska inte ropa hej än. Han har ju inte flyttat någonstans än.

Men det känns bra igen. Det är huvudsaken för mig. Det kändes bra att va likgiltig också. Tror jag är tillbaka i början igen och kan liksom bara känna att vi får se vart det leder. Jag har liksom inget att förlora mer än mitt ansikte om det är så att jag går på samma nit igen.

Känner ett enormt lugn just nu iallafall och det känns bra.

Nu är det dags att åka till jobbet.

Ha en underbar dag!

//L