Evas krypin i cyberspaceJag är en halvfet, snart medelålders mamma som trivs med att leva mitt liv. Jag är tvåbarnsmamma, gympafröken, kvinna, kollega, vän, fru ........ och jag har ALDRIG någonsin varit lyckligare.
Om jag var tvungen för att kunna gå så skulle jag det, sätta mig längst bak för att kunna gå ut ifall bebis inte ville vara med. Men om det gick att undvika skulle jag göra det.
Det beror lite på vem det är som begravs. När min farmor begravdes så var min son 6 mån, och det kändes naturligt att ha honom med. Fint på nåt vis att visa att släkten lever vidare..
Det beror nog på hur nära man står den som ska begravs. En arbetskamrat (tex)... då tycker jag nog inte det. En släkting... Ja, då tycker jag man kan ta med sitt barn.
Jag håller med Ise om det där med arbetskamrat.... men riktig vän eller släkting: ABSOLUT! Vi behöver verkligen beviset då att livet fortsätter och att den personen som gått bort lever vidare genom sitt barnbarn eller vad relationen nu var.... *L*
Jag spelar på flera begravningar i vecka och jag kan berätta för dig hur folk brukar göra. Dom som har bebisar med går ofta ut om barnet börjar skrika för mycket. Lite gny och gnäll brukar folk tolerera. Om man känner att man absolut vill sitta med under hela akten, då tror jag det är bäst att bebisen inte kommer med, och då kanske man kan fixa en barnvakt om det går.
Självklart ska barnen va med! I fest och sorg och vad det nu kan vara ska ungarna vara med, som i Afrika. Där finns förutom ungar även förfädernas andra med, skumma filurer som snurrar runt och upplever festerna. Inte fel att sätta ut en skål mat till andarna. Kram och Jul på er dalmasar!
Jag gjorde det med sonen när han var några månader gamla och pappans morfar dött. En kusinbebis var också med. Det var fint och gick bra. Lättade upp som någon skrev.
jaa det skulle jag.... har 5 barn och dom har alltid fått följa med på både glada och tråkiga saker..... barn lättar ju upp lite mitt i det tråkiga.....