Janne: Det var en dag du inte kom...

Jag hade en rätt tuff barndom. Hade svår astma och var allergisk mot det mesta, så jag mer eller mindre växte upp på sjukhus. På den här tiden kunde man ju inte så himla mycket om allergi, som man kan idag. T ex så brukade barnläkaren i Nyköping ha med sina hundar på sjukhuset och de lät mig som var jätteallergisk mot gräs vara ute och plocka maskrosor !!!

Kan inte ha varit lätt för mina föräldrar. Jag fick åka in till sjukhuset och sova över ca 3 dagar i veckan och på min pappas jobb fanns det ingen vidare förståelse för att han var tvungen att vara på akuten med mig hela natten...

När jag var ca 3-4 år så skickade de mig till Karolinska för utredning och jag fick vara där i flera veckor. På den tiden var det inget snack om att man skulle ha anhöriga med sig, utan de fick komma och hälsa på i helgerna. Mina tre syskon fick inte ens komma in på avdelningen utan fick sitta själva i väntrummet och vänta (min äldsta syster var då ca 9 år gammal). Vid ett tillfälle var det en hel släkt med zigenare i väntrummet som var rätt högljudda och de blev totalt livrädda. Var ju inte så lätt att vara så liten och ensam utan föräldrar, men det fanns en finsk sköterska som hette Rut som blev som en extramamma för mig under den tiden. Har ju bara svaga minnen kvar från henne, men har fortfarande kvar brev som hon skrev till mig efteråt när jag kommit hem. Hon hade verkligen ansträngt sig och klipp ut massor med tecknade figurer och sånt och klistrat fast i brevet. Tänk att det finns såna underbara människor.

Flyttade i alla fall till Linköping när jag var fyra och fick då en av bästa allergispecialisterna i Sverige, Max Kjellman, som läkare och det var nog tur det för när jag var sju åkte jag på lunginflammation och blev riktigt dålig. Hamnade i respirator och hade två hjärtstillestånd. Kommer fortfarande ihåg att när jag såg mig om i rummet och allt och alla var alldeles blåa och jag undrade om jag var på månen. När jag blev bättre och fick flytta från intensiven ner till en vanlig barnavdelning, så tänkte jag springa till telefonen i änden av korridoren och ringa hem och berätta, men när jag hoppade ur sängen så vek sig benen under mig och jag ramlade ihop på golvet. Förvånansvärt hur fort det går för musklerna att förtvina om man är sängliggande...

Av förklarliga skäl blev mina föräldrar rätt överbeskyddande och jag kommer ihåg att jag aldrig fick gå på klassfester och liknande för att det var många som åt jordnötter och liknande. Var ju rätt mycket som man inte fick äta eftersom jag var födoämnesallergiker och man inte var riktigt säker på vad jag tålde och vad jag inte tålde, fast ibland var det inte vidare logiskt (inte min mamma´s starka sida :o). Enda glassen jag fick äta var vaniljglass och päronsplitt, enda godisen jag fick äta var gelehallon, hallonbåtar, Figaro och Toy och enda läsken var hallonsoda, sockerdricka och Pommac. Fick inte äta citrusfrukter, vilket det är i Pommac, men när jag kom på det själv så höll jag givetvis käft, för vem vill bara dricka hallonsoda och sockerdricka...

Man kände sig rätt utanför när det var så här, men en person kom att betyda mer för mig än någon annan. Min morfar! Han hade själv farit in på sjukhus titt som tätt ända sen min mamma var liten. Kommer ihåg hur han brukade visa oss alla operationsärren efter njurstensoperationer, gallstensoperationer, blindtarmsoperationer och allt vad det var. Såg i alla fall ut som om han blivit överkörd av en skördetröska på magen. Min morfar brukade säga att han och jag hade släktrekordet i att ligga på sjukhus och på något vis så vände han allt det negativa med att vara så mycket sjuk till att vara något positivt och jag kommer ihåg hur stolt jag var över vårat rekord.

Morfar och jag (visst var jag söt...)

Min morfar och jag kom varandra mycket nära och trots att han hade 23 barnbarn, så var jag speciell för honom. Han brukade alltid berätta om när han var och hälsade på mig när jag låg på Karolinska. Han var nere i Stockholm för att gå en kurs under tre dagar och hälsade på mig den första dagen och lovade att han skulle försöka komma dagen efter. Nu lyckades han inte komma ifrån då, men jag satt och väntade hela dagen på att han skulle komma. Dagen därefter när han kom hade jag tittat förebrående på honom och sagt:
"Hör du morfar, det var en dag du inte kom..."
Det där satt som en tagg i hans bröst under hela hans liv och det var kanske en av anledningarna till att vi fick så speciell kontakt.

Det är över tio år sedan han gick bort nu. Han hade i och för sig varit mer eller mindre dödförklarad ett antal gånger innan men alltid repat sig. När jag var tjugo år och skulle ut och tågluffa så trodde jag inte att jag skulle få se honom igen. En varm lördagkväll när vi var i Paris och gick uppför trapporna till Sacre-Coeur katedralen, gick jag in och tände ett ljus för honom inne i kyrkan. Utanför satt ungdomar och spelade gitarr och sjöng, men där inne var det en nästan magiskt fridfull stämning. Min morfar levde givetvis när jag kom hem igen, precis på samma sätt som han gjorde när han var dödsjuk när brorsan skulle åka på bröllopsresa.

En vacker sommardag när han och min mormor satt i trädgården och fikade fick han en hjärnblödning. Han började sakta återhämta sig de första dagarna, men blev sen snabbt sämre. Har nog aldrig kört så fort som jag gjorde för att hinna upp och ta farväl av honom. Med tårarna strömmande hela vägen blåste jag hela sträckan från Uppsala till Falun på mindre än en och en halv timme och hann precis fram i tid. Det var som om han hade väntat på mig för han hade varit okontaktbar i över en timme, men när jag pratade till honom rörde han handen och ögonen flimrade. Jag kramade om hans hand och det var sista gången han var vid medvetande innan han dog.

Det är ofattbart hur mycket man kan sakna någon som varit borta så länge. Gillar egentligen inte att gå till hans grav för han är så levande inom mig. Första gången jag var till graven var en grå och regnig sommardag och jag skjutsade dit min mamma. Precis när vi kom fram till graven sprack det upp en reva i det grå molntaket och solen började lysa på oss. När vi åkte därifrån gled molnen ihop igen och allt var grått igen. Hade verkligen svårt att hålla tårarna tillbaka när min mamma sa att det nog var morfars sätt att hälsa till oss därnere...

På något konstigt vis lever han ändå kvar i mig och ibland när jag är ledsen eller har det jobbigt kan jag nästan känna hans och mormors närvaro i rummet. Jag är inte troende, men finns det en himmel så är det där dom är.  Saknaden efter dom är fortfarande så himla stark att den gör fysiskt ont, för det finns inga andra som någonsin älskat mig så gränslöst mycket utan att någonsin förvänta sig det minsta tillbaka. Trodde att smärtan skulle försvinna med tiden, men saknar dom fortfarande lika mycket...

Hör du morfar, det var en dag du inte kom och nu kommer du aldrig mer tillbaka...