Janne: Jag vill vara som Mikael Livson

 Mikael hade varit med i finska vinterkriget och ibland kunde man sitta en hel kväll över en kopp te och lyssna på hans berättelser om hur halva ryska armén frös ihjäl på grund av att de inte hade riktiga kläder (de använde tidningspapper som isolering, men efter att det blivit plusgrader och regn och sedan svinkallt var det kört) och hur de ryska politiska befälen tvingade ut sina soldater till en oundviklig död (vägrade de blev de skjutna). Det var många gripande historier han berättade, som jag bär med mig än idag. Varenda vinter använder jag mig av hans kunskap när jag ska gå i halkiga backar. Går man nerför en hal backe ska tårna peka inåt, går man uppför ska de peka utåt...

Han berättade även historier från sitt liv som domare. Han hade en gång haft ett fall med en 60-årig man som stod åtalad för att ha misshandlat tre män i 25-årsåldern. Mikael som var en klok man, tyckte ju att det var något som inte stämde i historien, för enligt hans erfarenhet brukar inte 60-åriga män vara ute och spöa upp folk på gatorna. Han frågade då mannen om det stämde att han hade misshandlat dem och mannen svarade då att han bara hade uppfostrat dem. Det visade sig att mannen hade varit ute och promenerat, när de tre männen hade kommit fram och undrat om han hade eld. Han hade beklagat att han inte hade det, men då tyckte de tre männen att han skulle få fan för det (vilket var ett stort misstag). Mannen var nämligen före detta finsk mästare i karate och trots att rättegången var flera månader efter händelsen så såg männen fortfarande lite tilltufsade ut. Målet lades ner...

Det fanns en del lustiga situationer med Mikael, som t ex när jag och Markus kom hem från plugget och inte ens hinner ta av oss jackorna innan han frågade:
"Hör ni pojkar, ska ni inte ha en Sherry?".
Vi blev lite ställda av frågan, så han sa lite förvånad:
"Inte?"
Vi tittade på varandra Markus och jag och sa:
"Ja, en liten då..."
Vi följde med till hans rum där han plockade fram en flaska Harveys Bristol Cream och hällde upp i ett par vanliga vinglas ända upp till kanten. Vi smuttade lite grann på sherryn och sa:
"Mmm, det var gott!"
varvid Mikael knycker till på nacken, sveper hela glaset som om det vore en snaps och svarar:
"Jo, nog var det gott. det var bara en sak som var fel! Det var för lite..."  
sen fyllde han på sitt glas igen och svepte det igen...

Ibland märktes det dock att han var lite gammal. Ett jullov var det bara han och jag kvar i korridoren. Jag skulle fira jul med min bror som bodde utanför Uppsala. Jag kilade ut i köket för att ta en macka, medan Mikael satt och tittade på TV med en adventsstake med tända ljus framför sig. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur meterhöga lågor slår upp från adventsstaken när vitmossan tar eld. Jag slängde mig ut i vardagsrummet, slet tag i adventsstaken och rusade ut med den i köket samtidigt som jag försökte undvika lågorna som slickade mitt huvud. Lyckades i alla fall slänga ner skiten i vasken och spola vatten, så det slocknade...

Trots allt hade jag aldrig velat vara utan Mikael i vår korridor. Finns många fina minnen. Han är väl med all sannolikhet död sen många år, men han lever kvar i våra minnen....