Janne: Måndagsskyltar och pepparkakskukar

Nu när jag väl börjat skriva om min studietid, så bara väller minnena upp. Kanske blir lite tjatigt, men känns viktigt att få ner minnena på pränt.

I Flogsta-husen finns två korridorer på varje våningsplan med tolv studentrum i varje korridor. Förutom trapphus delade vi även ett förråd (som man kom in i från bägge korridorer), balkong  och en dammsugare med den andra korridoren. Något som däremot inte gick att dela var Måndagsskylten.

Kom inte ihåg hur det hela började, men någon hade i alla fall tagit med sig en snöröjningsskylt som det stod "Måndag" på upp i korridoren efter en någon fest på någon nation. Vet egentligen inte vad som var så speciellt med den där skylten, men alla ville ha den. Den tidigare grannsämjan korridorer emellan förvandlades till en bitter kamp á la Sierra Madres skatt där alla ville lägga beslag på måndagsskylten. Vi hade faktiskt vissa regler. Skylten måste finnas uppsatt någonstans i den egna korridorens gemensamma ytor, dvs själva korridoren, vardagsrummet eller köket. Det fanns inga gränser för vad vi (och dom) gjorda för att återerövra trofén. Ibland gjorde vi gemensamt koordinerade attacker på amerikansk fotboll vis och ibland listiga inbrott som Arsene Lupin, när vi som fasadklättrare tog oss in genom deras öppna köksfönster med fara för vårt eget liv.

Vet inte vad som hände med skylten till slut. Vem vet, de kanske fortfarande krigar om den där på vånging 2 i hus 3 i Flogsta. Bor ju inte så långt bort, så ibland är man sugen på att gå upp och ringa på och fråga. Fast allvarligt talat, så hade de nog ringt till Ulleråker om  någon kom och frågade efter en Måndagsskylt som fanns där för 20 år sedan...

Det var inte bara skylten som gjorde att vi lärde känna dem i den andra korridoren. Vi hade också pepparkakskriget. Vi hade bakat ett stort pepparkakshus, som såg ut som ett Flogsta-hus med rätt antal fönster, folk som hoppade från taket och allt som ett Flogsta-hus ska ha för att vara just ett Flogsta-hus. Vi bakade också en försvarlig mängd pepparkakor, men degen tycktes aldrig ta slut.

Nena, Sara, Nisse och Markus in action

Till slut lutade vi oss ut genom vårt köksfönster och kletade fast en degpepparkaksgubbe på den andra korridorens köksfönster. Sedan ringde vi till den andra korridoren och låtsades som om vi bodde i huset bredvid och undrade vad sjutton de hade på sitt köksfönster. Det tog några sekunder innan vi hörde förvånade tjut från korridoren bredvid. Sen trodde vi att allt var över och ställde oss för att diska alla bakgrejor, när det en dryg halvtimme senare ringer på dörren.

När vi öppnar dörren finns inget där, men på golvet ligger en enorm gräddad pepparkakskuk med pungkulor och allt...