Janne: Korri-dårar-na

Nostalgitrippen fortsätter...

En studentstad som Uppsala är för en ung student vad en odlingsplatta och värmeskåp är för en bakterie. Alla som kommer dit har tentaklerna ute och det är otroligt lätt att lära känna nya människor. Givetvis lär man känna de som man läser kurser tillsammans med och en del lär man känna på nationsaktiviteter och liknande, men den riktiga smältdegeln är just studentkorridorerna där människor från olika platser, med olika erfarenheter, intressen och mål samlas och kokas ihop till en härlig mental kreolsk söndagsgryta.

Vissa personer i min korridor var och är väldigt speciella för mig och är såna som man verkligen saknar. Det är väl främst Markus, Inger, Nena, Sara och Jan-Erik som man blev så tajta med att de nästan känns som syskon. Jag har faktiskt lite kontakt med alla av dem utom Sara som jag inte har en aning om vart hon tog vägen.

En del andra i korridoren kanske man inte kom så nära, men allihopa har ändå varit med att forma en till den människa man är idag.  För det är under gymnasietiden och åren man läser på universitet som man kanske utvecklas mest som människa. Tänkte i alla fall berätta lite om de som jag kommer ihåg från de gyllene åren i korridoren.

Lennart

Lennart var den ultimata Stockholmskisen som försökte ha en Bad Boy image med skäggstubb och ring i örat, men vi insåg allihop rätt snart att han var ett lamm i ulvakläder. Det roligaste minnet av Lennart jag har var när han skulle sätta upp sin kalender på väggen. I Flogsta var det strängeligen förbjudet att spika i väggarna, så han hade införskaffat häftkuddar för ändamålet.  Vi påpekade givetvis det olämpliga i detta och sa att den inte skulle gå att få loss senare. Lennart lossade lite försiktigt på en häftkudde och sa att det går visst att få bort dem.  Vi envisades med att det kanske var lätt att få bort dom nu, men när de suttit i ett år, så skulle de sitta som berget. Efter ytterligare några minuters diskussion härsknade Lennart till och sa:
"Ja, ja, ja! Jag tar väl bort den djävla kalendern då!" och slet loss den från väggen. RITSCH!
Kommer aldrig glömma minen på Lennart när han insåg att det satt fast två stycken en meter långa och en decimeter breda remsor från tapeten på kalendern...

Wilfred

Wilfred var läkare från Kamerun som hade pluggat i USA och han är en av de största glappkäftar jag nånsin träffat. Han var väldigt trevlig, men han skulle alltid vara värst.
Han berättade att han egentligen var av kunglig börd och skulle ha blivit "negerkung" efter sin farfar (hans pappa hade dött under mysko voodoo-omständigheter). Men då det förutom ansvaret för 27000 bybor även ingick att han var tvungen att ta över sin farfars 47 hustrur, så hade han flytt från byn...

Eftersom Wilfred alltid skulle vara bäst på allt, så sa han en gång att han tålde värme mycket bättre än alla oss andra eftersom han kom från ett så varmt land,
vilket genast resulterade i en vadslagning om vem som kunde sitta längst i bastun. Så samtidigt som vi hade husfest i hela huset så skulle Lennart och Wilfred göra upp vem som var mest man. De såg grymt fokuserade och segervissa ut när de med bestämda miner klev in i hissen för att åka upp till bastun på taket. Efter bara fem minuter kom Wilfred ner och förklarade skamset att det där inte var något för honom. Hur det gick med Lennart? Han satt i bastun 6-8 timmar och kom bara ner för att hämta mer öl...

Åsa

Åsa läste till veterinär och utmärkte sig inte så mycket, förutom att hon hade en pojkvän som var hatobjekt nummer 1 bland flera av oss i korridoren.  Vi hade visserligen aldrig träffat grabben, men han ringde titt som tätt och medan vi svarade trevligt och artigt så var det enda han sa "Ååååsa Aandersooon" på ett otroligt enerverande sätt. Vi retade upp oss allt mer på det där, så en kväll när vi kanske inte var helt nyktra och Åsa inte var hemma, så svarade vi att "Hon sa att hon inte var hemma..." och lade på luren.

Det var enormt kul för stunden, men inte lika kul dagen efter när Åsa fick reda på vad vi sagt. Skäms lite fortfarande...

Musse

Mustafa, eller Musse som vi kallade honom, var agronom och kom från Somalia och var här på ett utbytesprogram. Givetvis lyckades han tajma in den kallaste vintern i mannaminne och för stackars Musse var inte helvetet varm utan kallt, så det var ingen tvekan om vart han hamnat. Det var mellan 20 och 30 minusgrader i över två veckor, så vi fick handla åt Musse för han klarade inte att gå ut. Inne på sitt rum hade han två kupévärmare som gick på högvarv och i korridoren gick han omkring iklädd en jättelik vargpäls...

Inger

Inger, eller Ingslan-Pingslan som jag brukade kalla henne, kom från Jämtland och läste till läkare och snusade som en hel karl. Hon hade ett rätt hett temperament, men var oftast glad och sanslöst trevlig. Varje gång nån hade varit ute på tentafest, så brukade vi ringa på och väcka alla när vi kom hem mitt i natten och sen satt vi och fikade ett tag innan vi gick och lade oss. Konstigt nog var det aldrig några sura miner för att de blivit väckta. Inger hade ju blivit väckt många gånger, men aldrig fått göra det själv vilket hon var lite Ågren för.

Men så en fredagnatt ringde Inger till mig från en nation och sa att hon var på tentafest och minsann skulle väcka upp oss allihop när hon kom hem. Jag var dödstrött, men insåg att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen. Så jag letade reda på vartenda ljus jag hade och hämtade upp egenhändigt bakade bullar ur frysboxen. Ca 45 minuter senare hörde jag hissen gå igång och att den stannade på vårt våningsplan och precis innan hon han ringa på ringklockorna slet jag upp dörren och sa: Välkommen!

Inne i korridoren var det ett magiskt sken från över 50 ljus som jag placerat ut och från köket spreds en härlig doft av varma bullar. Först blev hon nog lite häpen när jag slet upp dörren och sen lite besviken över att jag var vaken, men när hon såg alla ljus började hennes ögon tindra som på en 5-åring på julafton. Hon fick i alla fall väcka de andra, så jag tror hon var rätt nöjd när hon gick och lade sig...

Sara

Sara kom från Sollefteå och pluggade språk. Hon var väldigt charmig och hängde oftast på om vi hade några galna upptåg på gång. Tyvärr bodde hon inte så länge i vår korridor. Vid ett tillfälle satte hon upp så lappar med latinsk text på våra dörrar, men det som retar mig mest var att jag aldrig fick reda på vad det betydde. Så är det någon latinkunnig som kan översätta "Sitacuisses philosophus mancisses" vore jag tacksam... 

080316 Hittade precis på svaret själv på nätet. Äntligen efter 20 år. Här är svaret:
"Om du hade hållit käften, hade du fortfarande varit filosof" (Seneca)

Markus

Markus kom uppifrån Östersund och pluggade på samma linje som mig fast årskursen ovanför. Vi hade alltid sanslöst kul ihop och han drog iväg mig på en massa mysko konserter med band som Laibach, Front 242, Danielle Dax m fl. Han samlade även på skivor och köpte och sålde en del också. Hände att han köpte Depeche Mode skivor på rea på Åhlens och sen sålde dem för 10-dubbla priset på någon skivmässa bara för att den var pressad i Singapore eller något annat obskyrt land.

En morgon vid frukosten satt han och trummade på bordet och sjöng "Coitus Interruptus", varvid Inger först satte i halsen och sedan sprutade fil och flingor över hela bordet och undrade vad det var han sa. Markus hade givetvis ingen aning om att det var latin för "avbrutet samlag", så när Markus fyllde år så fick han en akvarieskål av oss med två fiskar som vi döpte till just Coitus och Interruptus...

Nisse

Nisse ville egentligen inte bli kallad Nisse, utan Nils. Han var en otroligt väluppfostrad kille som alltid var korrekt, men samtidigt kunde han vara ruggigt kul ibland. Hans mamma var fransyska och han brukade berätta så målande om hennes senapshare så att vi stod och dreglade allihopa och det som grämer mig mest var att jag aldrig fick receptet...

Nena

Nena kände jag lite grann sedan tidigare eftersom hon hade gått i årskursen ovanför mig på gymnasiet. Hon utmärkte sig väl inte så mycket som en del av oss andra, men var alltid glad och trevlig.  Oftast hade man det väldigt knapert de sista dagarna innan studiemedelutbetalningarna och man fick försöka överleva på enbart vitkål, men Nena satt alltid där med sina ostmackor med gurka på.  När hungern blev för stor så brukade man sitta och titta storögt på hennes macka och slicka sig lite om munnen, så brukade hon förbarma sig över en. Så det är väl hennes förtjänst att jag inte svalt ihjäl och kan sitta här och blogga nu.

Ann-Charlotte

Ann-Charlotte kallade vi alltid för Pip, eftersom det var vad man fick till svar om man sa God Morgon till henne. En Lucia hade Markus och jag bestämt oss för att lussa för alla tjejerna i korridoren.  Vi hade hembakta lussekatter, pepparkakor och glögg och alla tyckte vi var jättegulliga trots våran sång, men när vi kom till Pip´s dörr så vägrade hon öppna. Eftersom vi blev lite purkna, så tejpade vi fast en förkolnad bulle som vi hade glömt i ugnen på hennes dörr. Morgonen efter när alla tjejer satt och pratade om våran insats, så frågade vi Pip varför hon inte öppnade och fick till svar: "Jag misstänkte att det var ni...". Tack för den du!

Blir lite ledsen när jag tänker på Ann-Charlotte. Några år efter korridortiden åkte hon ner till Rwanda för att titta på bergsgorillor tillsammans med sin fästman, men de stötte på gerilla istället för gorilla. En amerikanska som var med i gruppen simulerade att hon fått ett kraftigt astma-anfall, så henne lämnade de i djungeln. Av de andra finns det inga spår...

Magnus

Magnus kom från Västerås och var häradsbetäckare av stora mått. Var lite jobbigt ibland när tjejen han hade satt på kvällen innan kom och ringde på,  samtidigt som han spände på en annan tjej på rummet. Han och hans kompisar hade alla möjliga fula öknamn på tjejerna, men till slut så trillade han dit själv och är såvitt jag vet gift med Plastdrake nr 4.

Jan-Erik

Jan-Erik och jag var kursare till en början, men upptäckte snart att vi bägge även gillade matlagning. Vi bildade då ett gastronomiskt sällskap som vi kallade Njurmännen. Namnet var dels inpirerat av den obskyra musikgruppen Njurmännen från Linköping som brukade slänga inälvor omkring sig på sina konserter, men även av det faktum att vi bägge gillade kalvnjure.

En till två gånger om året ordnade vi så kallade Gastronomiska Excesser, vilket var vårt namn på våra 8-rättersmiddagar. Vi åt alla möjliga saker som grodlår, kalvbräss och liknande, men det stora problemet var att vi till en början bara var två stycken. Om man ska göra en löjromstoast till förrätt, så räcker ju löjrommen i en förpackning till två mackor per man,  vilket fick till följd att vi efter ca 4-5 rätter var tvungna att ta en paus och ta en cykeltur ner till stan fram och tillbaka för att få ner resten av rätterna. Att vår första skål alltid gick till de svältande barnen i Biafra vågar jag inte berätta, för då blir man väl lynchad här...
 
Mats

Mats kom från en liten, känd, men inavlad by i Dalarna. Han var en av de mest speciella människor jag stött på. Vid en middag i korridoren hade vi gjort fyllda avocados med löjrom, men när vi samlade in tallrikarna upptäckte vi att Mats inte hade några skal på sin tallrik. Vi undrade var han hade gjort av dem och han tittade då på de andra tallrikarna, blev lite röd i ansiktet och mumlade något om att han aldrig ätit avocado förut. Så efter den dagen skalade vi avocadon innan vi serverade den. Mats var diabetiker, men hade absolut noll koll. Han kunde testa blodsockerhalten och utbrista "Oj, jag har alldeles för högt socker.", varvid han sprang in på rummet och pumpade i sig insulin. Han testade sig igen och upptäckte då att han sett fel och att han egentligen hade för lågt blodsocker, vilket fick till följd att han gick bärsärkargång i våra fruktlådor...

Ibland på kvällarna kom han in i korridoren alldeles andfådd och trodde att han hade blivit jagad av KGB-agenter på väg hem från Ica-affären och han var omåttligt stolt över sin svarta jacka av Gysinge-modell (vi kallade den så efter de svarta plastsäckar med likdelar man hittat i Gysinge på den tiden...)

Henrik

Henrik var klasskamrat med mig på gymnasiet och jag fixade så han fick flytta in i Markus rum när han flyttade. Vi var bägge med i ett litet herrsällskap från gymnasietiden, där nästan alla kom från vår klass. Vi kallades för Sällskapet Mycelerna och namnet kom faktiskt av att vi träffat på brorsan någon gång när jag var ute och att han påpekade attt han tyckte jag drack som en svamp (mycel= svamprottrådar). En dag kom vi på att vi skulle ha en sillmiddag för Mycelerna i korridoren. Vi var rätt ambitiösa och hade ett 36-sidigt sånghäfte där Så lunka vi med 8 versor var paradnumret. Vi hade en mängd olika snapssorter, men beräknade noga hur mycket vi kunde tänkas tåla utan att det gick överstyr. Tyvärr skiljer sig ju ofta teori och praktik och det vi inte hade räknat med var ju att man inte tänker lika klokt efter 7-8 snapsar (även om man kan tycka själv att man är smartare). Så när allt dricka var slut, så hittade vi givetvis allt annat drickbart vi hade lagt undan i garderober och liknande. Jan-Erik som jag träffar fortfarande med jämna mellanrum brukar säga att det är det absolut svinigaste han någonsin sett. Han hade gått in i Henriks rum för att be dem sänka musiken, som hördes ända upp till våning 7 och fann då Henrik hängande ut genom fönstret för att donera sill till hugade spekulanter, från badrummet hördes mystiska ljud, en annan hängde över en papperskorg, medan den fjärde i rummet låg på golvet och tuggade på en lampskärm. Själv var jag inte medveten om detta eftersom jag turades om att "prata i telefon" växelvis med en annan polare i mitt eget rum. Vi har haft fler fester med Mycelerna sedan dess även om det var länge sedan sist, men sill är nog bannlyst för all framtid...

Jocke

Jocke bodde egentligen inte i vår korridor, även om de i korridoren mittemot var övertygade att så var fallet. I själva verket var Jocke en av mina bästa barndomskompisar från när jag växte upp nere i Linköping. Vi hade bihållit kontakten då jag flyttade upp till Dalarna i 8:an och träffades då och då. I samma veva som jag flyttade till Uppsala, så flyttade Jocke till Stockholm och eftersom det inte var så långt emellan så var han VÄLDIGT ofta i vår korridor och jag tog med honom ut på nationerna i Uppsala. Vi fortsätter att träffas då och då. Vi fick vårt första barn med en dags mellanrum och träffades uppe på BB och när barnen blev större var vi scoutledare i varsin scoutkår, så vi brukade träffas på olika scoutevenemang och läger. Måste ringa honom och gå ut och ta en öl när jag tänker efter... 

-----------------------------------------------------------------

Har säkert glömt någon i farten, men ni var alla med och bidrog till att göra den här tiden till en av de bästa i hela mitt liv! Tack ska ni ha!