Janne: Skyskrapor som rasar

Var och såg på filmen Cloverfield häromkvällen med min äldsta grabb och det var väl en hyfsad rulle, men jag blev lite förvånad över mina egna reaktioner under filmen. Det var när skyskraporna började rasa, som en massa bilder kom tillbaka som jag trodde att jag stoppat undan för gott.

Jag var på en konferens i Orlando i Florida den 11 september 2001, när en sekreterare kom in och sa att ett flygplan hade kraschat i ett av tvillingtornen. De flesta trodde väl som jag att det var ett litet sportflygplan, men när sekreteraren kom tillbaka mindre än 10 minuter senare alldeles blek i ansiktet och sa att ett till flygplan hade flugit in i det andra tornet förstod alla att det var något som var fel. Man avbröt föreläsning och vi gick ut i hotellfoajén där man satt upp en stor plasma-TV. Det var många tankar som gick runt då och när plötsligt det ena tornet rasar med ett brak, skrek folk runtomkring mig först och sen blev alla alldeles tysta och stirrade på skärmen som om de inte fattat vad som hade hänt.

Jag hade planerat att åka upp till New York på fredagen för att hälsa på en gammal klasskompis från gymnasiet, men i den situation som vi nu plötsligt befann oss i visste vi plötsligt inte hur länge vi skulle bli fast i USA. Skulle vi kunna åka hem som planerat eller skulle vi bli dagar, veckor eller mer försenade. Fick tag på min kompis per telefon på kvällen och han var rejält uppjagad. Han bor ca 3,5 mil utanför Manhattan och många av hans vänner arbetade i tvillingtornen, så han hade suttit hela dagen i telefon och försökt ta reda på hur många som hade klarat sig.  

Enda gången jag sett Church Street Station öde

Konferensen avbröts, men eftersom vi inte kunde ta oss hem blev vi som fångar i USA. Varenda TV-kanal handlade bara om en enda sak och det var bara den amerikanska vinklingen som man fick nedtryckt i halsen hela tiden, så vi försökte läsa vad svenska tidningar på nätet skrev för att få en lite mer nyanserad bild. Helt plötsligt var den förr så livliga turistgatan International Drive alldeles öde och åkte man in till centrala Orlando var det som en spökstad där fullt med poliser och militärer stod utposterade vid viktiga byggnader. Som tur var hade man sällskap av andra svenskar och jag och en svensk tjej åkte runt och shoppade som hela tiden för man blev galen av att bara sitta på hotellrummet.

Till slut fick vi besked att vi skulle få åka hem på söndagen, så att vi skulle kunna ta våra ordinarie flygningar hem över Atlanten. För mig var det lite extra pirrigt eftersom alla andra åkte över Chicago, medan jag hade bokat över New York.   Har aldrig varit med om en så märklig flygning förr eller senare. Man fick inte resa sig upp från sina platser på hela flygningen och det var knäpp tyst hela tiden, medan fok satt och tittade nervöst på varandra. När vi flög in mot Newark flög vi nästan rakt över där tvillingtornen hade stått och det såg ut som en komet hade slagit ner där. En tjock rökpelar visade var tornen hade stått. Hade ingen kamera framme då, men lyckades fånga det på bild på lite avstånd när vi lyfte på väg hem till Sverige.

Runt första advent samma år åkte jag tillbaka till USA. De flesta på mitt jobb tyckte att jag inte var riktigt klok som åkte till USA, men jag kände på något vis att om jag skulle sluta resa på grund av terroristattacken så hade de vunnit. Denna gång åkte jag till New York och hälsade på min kompis och en av dagarna åkte vi ner till Ground Zero tillsammans med hans grabbar. Det såg verkligen ut som en krigszon med halvraserade hus. Det gick lastbilar i skytteltrafik från området och vi såg hur de lastade på dem och jag blev rätt förvånad när det visade att det de lastade på var som sand med några enstaka större bitar i. Husen hade verkligen pulveriserats.
De hade stora vattenkanoner som de sprutade på bilarna med innan de fick åka ut för att binda allt damm och inte sprida asbest och annat skit när de åkte.

Det värsta var dock inte de raserade husen. På ett ställe fanns det en ca 30 meter lång och en meter hög mur runt området och hela denna mur var överbelamrad med blomsterbuketter, nallebjörnar och teckningar från barn till sina döda föräldrar. Denna samlade sorg var så massiv att det var svårt att se på och den satte sig verkligen som en tagg i hjärtat. Den här bilden kommer jag alltid bära med mig och så fort jag tänker tillbaka på den så börjar tårarna trilla...

Min kompis förlorade en av sina vänner som arbetade längst upp i det torn som träffades först, men flera av de andra hade haft änglavakt. Alla dessa upplevelser gör nog att jag har en djupare upplevelse av 9/11 än de flesta svenskar och jag har nog insett att jag aldrig kommer uppskatta skyskrapor som rasar på film...