Janne: Tågluffen del 1

Varför är det inga som tågluffar längre på det sätt som man själv gjorde i mitten på 80-talet? Idag är det bara charterresor för hela slanten och när Europa för oss var ett enormt smörgåsbord med möjligheter, så är  ”the world not enough”  idag.  Jag var bara ute en gång, vilket jag idag ångrar. För tågluffning var ett unikt sätt att uppleva Europa på ett sätt som man inte gör med charter. Man hade en enorm frihet och kunde när som helst välja att bryta upp och bege sig någon helt annanstans. Av en slump kunde man hamna på ”fel” ställe och upptäcka att det var helt ”rätt” och de möten med olika människor man hade kommer alltid sitta kvar som fina minnen.

Själv var jag ut med min bästa polare Ärtan i slutet av sommaren 1986. Jag hade jobbat 5-skift på ett pappersbruk för att tjäna ihop pengar till resan och jobbade faktiskt natt, natten innan vi skulle åka.  Jag jobbade i ett sliperi, där man slipar ner pappersstockar till pappersmassa och här hade man en tradition att spola ner sommarjobbarna det sista skiftet. De vattenslangar man använde var inte vanliga vattenslangar som man har till vattenspridaren hemma utan 50 mm tjocka slangar med högt tryck. Eftersom jag inte ens på den tiden kunde låta bli att sticka ut hakan och komma med snabba vassa repliker, så hade man bäddat ihop till en riktig ”hell night”. Innovationsförmågan var stor, så man kunde aldrig vara säker när man helt plötsligt skulle känna en stark iskall stråle spruta ner i nacken från ett oväntat ställe, så när jag väl hade gått av skiftet hade jag åtminstone blivit nedspolad 7-8 gånger under natten.

När man kom hem var det ingen tid att sova, utan det var bara att packa ihop sina grejer och sen ge sig av ner till stationen. På vägen ner genom Sverige gjorde sig nattens händelser påminda och jag blev hejdundrande förkyld. Vi hade bokat sovvagn, men det gick helt inte sova för det kändes som om jag skulle kvävas så fort jag låg ner.  Min polare låg och trynade som en liten gris, men vaknade mitt i natten och blev lite irriterad på att det stod folk som stod och pratade ute i korridoren. När han började lyssna vad de sa insåg han helt plötsligt att det var jag som stod där ute och babblade på kl 04:00 på morgonen efter att ha varit vaken i nästan 48 timmar i sträck.

Första stoppet vi gjorde var i Amsterdam och vi bodde på ett vandrarhem, som visade sig ligga nästan mitt i Red Light district. Folk stod och sålde knark i varje hörn; kommer speciellt ihåg en stor färgad i kille i lång svart läderrock som ropade ”haschisch, marijuana, cocaine” i ett hörn och öppnade rocken som en blottare. På ena sidan hade han fullt med fack med knark och på andra sidan hängde en jättelik machete.  För två 20-åriga grabbar var givetvis Red Light district ett spännande ställe där det kryllade av snygga prostituerade i skyltfönster och det var fullt med ”inkastare” till porrklubbarna som försökte övertala en att just deras klubb var den bästa.  Men, ”what happens in Amsterdam, stays in Amsterdam”… ;o)

Vi blev bara kvar i Amsterdam en natt  innan vi drog vidare ner till Paris där vi avverkade turistmålen i snabb följd Eiffeltornet, Louvren, Sacre-Coeur, Notre-Dame, Versailles, Triumfbågen, St Vincennes-skogen och de små öarna i Bologne-skogen.  På vandrarhemmet delade vi rum med några paranoida tyskar och två australiensiska badvakter. Vi stortrivdes och skickade kort hem att vi troligen skulle stanna en vecka till, men på kvällen var vi ut nere i Montparnasse. Jag köpte cigarrer för våra sista kontanter, vilket fick till följd att vi fick gå över en mil för att komma tillbaka till vandrarhemmet. Eftersom ytterdörren var låst mellan klockan ett och sex på morgonen fick vi tillbringa några timmar i en park med uteliggare och andra allmänt mystiska personer, vilket gjorde att vi fick nog av Paris och tog ett nattåg i riktning mot La Rochelle på franska Atlantkusten.  Det sista min kompis gjorde innan vi hoppade på tåget vara att slänga sitt liggunderlag med motivering att det bara var i vägen och att vi ändå sov på vandrarhem eller hotell hela tiden. Jag invände att man aldrig vet när man behöver det, men han hade bestämt sig…

Tåget var knökfullt och efter en timme fick vi reda på att tåget skulle delas mitt i natten och att vi satt i fel del. Vi tog vår packning och gick för att leta efter platser i rätt ända på tåget, bara för att finna att det inte fanns några. När vi kom tillbaka till ”vår” kupé hade några tyskar snott våra platser och eftersom vi bara sovit två timmar var vi totalt dödströtta, så jag rullade ut mitt liggunderlag i korridoren så man skulle få lite sömn när min kompis generat harklade sig och undrade om han möjligtvis kunde få låna ett hörn.  Vad ska du med liggunderlag till, undrade jag aningen road…

Trots allt var vi polare så han fick sitt hörn efter han fått böna och be ett tag, men glädjen blev kortvarig. Vi hann inte mer än somna innan vi vaknade av hårda sparkar i bröstet. Det var konduktören som förklarade att man inte fick ligga och sova i korridoren, men efter lite diskussion gick han med på att vi fick ligga utanför toaletterna där man kliver av och på tåget. Vi blev lättade först, men glädjen blev kortvarig. Tåget stannade minst en gång i halvtimmen hela natten och folk klev av och på och däremellan var vi tvungna att flytta på oss så fort någon skulle in på toaletten. 

                             Janne i La Rochelle augusti 1986

Någonstans i denna dvala mellan medvetslöshet, sömn och vakenhet träffade vi på en fransman som på bruten engelska undrade vilka vi var och var vi kom ifrån. Vi förklarade att vi var svenskar och var ute på en Interrail tur. Han sken upp och nickade och sa: ”Ah, I know that very well! I go there hunting every fall!” Vi såg ut som fågelholkar, men efter ett tag fick vi klart för oss att han trodde vi hade sagt ”Île de Ré”, vilket var en ö i Atlanten utanför La Rochelle (ett stenkast norrut från ön där fångarna på fortet utspelade sig). Eftersom han sa att det var jättevackert, bestämde vi oss för att åka dit.

fortsättning följer...