Janne: Tågluffen del 2

När vi kom fram till La Rochelle, så liftade vi över bron till île de Ré och hittade ett billigt minimalt rum (max 8 kvadrat) på ett litet hotell på södra sidan av ön i Le Bois-Plage-en-Ré, fast vid det här laget hade Ärtan blivit smittad av min förkylning. Kvinnor snackar om att föda barn, men då har de inte sett Ärtan förkyld.

Medan jag badade i Atlanten, låg han och väntade på sista smörjelsen. Enda problemet var att vi hade slut på kontanter och var tvungna att hitta en bank för att växla in våra resecheckar och det var ca 7 km till nästa by.

Ärtan hävdade att han höll på dö och att jag var tvungen att gå själv, men eftersom jag fått nog av hans pjosk så förklarade jag att jag kan gå och hämta pengar till mig själv, men vill han ha några får han f-n i mig gå och hämta dem själv. Stämningen var rätt frostig när vi gick på varsin sida av vägen de 7 km till Saint-Martin-de-Ré på norra sidan av ön.

Saint-Martin-de-Ré visade sig vara en sanslöst mysig by och eftersom vi var hungriga efter promenaden, så handlade vi baguetter, lufttorkad skinka, ost, tomater, sallad samt en liter rött vin. Vi hittade även ett lokalt starkvin Pineau-de-Charentes, som vi köpte för att ta med oss hem till Sverige.  Vi gick ner till havet och klättrade upp på en hög mur och satte oss och åt vår lunch.

Vid det här laget sken solen och eftersom det var ebb, låg båtar på sitt skrov direkt på botten nedanför den höga muren och det var fullt med människor som gick omkring och letade efter skaldjur.  Det tidigare så frostiga humöret tinade snabbt upp allteftersom nivån i vinflaskan sjönk och helt plötsligt kändes allt rätt. Det tog ju inte lång stund för vinflaskan att ta slut och då korkade vi upp starkvinsflaskan också för  ett litet smakprov, men eftersom vi var osäkra på om det var gott eller ej så fick vi prova hela flaskan.

Så här satt vi exakt lagom berusade mitt på en eftermiddag och njöt i fulla drag av solen och livet och allting. Det är inte många gånger i livet som man drabbats av total lycko-eufori, men det här var definitivt  en sådan gång.

Vi blev kvar två nätter på Île de Rè innan vi tog tåget vidare ner till Bordeaux och eftersom ett av målen var att besöka Chateau d´Yquem, det främsta slottet i Sauternes där man gör underbara söta viner på mögliga druvor, så hoppade vi på ett lokaltåg söderut.

                      Ärtan på stationen i Barsac

Efter ett tag stannade vi på en station där det stod Barsac och eftersom det stod det på flaskorna vi brukade dricka hemma så hoppade vi genast av och gick fram till en man och frågade var närmaste hotell låg. Han tittade förvånat på oss och sa, men här finns inget hotell! Det visade sig att det närmaste hotellet låg vid stationen innan i Cérons, ca 6 km ifrån där vi var nu, så det var bara att börja knata.

Det var en tryckande varm fuktighet och med en rejäl packning på ryggen, så var det rätt slitigt. Till slut kom vi fram till den kombinerade restaurangen och hotellet. Eftersom det såg väldigt elegant ut, så bytte vi om till långa byxor och tröja och lämnade våra ryggsäckar utanför när vi gick in och frågade efter rum.

Det visade sig dock att hotellet var fullbelagt, men de var vänliga nog att ringa ett litet motell som låg i grannbyn Cadillac på andra sidan floden och där fanns det plats för oss. Så det var bara att fortsätta vår promenad ytterligare 4 km. Vid det här laget var vi så trötta att vi övervägde att lägga oss vid sidan om vägen och sova under bar himmel, men som tur var så kämpade vi på (under natten kom det en fruktansvärd regnskur).

När vi lagt ifrån oss vår packning på rummet gick vi ner för att äta i den kombinerade puben/matsalen så  vi var verkligen vrålhungriga, men blev grymt besvikna när de berättade att de enbart hade smörgåsar. Jag beställde en skinkmacka och Ärtan beställde en ostmacka, men när mackorna kom in visade det sig vara stora baguetter med lufttorkad York-skinka och med Brie-ost på och det är det godaste baguetter jag någonsin ätit.

                     Janne utanför Chateau d´Yquem

Dagen efter fick vi gå tillbaka till Cérons för att åter ta tåget till Barsac och sedan vandra genom vingårdarna till Chateau d´Yquem. När jag har berättat i vinprovarkretsar att jag var där på min tågluff när jag var 20 år, tror de flesta att jag hamnade där av en slump, men för Ärtan och mig var det en pilgrimsresa. Det var helig mark vi gick på!  Vi hade inte råd att köpa någon flaska (första gången jag provade en Yquem var dock  tillsammans med Ärtan drygt tio år senare).

Vi fortsatte vår vandring och kom till slut ner till Langon och precis när vi kom in i byn så fick vi se ett anslag om att de skulle ha en mässa för viner från Bordeaux och ostar från hela Frankrike och vi hade sån flyt att det var samma dag. Det kostade bara 5 franc (7, 50) att komma in på mässan och där inne fick man prova de flesta viner gratis. Sauternes-viner fick man dock betala några kronor för. Det bästa vi provade var ett 25 år gammalt sött vitt vin från Entre-deux-Mers, men vi träffade även på en vinuppköpare som undrade vad vi var för ena och han guidade runt oss bland flera sanslöst bra vinproducenter.
Vi köpte även med oss en flaska bra Sauternes-vin för att avnjutas hemma i Sverige.

Janne på vinmässa i Langon. Se vilken underbar färg det är på Sauternes-vinet. 

 Det var nu dags att åka vidare mot Medelhavet och vi planerade att ta ett snabbtåg ner till Montpellier. Tåget var dock aningen försenat och de sa att det skulle komma in om 10 minuter på vår perrong. Efter 8 minuter kommer ett tåg in, som det står Montpellier på, och vi hoppar på. Det tog dock inte lång tid för oss att inse att det var fel tåg.

Istället för ett snabbtåg som gick raka vägen var detta ett mjölkpallståg som gick genom Pyréeneerna längs spanska gränsen som tog dubbelt så lång tid. Utsikten var visserligen sanslöst vacker uppe i Bergen, men vi hade ju inte köpt med oss mat för en så lång tågluff. När det var ca en timme kvar till Montpellier kom det ombord två gamla franska damer som började prata med oss.

Till Ärtans förtret berömde de min franska och tyckte jag pratade bättre än Ärtan (jag hade bara läst tyska och spanska i skolan, medan Ärtan läst franska i 5 år). Eftersom jag charmade damerna totalt så bjöd de oss på enormt vidriga chokladkakor med aprikossylt på, men eftersom man är väluppfostrad så sa jag att de var jättegoda och damerna tyckte att jag var en riktig gourmet.

När vi skulle gå av i Montpellier, gav damerna mig påsen med chokladkakor fast jag försäkrade att det inte behövdes, så vi vinkade farväl och så fort tåget var utom synhåll åkte kakorna ner i första bästa sopkorg…

fortsättning följer...