Janne: Tågluffen del 6

När vi satt där på båten på väg från Corfu, så insåg vi att vi hade glömt att köpa något att äta och dricka och båtfärden tog rätt många timmar. Men man tager vad man haver, så i det strålande solskenet klämde vi en alltför varm flaska riktigt bra Sauternes som vi hade köpt på vinmässan i Langon. I brist på glas fick våra kåsor duga. Denna episod har jag dock inte berättat för mina vinprovarvänner…

När vi kom tillbaka till Brindisi tog vi ett tåg upp längs Italiens östra kust och kom fram till Rimini strax innan klockan fyra på morgonen. Som tur var hade järnvägsstationen öppet dygnet runt för vi var dödströtta efter att inte ha sovit något alls sista natten på Corfu. Vi gick in i väntrummet och lade oss för att sova på stolsraderna där inne. Förutom oss var det 2-3 stycken till i väntrummet, bl a en mystisk skäggig man med tovigt hår och en skitig röd Adidasjacka som vandrade av och an.

Jag hade nästan somnat när jag hörde ett ”ritsch”, sedan ett ”ritsch” till och ännu ett. Den mystiska mannen stod och rev sönder ett papper. Jag slöt ögonen igen och försökte sova, men då var det där igen, ”Ritsch, ritsch, ritsch…”. Jag öppnade ögonen och såg att mannen rivit av en del av en affisch som satt uppsatt på väggen och nu rev den i små, små bitar som sakta singlade ner på golvet. När han var färdig tog han ännu en bit av affischen och fortsatte med den.  Vid det här laget var det bara vi och den mystiska mannen kvar i väntrummet.

Det syntes på blicken att den här mannen inte var riktigt frisk och det kändes lite obehagligt att lägga sig och sova när han var där. Det hela blev inte bättre efter att mannen pulveriserat hela affischen, som nu låg i en liten hög mitt på golvet, övergick till att fokusera sin energi på en Coca-Cola burk som han hittat i papperskorgen. Han började trampa på den lite försiktigt, sen stampade han lite hårdare för att till slut stå och hoppa jämnfota på burken frenetiskt och med ett galet uttryck i blicken.

Ärtan sov som en stock, men jag var helt plötsligt klarvaken. För att inte verka misstänksam (?), så plockade jag upp en tjock och tung kursbok i Datorarkitektur som jag i min enfald hade trott att jag skulle sitta och läsa på tågresorna, men som bara hade fått ryggsäcken att bli tyngre. Jag kollade även var jag hade min kniv, ifall mannen skulle få för sig att bli våldsam.

Så där satt jag halv sex på morgonen, trött så in i helvete, med ett öga i en dödstråkig Datorarkitekturbok och den andra på den mystiska mannen som helt plötsligt slutar hoppa på sin Coca-Cola burk, tittar rakt på mig och börjar gå fram mot mig. Jag blev lite skraj från början, men det var ingenting mot vad jag blev när mannen faller på knä framför mig och böjer sig framåt som om han skulle ge mig ett blowjob.  Jag famlade frenetiskt efter kniven, medan mannen försvann ner emellan mina ben och till min lättnad sekunden efter dyker upp igen med en cigarett han hittat under min stol. Darrande släppte jag taget om kniven i ryggsäcken, medan mannen gick iväg för att röka sin cigarett…

Nu vaknade Ärtan till och med ögon som tefat undrade han varför jag var vaken och varför jag satt och läste en datorbok vid den här tiden. Kunde se att han undrade om det slagit slint för mig. ”Äsch, kunde inte somna”, sa jag och packade ner boken…

Någon timme senare tog vi en buss till San Marino, där vi efter att ha gått igenom porten och kom in på ett torg möttes av en stor skylt ovanför en affär: ”SISTEMBOLAGET”. Vi antog att vi inte var de första svenskarna som var här och gick vidare. San Marino var ett rätt läckert ställe.  Det är beläget på en brant klippa och inne i staden ringlar sig serpentingator uppför branten. Det kryllade av affärer och stånd överallt där man försökte kränga vapenrepliker, parfym, klockor och alkohol.

Eftersom San Marino är ett skatteparadis, så var alkoholen väldigt billig. Dock var det svårt att hitta originalmärken av olika spritsorter, för de hade en uppsjö med inhemska kopior. Jag var själv på jakt efter en svart Renault cognac, men det var kört. På ett ställe försökte de få mig att köpa den inhemska istället och bjöd på bättre och bättre och dyrare och dyrare varianter, men jag gillade helt enkelt inte smaken. Jag frågade om han inte hade någon fransk cognac, så han plockade en ny flaska och nu kände jag igen mig och tyckte att den här var bättre. Den är den billigaste vi har, svarade mannen då med en syrlig röst. Jag köpte i alla fall en liter Amaretto och en 37 cl flaska av en lokalt tillverkad Cherry Brandy flaska som jag mest köpte som souvenir och för att den var fin. Har den faktiskt kvar fortfarande…