Janne: Tågluffen del 7

Vi tog ett nattåg från Rimini och anlände i München morgonen efter. Eftersom det nu var i andra halvan av september, så sammanföll vårt besök lyckligtvis med Oktoberfest. Festplatsen var väldigt stor med tolv enorma Hofbrauhaus, som vardera rymde ca 25 x 40 bord (ca 1000 st) och vid varje bord kunde man sitta upp till 12 personer.  Det fanns dessutom ett antal mindre ölstugor på området samt några berg- och dalbanor och andra aktiviteter.

                         Janne framför Löwenbräu´s hofbrauhaus

När vi gick omkring på området så stötte vi på två svenska tjejer, Marie och Inger, som också var ute och tågluffade precis som oss. De hade också varit nere på Corfu alldeles innan vi kom ner och var också på väg hem. De var väldigt trevliga, så vi hängde ihop med dem resten av kvällen.

När vi var inne på en av ölstugorna, ville Ärtan väldigt gärna beställa in nästa öl. Jag hade ju skött snacket innan eftersomjag läst tyska tre år på högstadiet, men Ärtan hade läst tyska en termin på Komvux i efterskott och ville visa att han ”kan själv”! Nu for fan i mig och jag sa åt honom att han inte fick glömma att säga ”Bitte!” för det var väldigt oartigt. ”Säj Zwei öl bitte, men glöm inte bitte!”, förmanade jag honom. När servitrisen kom kom förbi nästa gång, så sa Ärtan med klar och tydlig röst: ”Zwei öl, BITTE!” och såg belåten ut. Leendet dog dock ut när servitrisen sa: ”Zwei BIER, bitte!” och jag själv låg under bordet och asgarvade. Ärtan undrade vad det var han hade sagt och jag fick då upplysa honom om att öl betyder olja på tyska…

Förutom Inger och Marie, så pratade vi med många tyskar också och stämde in för full hals när man sjöng ”Trink, trink, brüderlein trink, lassen die sorgen zu haus…”.  Inger och Marie var även upp en sväng på stora scenen och fick dirigera orkestern iförd tyrolerhatt och dirigentstav.  Tyvärr hade jag gjort ett misstag tidigare på kvällen och trots att jag är hästallergiker så fick jag för mig att klappa en häst och nu började jag känna av detta. Mina ögon började rinna och svullna igen lite grann . En av de tyska damerna undrade om jag var ledsen, men jag försökte då förklara att jag var allergisk mot hästar. Hon tolkade dock detta upprört som att jag tyckte att hon såg ut som en häst! Det är inte alltid lätt att uttrycka sig på andra språk än sitt modersmål…

                              Marie, Janne och Inger på Oktoberfest

Eftersom jag inte hade någon allergimedicin med mig utan den låg i min ryggsäck på stationen, så beslöt jag mig att avvika lite tidigare. Vi hade först tänkt att ta ett tåg som gick halv tolv på kvällen, men Inger och Marie skulle ta tåget innan som gick klockan tio så jag övertalade Ärtan att vi skulle ta samma tåg.  Det var väl främst inte på grund av att jag fått en allergireaktion utan snarare att jag hade blivit väldigt intresserad av Inger…

Vi beslöt i alla fall att vi skulle träffas innan tiotåget gick och som jag sa till Ärtan, se till att vara där i tid annars åker jag själv. Det var ju lite trist att vara tvungen att gå i förtid, men nöden har ingen lag.
När jag kom fram till stationen insåg jag att jag inte kunde åka iväg utan Ärtan, för vi hade ju bara en nyckel till skåpet med vår packning och jag kunde ju inte gärna bara lämna den där i ett olåst skåp.

När klockan närmade sig tio dök Inger och Marie upp. Vi stod och pratade lite medan vi väntade på Ärtan och jag såg till att byta adress med Inger.  När det bara var någon minut kvar till avgång, så klev de ombord medan jag stod kvar och väntade på Ernst. Klockan tickade vidare och jag blev mer och mer irriterad på Ärtan. Till slut blåste stinsen i sin visselpipa och tåget började rulla. Hade Ärtan varit där i den sekunden hade jag strypt honom, men jag tog våra packningar och gick och satte mig på en bänk nära perrongen.

När man fortfarande kunde se bakändan på tåget, kom Ärtan inspringande på stationen. Han stannade 15 meter ifrån mig och tittade febrilt på TV-skärmarna med information om vilken perrong tågen gick ifrån och störtade iväg till perrongen jag satt vid och när han såg bakändan på tåget föll hakan ner och han ropade ”SHIIIIT!” så det hörde över hela stationen. Han hade insett att han hade både pass, tågluffarkort och körkort i ryggsäcken och trodde att den var på väg till Sverige. Dessutom hade han spenderat alla pengar på pilsner…

Ärtan stod där och flämtade efter språngmarschen och återgick förtvivlat till att titta på TV-skärmarna om han tagit fel. Jag lät honom våndas ett tag och smög sen fram bakifrån och sa: ”Fan Ärtan, så där går det om man är för sen!” Ärtan vände sig om med hakan nere vid knäna och stirrade klentroget på mig i flera sekunder innan han utbrast ”Du anar inte hur glad jag är att se dig!!!" och kramade om mig. Att han var sen var nog inte så konstigt med tanke på alla öl han hade tryckt i sig...

Världen gick ju inte under bara för att vi missade tåget och Inger var faktiskt på bal med mig i Uppsala några månader senare och vi brevväxlade flitigt i åtminstone nio månader efter tågluffen tills det rann ut i sanden på grund av avståndet. Fast jag återupptog kontakten med henne för ett år sedan och hälsade på henne förra sommaren och det var verkligen superkul att prata om alla gamla minnen…