Janne: Tågluffen del 8

Ärtan och jag kom i alla fall med sista tåget från München och kom fram till Hamburg på morgonkvisten . Vårt stora problem nu var att penningkassan var rejält på upphällningen.  Efter att vi köpt en liten hamburgare och en dricka att dela på till frukost, så hade vi endast en krona och tio öre kvar. Så när vi klev ombord på tåget hem till Sverige var vi redan hungriga innan vi ens lämnat stationen.

Som tur var delade vi kupé med en trevlig libanesisk familj som skulle hälsa på släktingar i Stockholm och efter några timmars resa, så frågade de om vi ville smaka deras hembakta pitabröd och vi fick en halva att dela på. De hade bjudit oss på mer om de vetat hur hungriga vi var, men vi var för finkänsliga för att fråga. 

Den vi lärde känna bäst i familjen var den äldsta sonen, Bilal, som var ca ett år äldre än oss och väldigt trevlig. Vi fick i efterhand veta att de hade sökt asyl i Sverige (det här var ju när kriget rasade som värst i Libanon) och Bilal var förbi och hälsade på i Uppsala någon månad senare. Vi var de enda jämnåriga som han kände i Sverige, så det märktes att han satte värde på oss. Vi tappade dock kontakten efter ett tag, för det var svårt att få tiden att räcka till som student. Vore dock kul att veta vart han tog vägen…

                                                     Vår vän Bilal

När Ärtan och jag närmade oss svenska gränsen insåg vi att vi hade för mycket sprit med oss. Vi hade ju utöver vår ranson dessutom köpt de där små souvenirflaskorna i San Marino. Vi bestämde oss helt enkel för att vi skulle klämma dem på båten över från Danmark till Sverige.

Precis innan vi skulle åka ombord på båten, så dök dock en svensk tulltjänsteman upp på den danska sidan och frågade om vi hade något att förtulla. Vi blev lite tagna på sängen och insåg att vi såg hur skyldiga ut som helst, så det var bara att krypa till korset. ”Hur mycket har ni extra då?”, sa tulltjänstemannen bistert. Vi visade upp våra små souvenirflaskor, varvid tullgubben garvade och sa: ”Äsch, det där är inget att bry sig om…”.

Den som skrattade mest åt oss i kupén var en ung finsk tjej. Hon tyckte inte att vi hade några vidare pokerfejs och avslöjade med ett leende att hennes väskor var proppfulla med sprit…

                Den finska tjejen, Ärtan och jag på tåget.

Vid midnatt kom vi fram till Stockholms central. Vi hade gjort upp med en tjej som vi kände från gymnasiet att vi skulle få sova hos henne på väg tillbaka, men Ärtan hade glömt att be om telefonnumret. Han hade i alla fall adressen, så på nattkvisten gick vi hela vägen till Mariatorget på Söder. På vägen passerade vi ett bageri som hade fönstren öppna och när vi gick igenom doftmolnet var det som om knivar skar i magen på oss. När vi till slut hittade till rätt adress, visade det sig att ytterdörren var låst och det krävdes portkod för att komma in, vilket hon glömt att berätta.

Vi hittade dock en telefonkiosk och försökte hitta henne i telefonkatalogen, men hon var inte med eftersom hon var så pass nyinflyttad. Vi hade dock en livlina till. Ärtans syster hade en lägenhet vid Ulriksdals slott. Problemet var bara att han inte kom ihåg hennes telefonnummer. Enda utvägen var att Ärtan ringde hem till Falun för vår sista enkrona och bad dem att ringa till hans syster, så de kunde komma och hämta oss. När han ringde var det dock hans halvdöva nyvakna farmor som svarade och Ärtan vrålade i luren att de skulle ringa till Anna och säga att de måste hämta oss vid Mariatorget. Jag hörde hur Svea i andra änden, sa: ”VAA?” och Ärtan började upprepa samma sak en gång till, men hann inte ens prata färdigt innan tiden var ute.

Så nu stod vi utsvultna klockan tre på natten mitt i Stockholm och hade ingen aning om vårt budskap gått fram. Vi kom plötsligt ihåg att vi gått förbi en polisstation på vägen dit och vi beslutade att jag skulle stanna kvar med packningen ifall Anna skulle dyka upp, medan Ärtan sprang bort till polisstationen för att be att få låna telefon. När han kom dit hade han försökt förklara vår situation, att vi inte ätit på nästan 24 timmar, att vi inte hade några pengar och att han måste få låna telefon. De var nästan på väg att ringa socialtjänsten, men Ärtan lyckades övertyga dem om att det räckte med att få låna telefon.

När han ringde upp igen var det hans pappa som svarade och Svea hade trots allt uppfattat meddelandet, så Ärtans syster och hennes pojkvän var på väg. Ärtan skyndade tillbaka och efter en kort stund dök vår skjuts upp. När vi kom hem till dem vid fyrasnåret, så bäddade de snabbt eftersom de trodde att vi var väldigt trötta och i förbifarten frågade de för ni är väl inte hungriga. Svaret var väl uppenbart och en limpa senare somnade vi mätta och belåtna.

Det komiskaste var att när Ärtan kom hem till Falun och packade upp sin ryggsäck så hittade han på flera hundra kronor som han stoppat undan som reserv, men de hade han helt glömt bort…

Den här resan är något av de roligaste jag har gjort i hela mitt liv och nu så här efteråt ångrar jag att jag inte gav mig ut fler gånger. Den totala frihet och det äventyr man upplevde på en tågluff tror jag att det är svårt att få uppleva på något annat sätt. Man hamnar på platser man inte avsett och träffar människor som man inte skulle träffat annars och man får minnen som etsar sig fast för livet, vilket ni som läst om hela resan säkert redan förstått. 

                       Ärtan och Janne på färjan till Sverige

Den här bloggföljetongen har jag både skrivit för er som aldrig varit på en tågluff för att berätta hur det var, för er som själva var ute för att ni själva ska minnas tillbaka hur det var (ni kanske varit på samma ställen?), men främst gjorde jag det för mig själv. För att när jag skrivit ner allt vi upplevt, scannat foton och tänkt tillbaka så har resan blivit levande igen. Det är samma känsla som när man kom hem den gången, man vill bara ut igen…