Janne: Kommer ni ihåg när ni lärde er att cykla?

Kom ihåg en radda träffsäkra Kalle & Hobbe strippar om när Kalle skulle lära sig att cykla. Cykeln förvandlades till ett monster som hade eget liv och som hade som enda mål att ha ihjäl honom...

Låter rätt komiskt, men var det inte så många uppfattade det själva den dagen de lärde sig cykla. Kommer ihåg när brorsans grabb skulle lära sig cykla. Det var ett tag när han var livrädd för cykeln.

Min äldsta grabb hade ju också lite problem, men det hängde nog mer på att han tappat förtroendet för mig som backseatdriver. Jag såg ju att han kunde cykla och låtsades hålla i och han trampade på och det gick hur bra som helst, så jag stannade till, men det där med svängandet och bromsandet satt inte i ryggmärgen. Trots att jag skrek:" SVÄNG, SVÄNG SVÄNG !!!!" och sen "BROMSA, BROMSA, BROMSA!!!", så fortsatte han rakt fram i näsans riktning i full fart.

Nåväl, han fick stopp på cykeln till slut, men då låg han själv inne i ett tjock snår av taggbuskar. Vi fick tillbringa två timmar med att pilla ut alla taggar han fått i sig och sen stod inte pappa i hög kurs, åtminstone inte vad gäller att hålla i pakethållare.

Min minsta grabb hade väldigt svårt att lära sig cykla och lärde det sig mycket senare än alla sina kompisar. Han tyckte det var rätt jobbigt, men när hans polare cyklade runt, runt, runt på gatan så sprang han bredvid lika fort som de cyklade. Till slut lärde även han sig att cykla, men med ögat i backspegeln så tror jag inte att det var någon nackdel för honom. Han hade skolrekordet på 2 km löpning på sin förra skola och är både speedig och uthållig, vilket är till fördel i alla sporter han håller på med. Nu är han ju tonåring och börjar uppskatta att slöa lite grann, men hela hans uppväxt så har han haft svårt att gå om han skulle någonstans utan han har sprungit för jämnan som en Duracell-kanin...

Kommer faktiskt ihåg när jag lärde mig cykla själv på en liten röd tjejcykel som jag ärvt av syrran (sånt var livet "those days"). Man har väl förträngt alla misslyckanden, men jag kommer ihåg den underbara känslan när polletten trillade ner. Känslan av att flyga fram och jag ville aldrig sluta flyga. Min mamma kom och ropade att det var middag, men det struntade jag i. Sen någon timme senare var det dags att gå och lägga sig, men jag vägrade och cyklade för allt vad tygen höll....

Till slut ställde sig mina syskon och några andra äldre barn i en kedja och fångade in mig, så jag trillade och skrapade knät. Kommer fortfarande ihåg hur man kände sig som ett fångat djur och besvikelsen över "sveket" från syskonen. För på den tiden levde man en dag i taget och ville aldrig att den skulle ta slut...