Janne: När livet stannade upp...

Tänk vad tiden rusar fram fort ibland. Det här är mitt 100:e inlägg i min blogg! Låter som om man bloggat i en evighet, men jag började faktiskt den 2 februari. Så jag har hållit på i mindre än två månader, men fastnade rejält. Känns lite högtidligt att göra de 100:e inlägget, så jag har funderat mycket på vad jag skulle skriva om. Vill inte att det bara ska passera obemärkt, utan att det blev ett inlägg som folk kommer ihåg. Så till slut beslöt jag mig för att skriva om när tiden stannade för mig…

Det hela började sommaren 1995 när jag var uppe och hälsade på min mamma. Min äldsta syster var också där och jag stod och rakade mig i hallen, när syrran helt plötsligt bad mig att ställa mig rakt och titta rakt fram. Jag blev lite konfunderad när hon stirrade på min hals och sedan utbrast: ”Har du struma?” För er som inte vet, så är struma när man har en förstorad sköldkörtel. Hon hade själv opererat struma några år tidigare, så hon hade väl lite öga för sånt. Kollade mig själv i spegeln och mycket riktigt var jag kanske onormalt tjock på ena sidan av halsen.

Bestämde mig för att kolla upp det, men det dröjde till slutet av året när jag ändå var hos distriktsläkaren för att hela familjen hade halsfluss som gick runt. Passade på att säga till läkaren att jag misstänkte att jag hade struma och han tittade på mig och sa att det inte såg så bra ut. Han skickade in mig för att ta blodprov samtidigt som han skrev en remiss till Akademiska.

Nu hade jag oturen att det var en sån där före detta sömmerska som skulle ta blodprov på mig. Jag är rätt svårstucken, men det här var det mest patetiska jag sett någon gång. Hade det inte varit min egen arm, så hade jag nog skrattat. Förutom att hon försökte fem gånger, så lekte hon symaskin varje gång och drog ut nålen en liten bit när hon insåg att hon missat och sen körde in den lite åt sidan och fortsatte så i ett solfjädermönster. Ungefär som när en blind för söker hitta en strumpa i bollhavet på IKEA.  Som tur var kom läkaren tillbaka och tyckte att vi kunde hoppa över blodprovet, för det kunde de ta på Akademiska istället.  Jag har tagit hundratals sprutor och blodprov i mitt liv, men det här var faktiskt den värsta klåparen jag råkat ut för. Men nu vet jag i alla fall hur det känns att vara nåldyna…

Efter någon månad fick jag tid på endokrinkirurgen och de klämde och undersökte min hals för att se om det fanns några knölar i den, men den var mjuk och fin. Däremot var det ett av de största exemplaren av struma de sett och eftersom jag var ett så bra skolexempel så kallade de in hela skocken med läkarstuderande så att de också fick klämma lite. Ska jag vara ärlig hade jag nog velat klämma lite på några av dem också, men livet är inte rättvist…

Eftersom jag inte hade något besvär av struman, så fick jag själv bestämma hur jag skulle göra. Antingen kunde de operera bort den delen av sköldkörteln eller så kunde man låta det vara tills jag fick problem. Funderade ett tag, men eftersom jag insåg att jag förr eller senare skulle få problem av den eftersom den var så stor, så tyckte jag att det var lika bra att göra processen kort. Så i början av mars 2006 opererade de mig. Det visade sig att den högra sidan av sköldkörteln var 2,5 x 4,5 x 7 cm stor medan en normal är stor som en lillfingernagel, så det var väl helt rätt att ta bort den. De skulle höra av sig igen om en vecka när patologen undersökt den.

Jag fick även komma tillbaka och göra en vidrig undersökning av stämbanden några dagar efter operationen, eftersom det finns risk att de skadas vid operationen. De var dock helt oskadade, till mina jobbarkompisars stora sorg…

Efter att inte hört ett jota på nästan tre veckor, så ringde jag själv upp och fick tala med överläkaren. Han bad om ursäkt för att det tagit sådan lång tid, för mitt prov hade valsat runt bland flera experter både i Sverige och utomlands. Jag blev alldeles kall inombords när han berättade att man hittat en tumör i min sköldkörtel och att den var elakartad fast en snäll sådan.

Anledningen till att undersökningen tagit sån lång tid var för att man aldrig stött på en liknande variant förut och därför varit tvungen att konsultera annan expertis. Även de kom fram till att jag var helt unik (som om man inte visste det redan innan). Syrran som är läkare bad att få kolla på min sköldkörtel något år senare och då sa professorn där uppe: ”Åh, är det din bror. Mycket intressant fall!”. Måste kolla upp det, men jag tror faktiskt att jag, eller i alla fall en före detta del av mig, är omskriven i medicinska tidskrifter…

Ringde hem och berättade det för min dåvarande fru, som bara sa: ”Det var ju inte så bra!” Nog för att jag är stark som individ och redan från början intalade mig att det skulle gå bra, så hade jag nog önskat mig bättre stöd från henne. Ibland behöver man helt enkelt en lång kram…

Jag hörde lite med syrran hur pass allvarligt det var och vad man hade för odds och fick höra att det var bra odds, ca 90% överlevnad, men att hon tyckte att det var bättre att jag pratade med mina läkare istället för med henne eftersom de var specialister. Fast jag hörde på rösten att hon tyckte det var rätt jobbigt också, så det fanns nog fler anledningar…  

I början av maj var det dags att operera bort resten av sköldkörteln ifall det fanns tumörceller där också. Passade på att fråga om vad som kunde hända om det inte gick bra, det var ju trots allt 10% dödlighet, men de svarade glidande och hävdade att det var gammal statistik och att det var mest gamla tanter. Det senare hade jag ju redan räknat ut eftersom struma är fyra gånger vanligare hos kvinnor och det är större chans att utveckla cancer ju längre du har struma. Blev dock lite irriterad på att man inte kunde få ett rakt svar…

Eftersom man inte kan vara säker på att man opererat bort alla cancerceller och sköldkörteln omvandlar jod till hormon, så kan man ge radioaktiv jod för att stråla sönder de kvarvarande cellerna. Så efter operationen svälte man min kropp på sköldkörtelhormon under tre veckors tid för att den signalsubstans som hypofysen skickar till sköldkörteln när den vill att den ska öka produktionen ska bli skyhög.

Då sköldkörtelhormon har med ämnesomsättningen att göra så blev man enormt trött och seg under de här veckorna. Om man åt mat gick all energi åt att smälta maten, så man frös som en hund och blev jättetrött. Så oftast gick jag och lade mig och sov med dubbla täcken efter varje måltid.

Efter tre veckor skulle man göra en så kallad ”scint”. Man gav mig en mindre dos radioaktiv jod och mätte sedan var den ansamlades för att uppskatta hur mycket sköldkörtelceller som fanns kvar och hur stor utslagsdosen skulle vara. När man skulle dricka den radioaktiva joden placerade de fram en blybehållare och gav mig ett sugrör och bad mig att se till att det inte stänkte någon droppe när jag släppte sugröret…

Den 29:e april, på min äldsta grabbs födelsedag, var det dags att ta utslagsdosen. Denna gång var det i form av en kapsel, med 6,3 terabequerel radioaktiv jod. Gjorde en snabb överslagsräkning och insåg att det var ca 750 gånger högre  mängd per kilo än gränsvärdet för att man skulle blivit nedgrävd som älg efter Tjernobyl.

När jag skulle ta dosen var det en sjukhusfysiker med samt en sjuksköterska med blyförkläde som stod inklämd i ett hörn så långt bort från mig som möjligt  och såg totalt panikslagen ut.  Var väl inte helt psykologiskt att ha en så labil sköterska med, men eftersom jag är mer eller mindre uppväxt på sjukhus och inte stressar upp mig så lätt, så tyckte jag att det var enormt komiskt. Jag fick instruktioner att efter de skruvar av locket till blybehållaren, så skulle jag svälja kapseln och dricka ett glas vatten. Jag fick dock inte ta i kapseln eftersom jag då skulle kontaminera allt jag tog på…

Sjukhusfysikern var avslappnad även om han inte stod onödigt nära och det var han som följde mig upp till det rum där jag skulle sitta isolerad i tre dagar, eftersom jag precis som Hasse Tellemar var radioaktiv. Avloppet på toaletten gick till en särskild behållare, eftersom det jag gjorde på muggen räknades som radioaktivt avfall (ligger kanske i något djupförvar någonstans… ;o)

Jag var dessutom tvungen att dricka väldigt mycket, eftersom man kissade ut det mesta av joden och det inte var så nyttigt att det låg kvar i blåsan allt för länge. Det var vansinnigt trist att sitta där, speciellt dagen efter då det var Valborgsfirande och man såg folk med vita mössor springa förbi hela tiden, med skumpaflaskor i handen. Fast min kompis Ärtan kom faktiskt upp och hälsade på och hade med sig en pilsner till mig, så jag inte skulle behöva vara totalt nykter på sista april….

När strålvärdena var nedanför en viss nivå så fick jag åka hem, men med förmaningen att jag inte skulle sitta med barnen i knät den första tiden. När jag frågade sjukhusfysikern hur länge man skulle undvika det, så sa han att de inte hade en aning eftersom de aldrig hade mätt någon efter att de åkt hem. Eftersom vi båda var intresserade, så gjorde vi upp att jag skulle komma tillbaka efter två dagar för att se vilken nivå jag låg på då. Det visade sig att det då var så lågt att det inte ens gick att mäta.

Tyckte bättre om läkarna på onkologen för där fick man ärliga svar på sina frågor. När jag frågade vad det var som hände när det gick fel, dvs med de 10% som inte överlevde, så ryckte han på axlarna och sa: ”Metastaser i lungorna och i skelettet.” Jag var nöjd med svaret för det är ändå skönt att veta, även om det inte gällde mig. För jag hörde ju till de andra 90 procenten…

Förutom att de knäckte till min nacke under den andra operationen så att jag hade ont i flera år efter operationen, så har jag haft tur. Jag får visserligen äta konstgjort sköldkörtelhormon varje dag under resten av mitt liv, men efter fem år så blev jag friskförklarad och häromveckan blev jag helt avpolleterad när de efter mitt sista återbesök sa att de inte kunde ha mig springande där hela livet eftersom jag var frisk.

Även om det inte är något man önskar någon annan, så är jag mentalt starkare idag än jag var innan och jag tar nog inte livet för givet på samma sätt och försöker sätta en guldkant på varje dag. Jag försöker njuta av livet som om varje dag var den sista, för man vet aldrig när den dagen kommer.

Så var det när tiden stannade för mig ett tag, men nu rusar den vidare…