Janne: När skrev du ett brev sist?

Är det inte tråkigt nu för tiden, när allt man får i brevlådan är reklam och räkningar. I vårt stressade samhälle är det nästan aldrig någon som sätter sig ned, tar fram ett vacker brevpapper och skriver ett riktigt brev till någon de tycker om.

Visst händer det att folk pliktskyldigast drar iväg ett julkort, ett påskkort eller ett födelsedagskort där det inte står mycket mer än God Jul och Gott Nytt År önskar XXX, Glad Påsk önskar XXX eller Grattis på födelsedagen önskar XXX. Men när fick du sist ett långt brev som någon verkligen tagit sig tid att skriva just för din skull eller när gjorde du själv samma sak för någon annan?

Bara för att det är så enkelt att skicka iväg ett mail eller SMS, så har vi helt enkelt glömt bort hur värdefullt ett brev är. Lyckan när man kommer hem och finner ett handskrivet brev väntande i brevlådan är obeskrivlig. När man försiktigt sprättar upp kuvertet och sedan slukar texten med alla sinnen.

En gång i tiden var jag en fena på att skriva brev. Jag såg det som en konstart och variationen var oändlig. Hade så mycket att skriva och jag utvecklade en minimal handstil för att få med så mycket text som möjligt. Ibland gick texten kors och tvärs som en ringlande orm som fyllde upp hela vykortet och ibland lade man ihop två eller fler vykort och skrev texten så att varje rad sträckte sig över alla vykort. Sen skickade man ett kort i taget och det var inte förrän man fått det sista som man kunde få ut hela meddelandet...

Den jag skrivit allra mest till var Inger som jag träffade på min tågluff. Hon bodde över 60 mil bort, så jag skrev kopiösa mängder brev och vykort till henne. Ibland kunde det till och med bli 4-5 stycken om dagen. Kunde skriva ett innan frukost, ett till lunch, ett efter middagen, ett på kvällen innan man skulle ut på fest och sen blev det ett till i sängen innan man somnade  

Som ni förstår, så var jag vansinnigt förälskad i henne. Drygt ett halvår efter att jag träffat henne första gången, så gav jag upp. Jag mådde vansinnigt dåligt av att aldrig få träffa henne och slutade till slut att skriva. Det var ett av de svåraste beslut jag tagit i mitt liv och än idag undrar jag om jag gjorde rätt. Men under alla år har hon alltid haft ett speciellt ställe i mitt hjärta.

Hon flyttade senare upp till Stockholm och jag fick något brev därifrån, men eftersom jag då träffat min ex så kändes det inte rätt att fortsätta. I synnerhet som jag fortfarande hade massor känslor kvar. Sen tappade jag kontakten helt. Skickade ett brev något år senare, men det kom tillbaka med "Adressaten okänd" på.

Jag sökte efter hennes namn på Gula sidorna, men hon var som uppslukad av jorden. Åren gick och även om jag tänkte på henne ibland och undrade vart hon tagit vägen, så hade jag mer eller mindre gett upp hoppet om att få kontakt igen tills för drygt ett år sedan...

Hade köpt Thåströms underbara skiva Skebokvarn och varje gång jag hörde låten "Fan, fan, fan", så var det en viss person som dök upp i mina tankar. Även om jag inte längre var kär i henne, så var hon väldigt speciell. Så jag bestämde mig för att göra ett sista försök och när jag sökte på enbart hennes efternamn, så poppade plötsligt en bekant adress upp. Det var hennes mammas adress. Större delen av tiden vi hade brevväxlat, så hade hon bott hemma så den adressen satt i ryggmärgen.

Jag tog mod till mig och skrev ett brev till Inger och skickade det till hennes mamma, med en vädjan om att hon skulle vidarebefordra brevet. Veckorna gick och jag hade mer eller mindre gett upp hoppet, när jag en dag hittade ett brev i brevlådan med en handstil som jag genast kände igen. Så glad har jag nog inte blivit på bra länge och det var riktigt kul att höra hur hon hade det idag.

Vi tog upp vår brevväxling, dock inte lika intensiv som på den gamla goda tiden, men det var fortfarande med samma värme som gjorde att jag en gång i tiden blev helt såld på henne. Fast som Thåström skriver: "En sådan chans kommer en gång bara, aldrig att den kommer två!" Hon var ju lyckligt gift nu och även om hon alltid kommer att få mig att känna mig varm inombords, så hade jag inga "sådana" känslor längre. Fast de där breven som poppad upp i brevlådan ibland lyste verkligen upp mitt liv.

I somras när jag var på väg ner till ett scoutläger i södra Sverige, så passade jag på att hälsa på henne. Även om det var 20 år sedan sist, så var hon lik sig. Ibland tittade det där leendet och de där glittrande ögonen fram, som gjorde att jag föll som en fura när jag var 20 år. Vi satt och pratade en massa minnen och det var otroligt trevligt. Hade hoppats att få träffa hennes familj också, men de var tyvärr borta på semester. Jag sov över på en tältsäng i vardagsrummet och morgonen efter for jag vidare för att hälsa på andra gamla vänner.

En vecka senare droppade ännu ett brev från Inger ner i min brevlåda, där hon skrev att hennes man tagit illa vid för att jag sovit över och att hon för familjefridens skull var tvungen att bryta kontakten. Så här efteråt så inser jag att jag kanske var lite naiv när jag inte tänkte på att det kunde uppfattas som om jag hade något annat i tankarna. Samtidigt så borde han förstått att det inte var någon risk, för det var åtminstone glasklart för mig att Inger inte är en sån som hoppar över skaklarna. 

Jag har inte skrivit något mer brev sedan förra sommaren för att inte strö salt i såren, även om jag saknar hennes brev enormt! Brevlådan har aldrig känts så tom, även om den alltid är proppfull av reklam...

Jag hoppas ändå att vi ska kunna ta upp kontakten så småningom, för Inger är en sådan vän som får mig att må bra och som jag vill ha kvar i mitt liv. Ska skicka ett vykort från USA i alla fall...