Janne: Några av livets höjdpunkter var att köra in en gammal rostig Volvo i garaget

Av rubriken att döma så tror väl de flesta att jag lever ett torftigt liv, men det är faktiskt sant. Några av de stunder jag värderar högst var när jag körde in min gamla 244 i garaget. Nu var det varken bilen, gamla pärlan som vi kallade den, eller garaget i sig som gjorde stunderna till minnen som får ögonen att vattnas så fort jag tänker tillbaka, utan min äldsta grabb som bara var 2 år gammal vid den tiden...

Jag vet inte om ni kommer ihåg sommaren 1994, men med tanke på fotbolls-VM så är det väl troligt att många gör det. Det var i alla fall en av de varmaste somrarna i mannaminne och jag bodde i ett radhus en bit utanför Uppsala. Min äldsta grabb var lite drygt 2 år och var hur söt som helst, men en riktig vilde.

Han försökte alltid smita från en när man var ute och gick med honom och ibland försökte man vara psykologisk och sa hejdå och vände ryggen till och började gå hemåt. Men han var inte som andra barn som genast blev oroliga och började springa efter sina föräldrar när de gick åt andra hållet. Nej, min grabb såg istället sin chans att bli av med en för gott och sprang allt vad han kunde åt andra hållet istället...

Min fd fru var höggravid och satt mest och pustade i värmen och eftersom jag jobbade på dagarna och hon inte orkade springa ifatt honom, så kom vi på den brillianta idén att ta av honom strumpor och skor. Vår tomt mynnade ut i en liten skog och där var det fullt med barr, kottar och andra stickiga saker, så han höll sig frivilligt på den mjuka gräsmattan och låg och plaskade i sin lilla simbassäng istället.

                          Min underbara vilde sommaren 1994

Vår baksida låg i linje med garagelängorna, så när jag kom hem från jobbet och körde fram bilen framför garaget, så såg min grabb det från baksidan och då struntade han i alla barr och kottar. Han sprang allt vad han orkade, fast man såg att det gjorde ont i fötterna, och ropade: "Pappa, vänta...!"

Jag brukade hinna låsa upp garagedörren innan han hann fram och flög in i min famn och man fick en underbar kram från en svettig liten vilde. Sen fick han sitta i mitt knä och köra in bilen i garaget. Sen brukade han få stitta på mina axlar när vi gick hem. Det här var en rutin vi gjorde nästan varje dag den sommaren och just den här stunden tillsammans var helig.  

Han är ju en stor grabb nu och även om han är väldigt fin fortfarande och en av de snällaste människorna jag känner, så saknar jag fortfarande den där svettiga lilla vilden som sprang rakt in i mitt hjärta...