Janne: Studenttider

Har varit några hektiska dagar i och med att brorsans dotter tog studenten. Fick mig att tänka tillbaka på hur det var när man själv tog studenten.

Jag tog ju studenten i Falun och på morgonen hade vi en champagnefrukost i en park mittemot länsstyrelsen. Vi var väldigt städade, men moralens väktare förfasade sig över att vi drack alkoholhaltiga drycker utomhus så några dagar efter fanns det en insändare i tidningen med titeln "Det nya A-laget"...

Det kändes ju lite trist att springa ut på Lugnetgymnasiet, för alla vi som hade gått en del av gymnasietiden på gamla Falu Gymnasium såg nog den som "vår" skola. Vi hade även en avslutning i Kristine kyrka nere på stan innan det var dags för klassen att hoppa upp på vårt vagnsflak som drogs av en traktor för att åka runt i stan. Ärtan som jag skrivit om tidigare var givetvis sen och fick springa  ikapp vagnen, men halvvägs upp tappade han mössan och fick hoppa av igen, hämta hatten och springa ikapp igen...

Hemma hade vi en liten mindre mottagning, men sen hade vi fest hemma hos en klasskompis som hade en stor tomt. Vi hade enormt kul där. Bland annat hade de ett litet lusthus med en gammal grammofon med stenkakor som man fick veva igång. Om man vevade för fullt så höll den ungefär en halv låt, vilket kunde vara lite irriterande kort när man väl lyckats bjuda upp någon som man var mer intresserad av. Var ju lätt att tappa tempo, när man var tvungen att avbryta tryckaren för att veva upp grammofonen igen...

En av de roligaste incidenterna inträffade lite senare på kvällen när jag, Ärtan och några till var ute och gick i trädgården. Vi kom fram till en ca halvmeter hög häck, så jag och de andra killarna valde att gå runt den. Ärtan däremot tyckte att vi var ena riktiga veklingar som inte kunde hoppa över en så låg häck, så han tog sats, hoppade över häcken och fann sig själv stående i en halvmeterdjup fågeldamm. Var enormt komiskt att se honom vada upp ur dammen med dyngsura kostymbyxor och nya finskor...

Dagen efter var det dags för stor studentbal på Grand med middag och allt. Vid middagen var det tradition att alla tjejer skrev nidvisor om killarna och vice versa och de avslöjades en hel del sanningar. Bland annat kom det fram att en av de riktiga stjärnorna i klassen hade sålt svar på matte- och fysikproven i skolan till en av de inte fullt lika begåvade grabbarna. Han hade snabbt räknat ut alla talen och sedan skrivit ner allting på en lapp som han gömde på toaletten, därefter gick den andra killen på muggen och hämtade "facit". Minen på vår  klassföreståndare (och tillika matte och fysikmagister) som satt med vid bordet glömmer jag aldrig...

Det är konstigt hur nära man kom varandra på den tiden. Vår klass var trots allt väldigt speciell och vi var fruktansvärt olika som individer, men vi fick en enorm sammanhållning som faktiskt håller än idag. Vi har haft återträffar vart 5:e år och det känns som om man bara känner dem bättre och bättre för varje gång. En del som man nästan aldrig umgicks med på den tiden, har jag lärt känna betydligt bättre på senare år och det finns en del som man hälsar på även mellan våra återträffar.

Fast det var lite läskigt hur fort allt tog slut i och med att man tog studenten. De sista två månaderna var ju fyllda med fester och roliga upptåg, men på måndagen efter studentexamen så vaknade man upp till ett totalt vakuum och visste inte vad man skulle göra. Helt plötsligt var man tvungen att söka jobb. Gick in på arbetsförmedlingen för att anmäla mig som arbetslös, men insåg snabbt att man inte skulle få något jobb genom dem. Dagen efter var jag upp till lasarettet och sökte jobb och hann inte mycket mer än hem innan telefonen ringde och de sa att jag kunde börja två dagar senare...

Det är nog inte fullt lika lätt för ungdomarna idag. Det är så fritt att välja olika kurser på gymnasiet och många universitetsutbildningar har speciella antagningskrav, så det är väldigt många som helt enkelt inte är behöriga att söka vidare direkt utan tvingas att läsa ett tekniskt basår på universitetet först. Detta i i kombination med att man i Bologna-processen utökat en Magister (Master) utbildning till fem år (3 år till kandidatexamen och ytterligare två för Magister).

Vet att många tekniska högskolor gnäller över att de nya studenterna har för dåliga baskunskaper, men jag tycker nog att det hela beror på att man på många universitetsutbildningarna har orimligt höga förväntningar samt att man på gymnasieskolan delvis har fel kurser som obligatoriska kärnämnen. De borde fokusera på att lära eleverna att läsa, räkna och skriva bra, samt att se till att de har tillräcklig behörighet för att kunna välja fritt om de vill läsa vidare....

Om man t ex vill läsa till läkare, så måste man gå naturvetenskaplig linje och läsa maximalt med matte och naturkunskapsämnen. Om man väljer en enda kurs fel, så är man inte behörig. Jag tycker helt enkelt inte att detta är rimligt, för det innebär att våra barn redan när de går i 9:an måste veta vad de vill bli när de blir stora. Det visste i alla fall inte jag på den tiden, eller rättare sagt, jag drömde om att bli bibliotikarie på den tiden, men som tur var växte jag upp och kom på bättre tankar. 

Jag håller i alla fall tummarna för att "den ljusnande framtid" verkligen gäller brorsans dotter och alla andra som tagit steget ut i vuxenvärlden i dagarna! Grattis till er alla!