Janne: Blå himmel med vita streck

När jag var liten så tyckte jag att en perfekt sommardag så skulle himlen vara knallblå utan ett moln, men med vita streck kors och tvärs. Man brukade ligga på rygg på gräsmattan, njuta av solen och höra ett avlägset muller av Viggen-planen som startade och sen kunde man följa dem när de ritade vita streck av kondens över himlen.

Jag växte upp i Ryd i Linköping, endast ett stenkast från studentområdet. Det var ett bra ställe att växa upp på! Vi bodde i en villa och hade en äng med ett skogsparti och en bergknalle bakom vårt hus och en fotbollsplan bara 50 meter bort. Jag var väl inte världens sportigaste grabb, eftersom jag hade rätt svår astma som liten, men min storebrorsa övertalade mig att önska mig en fotboll i födelsedagspresent. Egentligen var de han själv som ville ha en, men han fyllde år i januari och jag fyllde år mitt i sommaren.

I vilket fall som helst så fick jag en stor tung svart och vit rutig läderkula. Den där orten som blev vråltung när den blev blöt och som man fick en halv hjärnskakning av varje gång man försökte nicka. Oftast körde man straffsparkar och det är väl egentligen en ren tur att ingen blev skadad, för ofta körde man i träskor. Man sparkade fast skorna i marken (vilket ofta gjorde att det blev flisor i framkanten) och sen drog man till med en rejäl tåfjutt. Ofta kunde de faktiskt bli riktigt hårda, men ofta kom både boll och träsko flygande...

Brorsan lånade ofta min boll för att spela med sina kompisar, men man stod väl inte så högt i kurs, så när han lirade med polarna så fick jag vara bollkalle.Tror han fortfarande skäms för det där, men som han själv brukar säga: "vad har man lillebrorsor till..."

På ena sidan av fotbollsplanen var det en tät häck med buskar och där brukade vi krypa in och sen slängde man ut en plånbok fastsatt i en fiskelina på cykelvägen. Sen när någon böjde sig ner för att ta upp den, så röck man undan den i sista sekund. Kommer speciellt ihåg två gamla tanter som blev jätteupprörda av det här buset...

På den här tiden hade vi både flygmuseum, tågmuseum och speedwaybana i Ryd. Flygmuseumet tyckte jag var rätt tråkigt för man fick inte gå i närheten av planen, men på tågmuseumet fick man på den här tiden klättra omkring på loken och pillra på spakar och sånt och det var superkul. Fast det var ändå speedwaybanan som tog priset. Den låg bara en kilometer bort och dånet från motorcyklarna hördes över hela Ryd.

Min mamma ville inte att jag skulle gå på speedway eftersom det dammade så mycket (pga min astma), men jag brukade smita dit med mina kompisar. Man hade sällan pengar till inträde, men då satte man sig i gräset utanför biljettbåset och sa till varandra "Typiskt att det kostar pengar...". Oftast satt det någon snäll gammal farbror i biljettkassan och efter ett tag när det inte var några andra i närheten, så vi ska han till oss att vi kunde smita in gratis...

Kommer fortfarande ihåg hur dånet av motorcyklarna fick hela kroppen att vibrera och det var superspännande att se stjärnor som Anders Michanek, Varg-Olle med flera fräsa omkring varv efter varv på banan. Ofta smet vi ner på "stallbacken" och kollade på motorcyklarna på nära håll. Åkarna tyckte det var rätt kul med oss små grabbar och det hände att vi fick provsitta på hojarna.

Hemma på gatan härmade vi våra idoler och cyklade runt runt på gatan i snäva ovaler. Med ena träskon i backen, så försökte man luta cykeln så mycket som möjligt. Jag var en av de som lutade mest av alla, men som vanligt straffar sig till slut den sortens dumdristighet. Tidigt en vår när man lade ner cykeln i en kurva, så tappade bakdäcket fäste i all sand som låg kvar efter vintern och jag skrapade upp hela sidan av benet, från fotknölarna ända upp till höften.Gjorde vansinnigt ont och när det läkte kunde jag knappt böja på benet.

I ett av skogspartierna i närheten brukade vi leka Burken. Vi hade en stor kaffeburk som man ställde längst upp på en bergknalle och sen sprang alla och gömde sig, medan en stod kvar och räknade. Han skulle sen försöka hitta de andra och så fort han fick syn på någon, så skulle han springa tillbaka till burken och säga "Pax för NN" och sen säga var den var gömd. De som blev hittade blev "fångar", men om någon som ej var hittad lyckades springa fram och sparka iväg burken så blev alla fångar fria och han som räknade fick springa och hämta burken och sen börja om från början.

Ibland körde vi även Röda och Vita Rosen. Då hade varje lag en skatt som man gömde på något ställe och sen skulle man försöka erövra de andras skatt. Blev man tillfångatagen blev man släppt om man gav en ledtråd, men oftast sa man ingenting frivilligt och då var det helt okej med tortyr. Så här i efterhand kan man ju tycka att vi gick över gränsen ibland, med tistlar och brännässlor innanför tröjorna på fångar, men "om man var med i leken fick man leken tåla..."

                             

En av mina bästa kompisar, Martin, var något år yngre än mig och de hade vansinnigt goda krusbär hemma hos sig. Själv hade vi röda krusbär och de tyckte jag inte var så goda, men deras gröna krusbär var supergoda när de var lite kartiga. Smart som man var, så uppfann jag en lek där vi blev superhjältar när vi käkade krusbär och sen åt man tills man fick ont i magen...