Janne: Tiden räcker inte till!

Får ni precis som jag panik ibland över att livet far förbi och det känns som om man inte hinner med. Man försöker greppa några enstaka strån med smultron längs vägen, men man känner sig mest som Dagobert när han hänger i ledstången efter spårvagnen.

Trivs i alla fall superbra på mitt nya jobb, men får ju fortfarande pendla ner till Stockholm och det sliter rätt mycket på en. Kommer ofta inte hem förrän bortåt halv sju på kvällen och efter att ha lagat mat och plockat undan, så känner man sig som ett kolli. Känns som man nästan aldrig har någon egen tid och det lär ju inte bli bättre när min ex flyttar 50 mil bort och bägge grabbarna ska bo hos mig på heltid.

Känner mig som ett taskigt laddat bilbatteri på vintern som knappt orkar dra runt startmotorn. Vet inte vart all min energi har tagit vägen, utan det känns som om man släpar sig fram på ren vilja. Känns som om man skulle behöva en veckas semester på något soligt ställe för att ladda batterierna, men det är det svårt att få tid till. Brukar alltid säga att livet inte är de dagar som har gått utan de dagar man minns, så man ska alltid försöka göra varje dag minnesvärd. Känns som om jag inte riktigt lever upp till mina ambitioner för tillfället, men jag lovar att det ska bli bättre när våren kommer....