Vem ser dessa barn?

http://www.youtube.com/watch?v=QDm03Foq2T0

Den tanke som finns hos mig och jag undrar hur våra barn egentligen mår. Speciellt dem som har en förälder som är sjukskriven, eller förälder som arbetar fast sjukskrivning hade nog varit det bästa för alla inblandade. Vem ser dessa barn? När deras föräldrar kanske mera kämpar för få dagen hålla ihop, oron över hur framtiden kommer att se ut eller vinflaskan kommer fram på fredagen just för mamma ska kunna slappna av. När man vet att kanske, kanske kommer mamma eller pappa utförsäkras. Nu blir det även varslad. Vem ser barnens rädsla i allt detta? Indirekt kan man se och sammanfatta det hela som psykisk misshandel när vi från tar våra barn deras största rättighet, ha föräldrar som är närvarande för dem. Då fullt ut även i tanken. Har fått ta mycket skit för jag har satt mitt barn före och först. Sa ifrån och hävdade mig, när jag bad om att få bli sjukskriven just för att mitt barn skulle få en mamma som var närvarande. Då för fem år sedan var detta inte accepterat att man agerade så. När min ork inte räckte till för både arbeta och vara mamma. Nu är detta inte längre en självklarhet eller något som går. Utan mera sätta arbete före barn och deras rättigheter. Fast mina sympatier är för de som sätter sina barn först och före. Är 'allergisk' mot för, över, svag och stark. När man börjar värdera individer efter detta. Vem är det vi jämför mot då? En ideal människa som inte finns, en utopi eller vad har jag inte riktigt förstått. Men det finns inget överdriver, överreagerar och försvag etc... Utan det handlar nog mera om att personen som uttrycker detta inte kan hantera situationen. En del av det som har varit psykologiskt, uppfostrade och bedömningsgrunder. Nu är vi där igen. I skolan, sjukförsäkringssystemet och snart överallt. Där förnuftet ska gå före känslan. Känslan i sig kan då vara farlig. Fast så är det inte, utan båda måste få finnas där. Vem ser dessa barn? Då när vi vet att psykisk ohälsa växer, bland alla åldergrupper. Ser mera det hela som ett symtom på något större, som vi inte riktigt är redo att se ännu. Någon gång måste vi stanna upp så vi kan fånga insikten, även om den smärtar och inte alls det vi vill se. Nu när barnen inte längre får plats och få alla sina rättigheter så kommer vi skapa en generation som kommer må mycket sämre.