Familjen

Det här kunde ha varit en bra bild om inte nördmorsan hade placerat handen framför blixten.

Men iallefullefall.

Fabian säger att han är på jobbet och norrmannen frågar vad han gör där.

"Fikar."

"Jaha. Får du mycket betalt för det?"

"95."

Han, min son, vet redan hur det går till på svenska arbetsplatser.

En pappa på öppna förskolan frågade honom häromdagen vad Fabians fader, norrmannen, gör på jobbet.

"Fikar."

En stor plogbil och en ännu större lastbil röjer parkeringarna utanför vardagsrumsfönstret.

Vad en åttamånaders kan enligt babycenter.com.

Färdigheter de flesta barn kan:

- Säger "pappa" och "mamma" till båda föräldrar, inte specifikt.

Sixten säger wauwaubabauääää. Eller nåt.

Avancerat, några få barn kan:

- Drar sig själv upp till stående, förflyttar sig med stöd från möbler.

Check.

Betyder det här att han är tidig eller sen i utvecklingen?

Fabian har börjat ställa frågor. Riktiga frågor.

Inte frågor som "vad är det" och så svarar vi plogbil (eller annat meningslöst fordon).

Nej, nu vill han veta mer. Vi måste så att säga utveckla våra svar.

"Vad är det för nånting?"

Och så pekar han på tv:n som visar barnprogram med utomjordingar, rymdfarkoster och andra tingestar vi aldrig sett förr.

"Öh. En groda ser det ut som."

Han vill också veta vad folk heter.

"Vad heter dom?"

Och vad folk håller på med.

"Vad gör dom?"

Vikten av censur på youtube väger genast ännu tyngre.

Norrmannen frågar sin fru hur det går för Gudrun i Let's Dance.

"Han är vidare."

Tjae, man kanske skulle skriva nåt på bloggen.

Vad gör vi en kväll som denna, kanske någon skulle vilja veta.

Vad jag gör är ju obvious.

Norrmannen sitter (ligger) i soffan och tittar på nördsport, stora pojken sover i sovrummet och lilla pojken sover på madrassen bakom soffan.

Sa jag sover? Jag menar sov.

Nu vaknade han som han gör vareviga kväll cirkus en gång i halvtimmen.

Och vad tror ni han vill ha då? Ja, inte är det norrmannens håriga vårtor.

Hej då.

Någon liten kines har hackat sig in på min mail och gjort ett massutskick till ALLA mina kontakter samt ALLA jag någonsin mailat.

Jag har haft mailen i tio år.

Jag har en del människor på kontaktlistan som jag inte direkt är tjenis med längre.

Ni vet glömda klasskompisar, ressällskap och arbetsgivare.

Och tänk er själva, ALLA ni någonsin mailat till. Jag pallar inte ens fundera över vilka alla dessa människor är.

Vad ska folk tro om mig?

Ni som läser bloggen, jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det där kinesiska erbjudandet ni fått.

Det var inte jag, det var kinesen.

Note to self:

Gå inte ut på promenad med 27 kilo barn i vagnen när det har snöat hela natten och du bor i en stad där ploghjulen snurrar långsamt och du dessutom har en tid att passa.

Båda grabbarna på besiktning idag tillsammans med båda sina föräldrar.

Sixten

Längd: 72 cm

Vikt: 10 140 g

Fabian

Längd: 97,5 cm

Vikt: 16 800 g

Och så skulle han prata också, 2,5-åringen. Benämna samt småprata kring olika saker som BVC-tanten plockade upp ur en hemlig påse.

Kan väl inte påstå att han slängde käft sådär särskilt våldsamt.

Sa mest "mmmm".

För att kompensera tog vi på oss skrytmössan och berättade att han kan alfabetet.

BVC-tanten tog fram en lapp med fyra bokstäver som Fabian sa vad de hette. Imponerad blev hon minsann. Hade aldrig sett maken till 2,5-åring.

Man tänkte väl det.

Han kryper. Den där lilla griskultingen.

På knän och armar, precis som normala barn ska. Helt plötsligt och i rasande fart.

Inte för att han hade ett dåligt tempo innan. När han slängde sig fram på mage och högerbenet som roder.

Vi kommer sakna den där krälstilen på nåt vis.

Fabian har lärt sig hur man styr datamusen och kan nu själv klicka på de filmer han vill se på Youtube.

Bekvämt och helt livsfarligt.

Och hur går det med amningen då? Kanske någon undrar.

Jag skröt ju på mig att jag skulle helamma lillgrisen ett år.

Och såhär åtta månader senare går allt enligt planen. Grisen är fet, jag är smal och köket är kladdfridd.

Men visst får han smaka fast föda, det får han.

Detta har han kladdat med.

- Kokt potatis

- Avokado

- Päron

- Banan

Och så snackar vi inte bäbispuréer utan riktiga bitar att hålla själv och smeta in i kläder och hår.

När jag är den lata mamman får han majskrokar i små bitar som han kan plocka upp med sina feta fingrar och stoppa direkt i munnen. Då blir han varken geggig eller mätt och kan fylla på med rikliga mängder av mammans kroppsfett i mjölkform.

Så, nu vet ni det.

Fabian kan ju alfabetet men att påstå att han knäckt läskoden vore en stark överdrft. Så läser gör han inte men han bokstaverar. Ofta och gärna och varhelst han kommer åt.

På sojaflaskan till exempel.

"M R S C H E N G S."

"Vad blir det då, Fabian?", frågar vi.

Och oavsett vad det står svarar han alltid, triumferande.

"FABIAN."

Damernas detektivbyrå på SVT är rätt juste tv-underhållning.

Av någon anledning lyckas jag alltid zappa dit klockan 21:21 på söndagkvällar. Sex minuter efter programmets start men det brukar gå bra ändå.

Det här var ju ett intressant inlägg.

Aj, där kom pilen ja. Mitt i ögat.

En gång lyssnade jag på Knattetimmen. En mamma ringde in och frågade om sin bebis sömnvanor. Jag kommer inte ihåg exakt vad hon undrade men däremot minns jag vad Louise Hallin svarade.

"Små bebisar slocknar när de är trötta. De kan inte stå emot. Men någon gång runt åtta månader kan barnet hålla sig vaken med viljans kraft. Det kommer du att märka."

Jotack. Jag märker det.

Jag MÄRKER det.

Enligt långtidsprognosen ska det måndag den 8 februari vara en plusgrad i stan.

Herrejemini som jag längtar här i lägenheten med frost på insidan av sovrumsfönstret.

Häromdagen skulle vi hem från kyrkans öppna förskola. Jag menar, Kd-väljare som jag är vill jag hänga med min crowd.

Anyho.

Utanför fanns en stor snöhög som Fabian kastade sig in i och vägrade ta sig ur.

Inte för att det var roligt förmodligen utan mest för att irritera mig, hans mamma. Hungrig var man och frusen var man.

Demonstrativt gick jag 50 meter längre bort.

As in: Passa-dig-annars-går-jag-hem-utan-dig-och-du-får-spendera-natten-i-en-snöhög-och-då-får-du-allt-ångra-dig-när-din-lilla-ändalykt-frusit-till-is.

Ett helt vanligt hot en helt vanlig vardag med en 2,5-åring.

Då kläcker han, medan han slänger av sig vantarna och gräver sig djupare ner i snömassorna.

"Fabian ska stanna här utanför. Mamma får gå hem själv."

Man inser att man måste utöka hotrepertoaren.

Har ni hört.

Kd vill att föräldrar ska dela på pensionspoängen tills det året yngsta barnet fyller 12.

Då spelar det ingen roll hur man delar upp ansvaret för barnen. Båda får lika mycket pension oavsett hur mycket den ena eller den andra jobbar och ingen hamnar i "föräldrafällan".

Det är ju det här jag har sagt hela tiden.

Så enkelt. Så genialt. Hur kan någon vara emot detta?

För det kan väl inte vara så att det är just det att alla arbetar exakt lika mycket och att alla spenderar exakt lika mycket tid utan barnen som är det viktiga?

Eller?