FAMILJETERAPEUT

Han sitter framför mig och berättar Hela Historien. Han är trevlig, ser bra ut och tycks vara ärlig och äkta.

Men vad vet jag?

Mitt uppdrag är att lyssna. Han behöver bli lyssnad på och tagen på allvar.

Om det är sant som han berättar, så är det fruktansvärt!

Om han ljuger och hittar på, så är det lika hemskt!

Men hur ska jag VETA?

Jag vet inte.

Jag förklarar för honom att ALLA som misstänks för att ha förgripit sig på barn, säger att de inte gjort det - ALLA!

Jag vet inte om han gjort det, eller är oskyldigt anklagad.

 Sedan tar jag snabbt tillbaka det, för jag har faktiskt träffat de som erkänt, men först efter då man tydligt sett dem på bilder som "talar sitt eget språk", och de har inte kunnat förneka sanningen.

Det värsta brottet man kan begå, tycker många, är att förgripa sig på barn.

Förövarna är lika upprörda som "alla andra" när de berättar om sin avsky för sådana brott. Och de förnekar lika kraftfullt som de oskyldiga.

Hur ska man då veta?

Mitt uppdrag är att lyssna.

Jag ska lyssna på hur hans fru hittat på och lurat hela systemet. Hur hon intalat sin dotter, Anna, att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp och att Anna sedan rapat upp "nästan ordagrant" vad hennes mamma sagt att hennes pappa gjort.

Jag frågar honom vad han tror Syftet är med detta. Vad har hans ex fru för syfte med att anklaga honom för sexuella övergrepp, om det inte stämmer? Varför ger man sig in i en Match och blandar in domstolen och alla möjliga utredare och advokater, utan att det finns något syfte ? Jag är nyfiken på hur han tänker.

Han berättar att mamman vill ha Anna för sig själv. Hon vill bädda in sig själv och Anna i en kokong och hon vill inte att han ska störa och lägga sig i deras liv.

-"När hon förstod att jag ville skiljas började det", säger han. "Jag tror att hon tänkte att hon inte ville att Anna skulle bo hos mig på halvtid....och hon ville heller inte att Anna skulle träffa min släkt....Karin hatar min släkt!...så därför bestämde hon sig för att få mig bort ur deras liv. Jag tror hon struntar i hur jag mår och vad detta gör med mig."

-"Är det värt då att förstöra DITT liv?" frågar jag. "Ni har ju iallafall levt ihop rätt många år....och älskat varandra". Själv vill jag inte tro att man kan vara så elak.

Ja, det tror han. Han tror att hon har "dragit igång något som hon inte förstod vidden av"....och att hon nu måste "fullfölja allt, för att inte göra bort sig....".

Mina tankar trängs i huvudet när jag går hem ifrån jobbet på kvällen:

Kan man verkligen vara så ond och elak att man startar en förtalskampanj gentemot sin make, bara för att få ha det gemensamma barnet "ifred"?

Jag upphör visserligen aldrig att förvåna mig, även om jag ibland säger motsatsen....

Jag vill inte att människan ska vara så ond och elak.

Men finns det pedofili, så finns det antagligen ondska på andra sätt också.

Jag vill inte veta allt som människor tar sig till och gör med varandra - inte det onda. Jag orkar inte.

Jag vill hjälpa och jag vill att människan ska vara god.

I det här fallet ska jag iallafall bara lyssna.

Så jag lyssnar.

Men jag vet inte Sanningen och kommer nog aldrig att få veta den heller....

Hon berättar om när hon och hennes man flydde ifrån sitt gamla hemland, om hur rädd hon var, och hur lättad hon sedan blev när de var i Trygghet i Sverige.

-"Jag var så lycklig! Jag ville börja lära mig språket på en gång, och bli svensk!" berättar hon.

Men man får inte "bli svensk" i Sverige, bara genom att fly hit. Det visste hon inte då. Men hon var ändå glad att vara i trygghet, och att slippa krig och förföljelse....

...och oerhört lättad över att både hennes man, hon och barnen levde.

-"Jag var glad!" berättar hon, men lägger sedan till:

-"Men min man sa att man skulle inte vara glad när man kommit till Sverige. Alla han pratade med sa att man måste vara förtvivlad och ledsen, och helst sjuk också....för att få stanna i Sverige..... Det kan inte vara sant! tänkte jag".

Hon berättar hur hon blev mer och mer frustrerad över att de bara väntade och väntade och väntade, och att väntan blev så lång, med två småbarn. Att inte förstå vad det stod på paketen i affärerna, att bo tillsammans med andra familjer som också väntade, och mådde dåligt.... det var själsdödande.

-"Jag ville så gärna lära mig svenska, så jag gick till SFI och frågade om jag kunde få låna en svenska-bok och försöka lära mig själv, men det fick jag inte. Man fick inte lära sig svenska om det inte var säkert att man skulle få stanna!"

-"Väntan gjorde mig nästan tokig, och sysslolösheten. Min man blev aggressiv. Han fortsatte tjata om att man måste vara sjuk, eller galen, för att få stanna. Han var så arg när jag var glad! Du får inte vara glad!" skrek han.

-"Till slut blev jag galen och bröt ihop, psykiskt. Jag ville bara dö! Jag tänkte att jag skulle rädda min familj om jag dog! Så blev jag inlagd på psyket, och min man försvann....så våra barn blev placerade, i ett svenskt fosterhem!"

-"När vi något år senare fick uppehållstillstånd, började jag må bättre, och min man dök upp igen, och barnen kom tillbaka till oss. Men då kunde vi inte prata med dem! De hade bott i svenskt fosterhem i  över 1 år, och lärt sig prata svenska, och glömt vårt språk!"

-"Ett tag hatade jag alla svenskar för att ni låter en massa människor från andra länder, komma in i Sverige, men låter dem sedan leva i något slags Ingemansland, där de bryter ihop och blir sjuka. Många utav dem är redan psykiskt skadade av tortyr, förföljelse eller krig, och denna väntan gör dem än mer sjuka!"

-"Men NU förstår jag att det inte är alla svenskars fel att det ser ut så här, men jag undrar varför blir folk förvånade när invandrare blir tokiga och slåss och mördar och sådant? Varför inte, tänker jag. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt! Först har de levt under svåra förhållanden i sina hemländer, och därefter bryts de ner när de måste vänta och vänta, och sedan ska de bara anpassa sig, och får inte ens psykiskt hjälp med allt de bär på! Förstår ni inte det, ni svenskar?"

Hon är klok den här kvinnan från Ett Annat Land.

Hon har så rätt.

Men vad kan jag göra?

Lyssna. Förstå. Låta henne prata av sig sin frustration.

Och hålla med.

Hon fick diagnosen "kraftig ADHD" samt dyslexi som vuxen. Efter att ha misslyckats fullkomligt i skolan, och med resten av livet också för den delen.

Hon var en söt liten flicka, men fick ägna all sin energi i skolan åt att försöka sitta still. ADHD och dyslexi fanns inte på den tiden.

Hon träffade en kille, som lärde henne vad droger kan göra med en kropp som det kryyyyper i. Och hon började "självmedicinera".

Äntligen kunde hon gå ner i varv, lugna ner sig...bli Sig Själv.

Men den ena drogen ledde till den andra...och mannen blev aggressiv, och slog henne sönder och samman, och inte bara en gång.... Barnen hon födde fick hon inte behålla, för de kunde ju inte växa upp med en drogmissbrukande mamma.

Förstås.

Hon lyckades göra sig fri från mannen, och genomgick en - eller om det var två, eller tre (?) - behandling, och så blev hon fri från drogerna.

Men så började "krypet" i kroppen igen, och hon utreddes, och fick diagnosen "grav ADHD".

Hon fick medicin och den skulle ställas in....Fel medicin ledde till nytt drogmissbruk, som ledde till alkoholmissbruk.

Nu var både kroppen och själen rätt sargad.

Ändå lyckades hon kravla sig upp igen och bli både drogfri, få rätt medicin och så fick barnen flytta hem igen. De var tonåringar nu och ville bo de sista åren, innan de blev vuxna, med sin mamma.

Efter många år av olika sjukskrivningar mm ska hon nu ut på Arbetsmarknaden. Hon tycker det känns "lite spännande".

-"Det är nog bra för mig" säger hon.

Först ska hon få gå en kurs: "Att lära känna sig själv". Sedan ska hon få arbetsträna.

Hon, som har "Boendestöd", får hjälp av hemtjänsten med städningen hemma (eftersom hon inte klarar av att strukturera sin städning själv, utan springer hit och dit och plockar runt saker från punkt A till punkt B och tillbaka) och som inte hittar de rätta orden när hon ska prata, och som har God Man, eftersom hon inte klarar av sin ekonomi, och går i samtal på psykiatrin, eftersom flera års drogmissbruk skadat hjärnan - hon ska ut i arbete!

Hon vet inte riktigt hur det ska gå till, men "det ska bli kul att träffa vanliga människor", säger hon och ler halvt tandlöst.

Men var ska en kvinna, i dryga 40-årsåldern, med tics från flera års drogmissbruk bakom sig, som aldrig arbetat, få arbete?

Jag bara undrar.

Jag jobbade med en familj som bestod av skilda föräldrar och två söner.

Sönerna var 15 (Daniel) och 16 år (Adam). De bodde hos sin mamma på heltid, och träffade sin pappa "då och då". Pappan bodde på "andra sidan staden".

Huvudperson var Daniel. Han hade "hamnat snett - umgicks i fel kretsar" - stökade i skolan, skolkade, "rökte på" då och då, snattade....You name it!

Hur vi än jobbade med familjen, och vad vi än gjorde, fortsatte Daniel på sin kriminella bana.

När jag frågade honom vad han hade för mål här i livet - vad han ville bli när han blev vuxen - så svarade han:

-"Jag vill bli maffiaboss!" Han hade helt enkelt bestämt sig för att "bli bäst på att bli sämst".

Han placerades på olika ställen genom åren, kom hem igen och fick gå i kill-grupp, genomgick familjesamtal och enskilda samtal....

Ibland trodde jag att jag "fick fatt" på honom och det verkade som om han var på väg åt rätt håll ett tag, men så "halkade han snett" igen.... och gjorde något tokigt eller började ta droger igen....

Det kändes rätt hopplöst.

Storebror var Precis Tvärtom!

Han berättade att han skulle bli "data-expert", eller "chef för något multinationellt företag" eller möjligen skulle han satsa på politiken och "kanske bli statsminister" till slut. Han var vältalig, snygg, duktig i skolan, och jag tänkte att han valt "att bli bäst på att bli bäst!"

Men så hände det, som troligen händer när någon klivit in för långt i kriminalitet:

Daniels "fiender" skulle hämnas! Och vem skulle de då hämnas på? Släkten.

Ett gäng hoppade på Adam och misshandlade honom svårt, då han en kväll var på väg hem från en kompis. Som tur var dök en polispatrull upp ganska snart efteråt och han blev körd, i polisbilen, till sjukhuset - akuten.

Adam hade fått flera sparkar och slag över hela kroppen, men dessutom hade han blivit knivstucken vid ena örat och i bröstkorgen. Kniven hade hamnat "mellan alla viktiga organ" och inte skadat honom svårare, så han syddes ihop och skickades hem.

Han hade inga pengar på sig, utan han fick ta bussen hem, och smög in vid 4 på natten, la sina kläder i en hög på golvet i badrummet och stöp i säng.

Mamman berättar:

"Jag var så orolig för vart Adam tagit vägen. Han brukar ju alltid komma hem i tid, och höra av sig om han var sen. Jag visste ju att han skulle till sin kompis, och att han inte skulle bli så sen....så jag började vänta...vid 00-tiden...blev mer och mer orolig...tänkte att 'jag orkar inte! Alla dessa vakna nätter för Daniels skull...inte Adam också!".....Jag ringde hans mobil. Den var avstängd. Jag gick i cirklar. Undrade. Oroade mig....."

"Jag funderade om jag skulle börja ringa runt till sjukhusen....Hade han varit med om en bilolycka?.....Jag var utom mig av oro, när jag hörde steg i trappan....vid 4-tiden....och hörde dörren öppnas och stängas.....Jag hörde hur Adam kom in, gick in i badrummet....och hur han la sig....och så tänkte jag: 'ÄNTLIGEN!' och kände att jag skulle kunna slappna av och sova...Och jag tänkte också att jag skulle ta Det Allvarliga Samtalen dagen därpå...och om att han måste ringa hem osv......

....men så kände jag LUKTEN! Lukten av blod! Jag jobbar ju som sjuksköterska och jag känner direkt igen lukten av blod...Jag gick till badrummet, och där, på golvet, låg Adams kläder i en hög - bloddränkta! Mina ben vek sig....och jag fick sätta mig på toaletten för att andas djupt....'Vad har hänt?!?" tänkte jag....

...så såg jag en blodgenomdränkt sjukhus-skjorta mitt i högen av jeans och strumpor och tänkte: 'Jaha, då måste han ju ha varit på sjukhus och blivit omplåstrad iallafall'.

Jag smög in i hans rum och tittade på honom. Han hade ett stort omslag kring huvudet, som det hade blödit igenom på....Han sov djupt så jag ville inte väcka honom....Men tror du att jag kunde somna efter det här?!?'

Jag gick ut i köket och satte på kaffe....gick runt runt...blev röksugen (!), fast jag inte rökt sedan jag var i 20-årsåldern....Hjärtat slog...

....Jag tror jag drack 4 koppar kaffe....och sen satte jag mig vid datorn, för jag kom på att det kanske stod något på nätet om knivslagsmål bland ungdomar...eller vad som helst! Men jag hittade inget....

Han vaknade vid 12-tiden och då var jag alldeles slut av oro och frågor och allt. Han vacklade upp och tog sig om huvudet....och jag kunde inte hålla mig: 'Vad har hänt?!?' nästan skrek jag.

Han berättade om att han blivit påhoppad och allt.......

.......men det jag undrar, så här, nu efteråt: 'Varför ringde inte polisen MIG? Varför ringde inte sjukhuset MIG? Varför? Han är ju omyndig!"

Sonen hade bett polisen att INTE ringa mamma - "för hon blir så orolig...." - men jag tänker att det spelar väl ingen roll!

Jag blev, tillsammans med mamma, lika upprörd som hon över att varken polisen eller sjukhuset kontaktat vårdnadshavaren, att Adam fick ta sig hem alldeles själv via bussen, med blodiga bandage, och i chock, och att INGEN VÅRDNADSHAVARE KONTAKTADES.

Obegripligt!

Jag blev själv så  upprörd över detta så att jag, och mamman, skrev tillsammans ett brev till polisen angående denna händelse, och också till sjukhuset. Jag tänkte att de borde få veta hur tokigt det blir när man inte ringer till en misshandlad sons mamma/pappa.

Sjukhuset hörde inte av sig alls.

Polis-chefen på den stationen ringde och skällde ut mig. Han menade att polisen och socialtjänsten borde hålla ihop och att vi tidigare haft ett gott samarbete, men efter att jag (=socialtjänsten) ifrågasatt polisen i det här brevet på det här sättet, så visste han inte....osv.

Jag stod som ett frågetecken! Jag läste brevet vi skrivit, om igen. Det var inte anklagande, bara rent faktamässigt frågande om det inte finns någon slags LAG att man måste kontakta omyndiga människors vårdnadshavare när man tar hand om dem....Jag och mamman fick aldrig något svar, ej heller någon ursäkt.

Men jag hoppas verkligen att OM någon av mina söner någon gång i framtiden råkar illa ut på något sätt, och hamnar på sjukhus: Att sjukhuset kontaktar mig! Oavsett om de blivit påkörda, misshandlade eller ramlat. Barn behöver sina föräldrar när de råkat ut för något, och föräldrarna behöver få vara med sina barn. Så är det. Detta kan varken sjukhuspersonalen, polisen eller barnen själva stoppa/förhindra. Anser jag.

MIN oro var stark ett tag efter det här hänt. För jag tänkte: Om min son alltså blir misshandlad på stan, så kommer jag inte att kontaktas, eftersom det inte är "kutym".

Eller?

Och Hur mycket tålamod bör man ha?

Oändligt, eller lagom, eller....?

Jag pratade med mamman, och med pappan, och med mamman, och med pappan....

Var och en för sig. I samma rum kunde de inte sitta.

Sen träffade jag deras 6-årige son och pratade med honom....och besökte honom i skolan....Så pratade jag med läraren och rektorn och skolpsykologen, mamman igen och pappan igen....

Allt för att få föräldrarna att SAMARBETA kring sonen, och se till HONOM i första hand, och inte till Konflikten föräldrarna emellan:

-"HON försöker bestämma över mig!" fräste han på samtalen med honom

-"HAN bara manipulerar och får det alltid såsom HAN vill ha det!" fräste hon på samtalen med henne

-"HON har styrt hela mitt liv sedan vi träffades för 15 år sedan! Det har jag insett nu!" sa han ilsket

-"HAN har i princip styrt hela mitt liv, varit svartsjuk, ringt hundra gånger varje dag, kolla i min almanacka och sett till att alla mina vänner försvunnit", sa hon ilsket.

-"Jag VÄGRAR låta henne bestämma mer över mig!" sa han bestämt.

-"Jag VÄGRAR låta honom bestämma mer över mig!" sa hon bestämt.

Mittemellan stod en liten 6-åring som bara ville älska både mamma och pappa, och träffa både mamma och pappa.

Simon, 6 år, exploderade ut sin frustration och ilska i skolan, skrek ut sina känslor i klassrummet - betedde sig som en "galning".

-"Troligen ADHD", sa förskolefröken.

-"Ja, eller DAMP...eller möjligen Asberger..." föreslog skolpsykogogen.

-"Skulle det kunna vara så att det är skitjobbigt för en liten 6-åring att stå mittemellan två skyttegravar där mamma ligger i ena graven och pappa i andra, och det enda han vill är att vara en vanlig liten 6-åring som är älskad av båda sina föräldrar, och älskas av båda sina föräldrar?" sa jag.

-"....................................."

-"JAG vill samarbeta - men HAN vill inte!" sa mamman

-"JAG vill samarbeta - men HON vill inte!" sa pappan

Jag fortsatte ihärdigt träffa mamma - pappa - mamma - pappa...och började se ett mönster:

Jag såg att mamma försökte, och att hon gjorde det hon kunde för att få ihop sitt liv och sitt ansvar för Simon, och hon försökte också se till att Simon fick träffa sin pappa så gott det gick.

Jag såg att pappa inte "såg" sonen. Att pappa var "förblindad av hat", att pappan hade tappat kontrollen över att fokusera på "rätt saker". Att pappa inte kunde säga "bu" förrän han sa sin ex sambos namn, och hur han fräste över alla oförätter hon utsatt och utsatte honom för.

-"Nu fokuserar vi på SIMON!" sa jag....men pappan ville bara tala om hur otroligt illa behandlad han blivit av Simons mamma.....

-"Jamen, nu handlar det om hur SIMONs omgänge med DIG ska se ut. Simon längtar efter dig!" försökte jag.

-"Jag kan BARA träffa honom *datum*", sa  han.

-"Men det är ju den ENDA dag som Simons mamma sagt att han INTE kan träffa dig, för då ska de på hennes pappas 60-årsmiddag! Det VET du ju!" suckade jag.

-"Nehe. Då kan jag inte alls." sa han surt.

-"Tycker du att du är samarbetsvillig nu?" frågade jag. "Året har 365 dagar och du kan träffa Simon EN dag, och det är den dag jag från början sa var den ENDA dag han INTE kan!"

-"Där ser du då - hur hon försöker styra mig! Det är ju den enda dag jag kan!!" fräste han.

-"Näe! Nu tycker jag att du är löjlig! Barnslig, faktiskt!" Jag kände hur jag började tappa tålamodet.

Han tjurade. Offerkoftan var på med både Offervästen under och Offerjackan ovanpå. Med lås.

Svart i blicken stirrade han i golvet.

-"Du gör ju inga som helst försök till att samarbeta. Dina s k försök är ju patetiska!" drog jag ilsket till med.

Jag hade haft tålamod i en, två, tre och tio samtal (!). Nu rann det över. Fullkomligt.

-"Du tänker bara på att straffa Simons mamma! Ingenting annat! Du har inte Simons väl och ve i fokus över huvud taget. Du tycker bara synd om dig själv och beter dig otroligt barnsligt!" fräste jag.

Simons pappa reste sig upp, stirrade ilsket på mig och sa:

-"Jaha! Nu vet jag var du står! Du står på HENNES sida! Hon har manipulerat över dig! Jag VISSTE det!"

Så gick han ut genom dörren och SMÄLLDE igen den bakom sig.

Kvar satt jag och tänkte:

"FÅR verkligen en familjeterapeut bli så arg?"

Jag rebloggar Tabula Rasa som fortsätter kämpa för att få leva "Ett helt vanligt liv".

Vems "rätt" är det som gäller i sådana här fall?

Har inte "rätten" till att vara förälder upphört när man misshandlat, hotat och förföljt Den Viktigaste Personen i ett barns liv - dvs dens mamma (andra förälder)?

Den som finns för detta barn - kallad Grodan - är hans mamma.

Mamma har blivit misshandlad på olika sätt, och förföljd och hotad av Grodans pappa. Detta gör att mamma - Tabula Rasa - hela tiden måste titta över axeln, och vara orolig, över vad som kan hända henne, eller hennes (och förövarens) son.

Har man inte då förbrukat rätten att kalla sig pappa - att vara vårdnadshavare?

Hur kan det komma sig att man fortfarande har "Rätten till Umgänge" kvar? Det är obegripligt.

Förstår inte "Rätten/Domstolen" (som består av en massa MÄNniskor) att det är konstigt och bakvänt att vara tvungen att umgås med En Farlig Person (= pappa i detta fall) som hotar att döda en själv och ens mamma. En som man kanske sett misshandla mamma - någon som man flytt ifrån tillsammans med sin mamma?

Vad gör det med Grodans personlighet? Vad gör det med hans tillit till vuxna? Vad sänder det för signaler? Vad säger detta beteende om oss vuxna?

Jo, att "man får slå, hota, misshandla och förfölja sina barn", eftersom det ändå  bestäms i domstolen att man måste få träffa dem = Vuxna får slåss och hota.

Får barn slåss och hota då?

Grodans vuxenförebild skulle i "Den bästa av världar" vara hans pappa. Men hur snurrigt blir då det? Pappa är ju farlig. Grodan VET att pappa är farlig. Han har upplevt det.

Men tydligen får man vara farlig och slåss och hota, för man hamnar inte i fängelse för det....och man får ändå träffa sitt barn, och då ska barnet helst vara "snällt" och "krama", och kanske t o m berätta saker om mamman, som är rädd för pappan, som barnet ska träffa....

Snurrigt är bara förnamnet.

Jag såg "Kalla Fakta" igår (den 31/3-11).  Gjorde du?

Det handlade bl a om en tjej som berättade om de övergrepp hon utsatts för från det att hon var ca 3 år tills hon var ca 8 år....av sin biologiska pappa. Hon förträngde, glömde, men minnena dök upp efter en ångestattack, som följdes av en depression mycket senare i livet.

Troligen fick hon kontakt med en väldigt BRA psykolog/terapeut/psykiater, som inte bara skrev ut medicin och gav en diagnos, utan hon fick samtal....och samtalen väckte minnen....som gjorde att hon kunde Komma Ihåg och berätta, och få ur sig sin ångest.....

....och nu gick hon i samtal på Rädda Barnen, och kunde bearbeta de minnen hon hade....och därmed läka....

Kalla fakta handlade också om "Kjell" som var pedofil. Som utnyttjade unga pojkar i Ryssland och på andra ställen i världen, och laddade ner bilder på internet....på små pojkar som utsattes.....

Han hade 1 miljon bilder.....500 000 bilder....som upptäcktes av polisen....och skickades till "krim" eller vad det hette....och där skulle bilderna...."utvärderas"? Vad?!? Där blev bilderna "liggande"?!? VAD?!? Jobbade det ett gäng pedofiler där? Som hade "lite kul" med bilderna? Eller VAD är det som gör att flera miljoner bilder blir "liggande" och "outredda" (eller vad det kan heta) och den som laddat ner bilderna blir inte dömd.....??? VAD???

På bilderna fanns det små pojkar som utsattes....bla annat:

"En liten pojke...typ 5 år....läggs över ett bord och tas bakifrån av en man....Pojken gråter, skriker...Man ser att det gör ont...Att han är rädd....Han vrider sig och säger förtvivlat, om och om igen: Är jag ett djur?? Är jag ett djur?!" berättar en polis som sett denna film....

Men filmerna och bilderna blir "liggande".....och "fallet preskriberas" för det har "gått för många år".....och "Kjell" fortsätter vara pedofil....och finns nu bland oss andra....bland våra barn.....

"Kjell" är bara EN av alla dessa  pedofiler, som utsätter barn för grova övergrepp....Som förstör barns framtid...gör dem känslomässigt stympade, förtvivlade, stumma.....

....och det fortgår....för att pedofilerna finns ÖVERALLT (även inom vårt rättssystem)??....eller för att vårt rättssystem inte fungerar?!?

Jag bara undrar...

Vi sitter och pratar med några barn som vi vet varit utsatta för misshandel, men vi vet inte hur mycket eller hur ofta osv.

Just nu skapar vi tillit. Samtidigt vill vi få barnen att förstå att vuxna inte FÅR göra så här i Sverige - att det är ABSOLUT FÖRBJUDET - och att vuxna gör FEL om de slår, hotar, trakasserar eller behandlar sina (eller andras) barn på detta sätt.

Vi ger olika exempel:

-"Inte ens om du är jättedum och olydig får vuxna slå dig." säger vi.

Det finns andra sätt för föräldrar att uppfostra, och stoppa sina barn, berättar vi, och ger exempel:

-"Man kan säga ifrån argt. Man kan ge utegångsförbud. Man kan be snällt, kanske...."

-"Får man låsa in barn?" frågar 9-åringen.

-"Nej, man får inte låsa in barn och gå därifrån, eller låsa in i garderob eller låsa in i ett rum eller en källare och gå därifrån. Men får inte heller säga dumma saker som gör ont i barnens själar...." säger jag.

-"Får pappor säga att "du är en jävla hora"?! frågar en liten flicka.

-"Bra exempel på vad man INTE får säga!" säger jag.

Man kan riktigt SE hur barnen TÄNKER och FUNDERAR. Kanske funderar de på vad de varit utsatta för.....

 Kanske tänker de på om det verkligen går att lita på de här två vuxna som sitter framför dem och pratar....

-"Men när vi säger vad som hänt, berättar de vuxna det för Honom, och då blir han arg på oss...." säger ett utav barnen.

Vi säger att det är jättebra att hon berättar det - att hon är rädd för det. Och vi säger att då måste vi vuxna göra något åt DET. För så får det inte vara. Pappor och mammor får inte skrämma barn till Tystnad.

Ett av barnen står en bit ifrån - lyssnar på håll. Han står lite halvt bakom en dörr och lyssnar intensivt.....så säger han plötsligt:

-"Får man binda barn då?"

-"Menar du binda fast med rep eller något annat?" frågar jag.

-"Ja, så här!" säger han, och visar med händerna och fötterna att de blir sammanbundna.

-"Nej, man får absolut inte binda barn heller. Det är absolut förbjudet." säger jag bestämt.

Jag ser att hans hjärna arbetar.

-"Vet du att man kan se på en människas ögon hur den är?" säger han sedan - därbortifrån dörren.

-"Hur menar du?" frågar jag.

Han kommer fram till mig och tittar mig stint i ögonen.

-"Jag kan SE i dina ögon om du är ond eller god", säger han då allvarligt.

-"Ja, DET kan man nog se", säger jag. "Det brukar jag också se när jag jobbar med familjer", lägger jag till.

Han ser nöjd ut.

Nu har han pratar färdigt, och försvinner ut genom den dörr han förut stod halvt bakom.

Efter någon minut kommer han tillbaka:

-"Är det okey om jag sticker?" frågar han.

-"Ja, visst!" säger jag."Om du tycker att du pratat färdigt nu, så.... vi kommer ju att träffas fler gånger. Jag bokar tid med mamma".

Han ler, spänner sina muskler på armarna och säger:

-"Se vilka muskler jag har!"

-"Oj, du ser jättestark ut! Tränar du något?" frågar jag.

-"Ja, jag går på karate. Och jag ska dit nu! Hejdå!"

-"Hejdå!"

Jag drömmer om att ALLA BARN en vacker dag ska få växa upp i kärlek och omtanke, och att inga barn ska  behöva vara utsatta för övergrepp och våld.

Jag antar att jag får fortsätta drömma om det resten av mitt liv...och att det är en Omöjlig Dröm...

Men Drömmar kan ingen ta ifrån en!

Många familjer som jag träffat genom åren, stannar kvar som starka minnen inuti mig.

Andra glömmer jag helt.

Nu har jag träffat så många, så det är omöjligt att komma ihåg alla.

Familjen jag ska berätta om bestod av en mamma och en pappa och två adopterade söner. Jag minns inte varifrån pojkarna kom, men vi kan säga Columbia.

När jag besökte familjen första gången var den yngsta sonen 1 år och den äldsta var 3 år. Paret var "något äldre" och hade i många år försökt få barn, givit upp och efter lång väntan fått adoptera ett syskonpar. De hade tänkt att de kunde ta två på en gång, eftersom de väntat så länge och eftersom pojkarna ändå redan var syskon. Dessutom var det lättare att adoptera om man tog ett par.

Av deras berättelse förstod jag att de trodde att de skulle få "två vanliga barn", och att livet skulle börja flyta på, som för en "vanlig tvåbarnsfamilj". Hur de kunde tänka så är för mig helt obegripligt, och det som jag också slogs av var att de inte visste något om barn och barns utveckling.

Jag såg att föräldrarna var slitna när jag kom dit, men jag såg också en fullkomligt förtvivlad liten 3-åring som gjorde allt som stod i sin makt för att få uppmärksamhet hela tiden, och som levde ut alla känslor på en gång - både genom skrik, men också genom att hela tiden pocka på uppmärksamhet på andra sätt: Genom att peta på föräldrarna, skrika, ta saker i rummet som han "inte fick ta" osv osv.

Jag kunde mycket väl förstå att det var jobbigt, men jag tänkte: "Vad hade ni väntat er?".

De beskrev 3-åringen, Carlos, som "hopplös/jättejobbig/troligen psykiskt störd/speedad".

1-åringen, Peter, satt mest på mammas höft och tittade sig omkring. Så fort hon försökte sätta ner honom på golvet, började han pipa oroligt.

Mamman suckade: -"Så här är det hela tiden! Vi orkar faktiskt inte!"

Jag frågade vad de hade förväntat sig, hur de hade tänkt sig att det skulle bli, vad de visste om barn i denna ålder....

Emellan vårt prat, var det ljud ifrån Carlos samt föräldrarnas eviga: "Nej! AJ AJ! FY! INTE SÅ!!"

Jag fick ont i både mage och hjärta. Detta var en liten pojke som "skrek efter" att få knyta an, som skrek efter närhet och kärlek, och som fått helt orealistiska förväntningar att leva upp till.

Pappan hade redan givit upp. Han orkade inte.

Jag menade att känslorna för dessa barn var annorlunda än om barnen varit biologiska, för hur jobbigt det än är med små barn, så kan man aldrig "ge upp".

Jag berättade om mig själv, och om hur jag - när barnen var små - kommit till jobbet med ETT sminkat öga (för jag hade blivit avbruten så många gånger att jag glömt vad jag höll på med), och satt mig på toaletten på jobbet och bara GRÅTIT av vanmakt och frustration, vissa mornar.

"För SÅ jobbigt kan det vara med småbarn".

Men de var övertygade: "Det är något allvarligt FEL på Carlos".

Mamman menade att de visst kände likadant som om barnen varit biologiska, men att man också kan ge upp sina egna barn....

Vi kämpade på med samtal med föräldrarna och försökte få dem att SE Carlos och hans behov, samt att knyta an, men till slut gav vi upp eftersom Carlos mådde sämre och sämre. Han blev till slut placerad i fosterhem.

Lilla Peter fick vara kvar, för han hade knytit an till sin adoptivmamma.

Men fy vad ont detta "ärende" gjorde i hjärtat! AJ, vad jag led med barnen - och då speciellt Carlos!

Hur kan man adoptera barn, och inte förstå att barn som vuxit upp på barnhem i något annat land, har helt andra förutsättningar än "vanliga svenska barn" och HUR kan man ta emot barn i sitt hem, utan att ta reda på ALLT om barn och deras olika utvecklingsfaser?

Barn säger inte: "Jag behöver få knyta an, tack!" utan de skriker.

Och så får man tolka skriken, förhoppningsvis "rätt".

Jag undrar så hur det gick för lilla Carlos, och för Peter också för den delen, eftersom föräldrarna var så "oförstående" till barns utveckling, för jag slutade på det arbetet efter ett tag och fick aldrig veta hur det gick.

Om hjälpen inte hjälper, är det inte fel på DEJ - det är helt enkelt fel hjälp! Eller fel på hjälpen!

Om terapeuten inte når fram är det inte DITT fel - det är terapeutens!

Om du inte får kontakt, eller känner förtroende för, terapeuten, är det inte ditt fel - det är terapeutens!

Det KAN INTE vara ditt fel!

Riktig hjälp SKA hjälpa!

Om du inte känner förtroende för din terapeut, trots att du har givit det ett försök: Byt terapeut!

Jag VET att när man behöver hjälp, och söker den, är man ofta svag och känner sig liten och "osedd" och "rädd" och allehanda dåliga känslor, och att då orkar man inte riktigt söka vidare...man orkar inte vara så stark att man "letar" eller "gör ett nytt försök".... och ofta känner man också att "det är nog mig det är fel på", men....

Det är inte dig det är fel på! Det är Hjälpen! Och om det är Metoden eller terapeuten, vet jag inte...men om hjälpen inte hjälper är det något utav det som är FEL.

DU är däremot RÄTT!

Jag förstår inte hur man kan skaffa barn utan att ta reda på hur barn fungerar! Faktiskt. OM man skaffar en bil så lär man sig köra den först, och så kollar man hur den fungerar etc.

Om man skaffar hund, så tar de flesta reda på lite om hundar och hur man uppfostrar, för annars blir det väldigt svårt.

Men barn bara skaffar man. Och så utgår många ifrån att "det ordnar sig". "Alla andra" skaffar ju barn.

Nu för tiden vet vi mycket om barn och vilka faser de går igenom och det finns hur mycket böcker och litteratur som helst man kan läsa för att lära sig mer om de viktigaste personerna man, som förälder, någonsin kommer att träffa.

 Hela deras Framtid vilar på dina axlar - i dina händer - när du är förälder. Det är ett enormt ansvar att bli förälder!

Varför struntar man då i att ta reda på hur barn i det stora hela fungerar??

Föräldrarna står där och undrar:

 "Ska de äta JÄMT???" (babyn)

 eller

 "Varför är han så rädd för ALLT?" (8-9 månaders babyn)

 eller

 "Han säger NEJ till ALLT? Varför trotsar han så??" (1,5-årsbarnet)

 eller

"Han kastar sig på golvet och skriker som en galning - han måste ha ADHD eller någon konstig hjärnskada!!!" (3-åringen)

eller

"Han är livrädd för döden och pratar om att dö och gråter mycket - vad är det för fel??" (4-åringen)

eller

"Han är som värsta tonåringen!! Gapar och skriker och lyder aldrig!" (6-åringen)

osv.

Om du är intresserad av dina barn: Läs en bok om barns utveckling! De flesta barn följer utvecklingskurvan rätt bra.

Jag tycker det är sorgligt när man tror att en baby "trotsar" eller att en 1,5-åring är så "bråkig". Babysar trotsar inte. De bara ÄR och upplever och är nyfikna och känner känslor. En 1,5-åring testar mest vad som händer om man säger "nej!" och upptäcker snart att det är ett "skithäftigt" ord, eftersom man kan styra sin omvärld med ordet!

 "JIPPI! : NEJ! NEJ! NEJ! NEJ!"

En 3-åring vill veta VEM som sätter ramarna i världen: "Är det du eller jag?" frågar barnet (fast inte i ord utan i handling). Föräldern ska då svara (i handling) "Jag!". Men det räcker inte med EN gång! En del barn vill veta "svaret" 156 ggr och andra barn 2984 ggr. Vissa nöjer sig med ett par gånger.

Barn föds olika. Men lika.

Det är mycket lättare om man förstår vilka faser barnen går igenom. Både för föräldrarna och barnen.

Först träffade Frida Micke....Det blev ett barn av det mötet....men egentligen inget mer....

Lisa föddes. Hon fick mest bo hos Frida, men såsmåningom också hos Micke - speciellt när Frida ville "festa"....för Frida var inte riktigt beredd att bli "vuxen" och "mamma" på "DET sättet"....Hon hade inte "partat färdigt"....

...men så träffade Frida Hannes.....och Micke träffade Anna....

Lisa fick bo lite hos Frida och Hannes och lite hos Micke och Anna....Fram och tillbaka.

Så fick Micke och Anna lilla Ludvid och sen kom Lukas och till sist lilla Laban....

Hos Frida och Hannes kom Filippa och Fia och nu väntar dom nummer tre....eller fyra...beroende på hur man räknar....

Ena familjen består nu av Anna och Micke och barnen Ludvig 6 år, Lukas 4 år och Laban 1,5 år.

Andra familjen består nu av Frida och Hannes och barnen Filippa 4 år och Fia 1,5 år och snart en till....

Men Lisa då??

Hon är nu 8 år gammal och bor lite här och lite där....beroende på vad Frida orkar...för det är tungt att vara småbarnsmamma....och småbarnspappa....och Hannes tycker att Lisa är "skitjobbig" - skrikig och gapig.

Micke tycker att Frida festar för mycket....och Frida tycker att Micke är för hård....

Alla bråkar med alla.

Men Lisa då??

-"Om jag dog skulle dom inte behöva bråka alls!" funderar hon. "Ingen vet var jag ska bo, för pappa säger att mamma är dum i huvet och mamma säger att pappa är dum i huvet, men när jag är hos mamma säger hon GÅ TILL PAPPA! när hon blir arg...och så går jag till pappa...och då säger han att jag ska gå tillbaka till mamma....för det är inte hans helg....Och då vet jag inte var jag ska vara...Men om jag inte fanns, då skulle dom inte behöva bråka med varandra....Dom bråkar jättemycket! Varje dag, typ, ringer dom till varandra och skriker saker....".....

Lisa blev liksom "över".

(Googlad bild: "13 year old girl")

-"JAG VILL INTE BLI PLACERAD!!" skriker hon hysteriskt. "Jag har ju inte gjort något!!!"

Näe, hon har inte "gjort något". Hon har bara fötts av fel mamma och pappa....

En mamma som är periodare, och en pappa som är drogmissbrukare. Pappan är hemlös och uteliggare....Mamman "finns där"...men ändå inte...

....och Hon "har inte gjort något!". Det stämmer helt.

Hon vill inte bo i något "jävla fosterhem"! Hon älskar ju sin mamma!

-"Kan jag åtminstone inte få bo hos någon som jag känner?!" skriker hon. "Typ Eva!"

-"Men, gumman...Eva har ju alkoholproblem!" säger jag och ångrar mig samma stund jag säger det. Eva är hennes pappas f d flickvän. Och hon gillar Eva.

Men så tänker jag att det är så bilden av vuxna är för henne: Missbrukare, alkoholmissbrukare....Hon kanske inte ens vet hur det är i ett "vanligt hem". Kanske hon inte vet hur man beter sig i en "normal familj" och att hon känner sig mest "hemma" när hon träffar vuxna som har olika missbruksproblem.

Vad har hon för framtid?

Nu ska hon placeras. Mamma har "en period" och har försvunnit.....igen....fast hon "lovade" att "aldrig mer"....efter förra gången... Hon har svikit dottern igen. Precis som hon gjort massor av gånger förut....Men dottern vill "vänta".... och säger att "jag klarar mig själv"....

Men det gör hon inte. 13-åriga flickor får inte bo själva i Sverige. 13-åriga flickor är barn. 13-åriga flickor behöver mycket, mycket mer än vad denna 13-åriga flicka någonsin fått....

Men man kan ju inte sakna det man inte vet att man borde ha fått.

Eller hur?

Vi pratade idag, jag och kollegan, om människor vi mött, där vi så tydligt sett symtom på övergrepp, och där vi känt i hela kroppen - intuitivt - att "det är NÅGOT som är så fullkomligt FEL" här....men där ingen pratat. Ingen har berättat vad som pågår. Inte ens på rakt ställda frågor.

Den 13-åriga flickan som kontaktade "snuskiga gubbar" på nätet, stämde träff med dem och lät dem ha sex med henne....

För den oinsatte verkar det helt obegripligt, men för oss som jobbar i branchen ringer Varningsklockorna så det dånar om det.

Men jag kunde inte göra något åt det. Flickan vägrade berätta varför hon agerade som hon gjorde. Inte ens när jag sa till henne att hennes beteende var ett symtom på att hon själv varit, eller är, utsatt för övergrepp, ville hon berätta något.

Hennes pappa sände ut "äckliga vibbar" och betedde sig över huvud taget mycket "underligt", men man kan inte rädda en flicka som inte pratar, och man kan inte anklaga en pappa/man som är "äcklig".

Den 14-åriga pojken som hade betett sig sexuellt gentemot en förståndshandikappad yngre pojke...petat honom i stjärten och stoppat in en pinne där....

När jag träffade honom tänkte jag direkt "Vad har du varit utsatt för som måste agera ut på detta sätt?", men han ville inte prata om det. Han menade att det bara var en "sexuell lek" som gått överstyr....

När jag träffade hans pappa fick jag Underliga vibbar. Pappan var mycket aggressiv, ifrågasatte allt och alla - och skrämde upp omgivningen med att hota att anmäla än den ena än den andra.

Några år senare fick jag höra att pojken gjort sexuella övergrepp på en flicka på en toalett...Därefter sexuella övergrepp på sin lillebror, som i sin tur förgrep sig på sin lillebror....som berättade för sin mamma....och DÅ började det hända saker....Den skyldige blev Äldste sonen. Att han sa att "pappa förgrep sig på mig" gick inte att bevisa och dessutom sa pappan att den där "tokiga sonen" bara "ljög och hittade på".

Hur ofta blir De Skyldiga dömda? Hur många blir utsatta för sexuella övergrepp där INGEN blir dömd eller ens utpekad? Hur ofta blir pedofilerna dömda till straff, när de blivit anklagade för övergrepp? Blir de överhuvudtaget straffade, eller försöker man "behandla" dem?

Symtom på att ett barn är utsatt, eller har varit utsatt för sexuella övergrepp är:

Sexuellt utmanande beteende och klädsel. Att utsätta sig för sexuella situationer, att utsätta sig för övergrepp igen och igen. Att vara promiskuös, att "knulla runt".

Mindre barn "gör som man gör", dvs om förövaren har petat ett barn i stjärten, petar barnet andra barn i stjärten...osv

Att skära sig. Att skada sig själv över huvud taget.

Aggressivitet.

Drogmissbruk (man "flyr" in i droger, självmedicinerar).

Kraftig viktuppgång (man gör sig ful - oattraktiv).

........................................................................................................

Egentligen borde Sexuella övergrepp på barn jämställas med MORD, för förövaren "mördar" barnets själ och förstör ett helt liv. De tar barnets naivitet och oskyldighet, och förstör en människas barndom, och framtid. De mördar en människas själ.

Visserligen går det att återuppbygga en själ igen och den som varit utsatt för övergrepp kan leva ett någorlunda bra liv ändå, men kampen är lång och många kämpar i hela livet med att orka leva vidare, med minnena och smärtan.

När man är död, känner man ju inget, så egentligen borde den som utsätter ett barn för sexuella övergrepp och därmed "livslång smärta", få hårdare straff än den som "bara dödat"....

Eller vad tycker du?

...eller Befria Världen från pedofilerna!!!

Hon blev lämnad av sin man för 1 år sedan. Därefter har livet varit turbulent. Hon har varit ledsen, förtvivlad, arg, besviken, skuldfylld, ångerfull och samtidigt - och mitt i denna röra av känslor - har hon försökt bita ihop och vara mamma till tre barn, som undrat vart pappa tog vägen.

Ja, vart tog pappa vägen?

Jo, pappa hittade en ny kvinna. En utan barn. En sådan som inte gnällde om att hon var trött, inte hade hängtuttar och en sådan som ville ha sex nästan hela tiden...En sådan kvinna hittade han. Och lämnade sin fru och sina barn.

Pappan förstod inte varför mamman till barnen verkade så arg: "Skärp dig!" sa han.

Mamman hade varit hemma med barnen tills pappan bestämde sig för att byta fru. Hon skulle nu plötsligt försörja sig själv.

Från att ha varit hemma med minstingen, skulle hon nu börja på dagis. Mamman skulle söka jobb och så skulle hon få ekonomin att gå ihop.

-"Vilken ekonomi?" frågade hon sig.

Pappan tänkte att ex frun "badade i pengar": Hon fick ju både barnbidrag och bidragsförskott!

Mamman gick till Socialkontoret och bad om hjälp. Pengarna var slut och hon såg ingen ljusning alls till hur de skulle börja komma in. Hon skrev in sig på Arbetsförmedlingen och sökte allehanda arbeten. Samtidigt grät hon på kvällarna och undrade vad det var som hänt. Ingen förklaring hade hon fått av mannen.

Hon tittade sig i spegeln: "Kanske är det hängtuttarna? Kanske är det magen? Kanske var det att jag sa nej till sex för många gånger? Kanske var det för att jag var arg för ofta? Kanske var det.....".

Hon la skulden på sig själv, hatade honom, hatade "älskarinnan"! Och grät.

På Socialkontoret upptäckte de att hon fått tillbaka på skatten i augusti. 10 000 kr hade hon fått då. Nu var det januari och pengarna hade tagit slut för länge sedan. Men på Socialkontoret räknade de ut att "pengarna borde ha räckt".....

Hon skämdes. Hon visste inte vart hon skulle vända sig. Barnen grät efter pappa och undrade vart han tagit vägen.... Barnen tyckte det var jobbigt att mamma var ledsen och arg och bara grät. När pappan ringde klagade de:

-"Mamma är dum! Hon är arg hela tiden och gråter! Vi vill att du ska komma hem!"

Man får inte ge upp. Man får aldrig ge upp. En mamma måste härda ut, måste klara av, måste bita ihop.

Tre barn, tre overaller, tre lämningar på dagis, tre hämtningar på dagis, tre barn som blir sjuka, tre barn som skriker, tre ledsna barn, tre barn dygnet runt....

Hon ringde mannen. Han svarade inte. Han ville inte prata med henne eftersom hon var så sur och arg. Hon SMS:ade: "Barnen längtar. När kan du ha dem?" men han svarade inte, dök upp mitt i veckan och sa: "NU kan jag ha dem!"

Han tog dem till McDonalds och gav dem små presenter. Han presenterade dem för Nya kvinnan och köpte saker. Barnen kom hem till mamma och sa att "Camilla är mycket snällare än du! Hon har finare kläder. Pappa köpte en sån där gosehund som jag älskar!"

Pengar som inte räcker. En soc sekr som säger "Du borde ha sparat....", en man som säger: "Jag har en ny kvinna - en bättre, snyggare, gladare, sexigare - utan barn!"....Men han har rätt att träffa sina barn, rätt att vara en älskad pappa, rätt rätt rätt....

Får man säga upp sig som mamma?

Jag blir lite ledsen i hjärtat, när jag ser två unga socialsekreterare, utan egna barn, sitta och berätta för en förälder att hon inte längre kan få ta hand om sina barn. Anledningen är solklar - mamma dricker för mycket och klarar inte av sina barn - men sättet att förmedla det på är helt tokigt.

Det är ett otroligt svårt arbete - något av det svåraste man kan göra - att bestämma att barn inte får bo hos sina föräldrar, och det krävs mycket av en socialsekreterare när hon ska förmedla och genomföra detta, så därför borde en ung nyutbildad flicka inte få genomföra något sådant.

Och inte är de speciellt utbildade för det heller.

Snälla Socialstyrelsen, eller vilken myndighet, det nu är som Bestämmer: KAN ni inte se över Socialtjänsten i grunden? Kontrollera vilka som arbetar på olika tjänster och vad de har för utbildning och erfarenhet, samt igenom Socialhögskolans utbildning i grunden.

Är man verkligen lämplig att utreda och omhänderta barn efter att ha gått Socialhögskolan, bara?

Nästan alla socialsekreterare vill väldigt väl, och vill rädda barn (de som arbetar med barn iallafall) ,men oj vad tokigt och fel det blir ibland, och det är ju faktiskt Liv det handlar om. Barns Liv och Framtid. Och deras föräldrar.

Om man inte är tillräckligt inkännande, klok och utbildad eller har tillräckligt med erfarenhet osv så kan det blir så FEL. Och det får inte bli fel, när man har med barn, som far illa, att göra.

Barnen har redan haft det tufft och jobbigt, och behöver få det bra - bättre!

Familjerna behöver också bli bemötta med respekt och omtanke, oavsett hur trasiga de är. De behöver få det Bättre! Vi måste kunna hjälpa dem - inte stjälpa!

Hur många, som fått insatser genom Socialtjänsten, är nöjda - tycker att det blev bättre - fick hjälp?

När jag ser de här två unga socialsekreterarna får jag ont i hjärtat och blir beklämd. Hur ska de kunna veta, känna, kunna, hjälpa? Är de satta att utöva något de faktiskt inte har utbildning och erfarenhet till att göra?

Jag blir beklämd.

"Det är synd om människorna".

                                    (Strindberg)

Många människor tror att barn som far illa får det bättre bara man flyttar på dem - bara de får byta hem.

Så enkelt är det inte!

Barn behöver för det mesta sina föräldrar, oavsett hur "tokiga" föräldrar de har. Barn älskar för det mesta sina föräldrar - även om föräldrarna är drogmissbrukare eller har andra problem. Barn är lojala med sina föräldrar. Barn vill bli älskade av sina föräldrar. Barn vill leva med sina föräldrar, om det går.

Men ibland går det inte. Ibland måste barn byta hem. Och det är smärtsamt. Mycket smärtsamt för det mesta. Att rycka upp någon och placera om den någon annanstans är ett stort ingrepp i en människas liv!

Tänk dig själv om någon skulle säga:

-"Näe, nu får du flytta till Familjen Olsson istället!" och sedan stoppa in dig i en bil, och köra dig dit, och lämna dig där.  Du känner inte Anna Olsson och Lasse OIsson och deras två barn Maja och Pelle. Men plötsligt ska du leva i deras familj, som om du vore en familjemedlem.  

Alla barn behöver kärlek. Alla barn behöver få knyta ann. Alla barn behöver få Höra Till. Alla barn behöver bli älskade.

En del barn får inte detta. Men lösningen är inte alltid att flytta på barnet. Lösningen kan istället  vara att försöka få föräldrarna att fungera, att försöka få föräldrarna att sluta dricka/ta droger, att inte slå, att inte kränka...Förändringsarbetet kan ta tid och kräver sin man/kvinna.

En del människor tror att Lösningen på barns problem är att de ska få gå i samtalsterapi. Men om det inte sker någon förändring hos föräldrarna, ger det inte så mycket. Och barn som inte vill prata, eller inte är "där", får man vänta med.

Förändring tar tid. Det glömmer man också ibland. Att förändra ett beteende kräver att människan först VILL förändra sitt beteende. Därefter ska människan förstå HUR han ska förändra sitt beteende och till sist ska han klara av det.

Det är svårt att förändras. Omgivningen försöker "pressa tillbaka" människan att göra och tänka och vara såsom de är vana att han är. Det är  ju tryggt när allt fortsätter "som vanligt". Att förändras kräver då att den som förändras orkar stå emot omgivningens önskan att "falla tillbaka" på olika sätt.

Om jag fick önska något skulle jag önska att ALLA barn i HELA VÄRLDEN fick växa upp med kärleksfulla och kloka vuxna som med varliga händer och trygga ramar hjälpte dem att  växa upp till att bli Ansvarsfulla och Kärleksfulla vuxna.

Trots att jag har ett arbete där jag ofta får möta människor som mår dåligt, så skrattar jag en hel del. Det finns humor även i mitt arbete, och jag har väldigt humoristiska och roliga kollegor. Ofta skrattar jag med familjerna också. Man kan skratta åt elände ibland, men det finns också mycket annat att skratta åt, här i livet.

Häromdagen träffade jag en härlig 11-åring, som var full i sjutton och har huvudet på skaft.

När han sitter där, lite "förpubertalt smårund" med sitt vita hår som står åt alla håll, i en busigt tuffsig frisyr och glittrande busiga ögon, och jag frågar om han funderat på vad  han ska bli när han blir stor, så svarar han direkt, och utan tvekan:

-"Den nya Lady Gaga!"

Jag ser nog lite förvånad ut, för han fortsätter:

-"Vaddå?!? Killar kan väl också!!"

Jag träffade henne för länge sedan. Nästan i ett annat liv, kan man säga.

Hon var så otroligt vacker. En sån där kvinna som bara ÄR snygg hur hon än gör. En sådan där som inte KAN vara ful!

Men hon var ledsen. Ledsen över hur livet blivit och bedrövad över vilket Elände som drabbat just henne. Hon suckade och stönade och menade att det var så Orättvist att just HON drabbats och att det inte fanns något att göra åt det.

Oftast satt hon hemma, i sin lägenhet, med neddragna persienner, gömd....ensam. Hon var arbetslös....eller kanske sjukskriven....kanske var hon t o m sjukpensionär - jag minns inte.

Hon var i 30-årsåldern. Tjusig. Vacker. Mörkt långt tjockt hår och bruna vackra ögon.

Men hon kunde inte se något gott med sig själv. Livet var slut och hade så varit lääänge. Ingen ville ha henne och ingen tyckte om henne....Hon hade nästan inga vänner och hade aldrig haft en partner. Några barn skulle hon heller inte få - det visste hon. Det var Kört! Ingen ville ha henne. Därför satt hon mest hemma, instängd i lägenheten med neddragna rullgardiner. I mörkret.

-"Det förstår du väl - att ingen vill ha mig?!" sa hon irriterat när jag inte förstod någonting.

-"?????????"

-"Det är för mitt ben!" sa hon och tittade på ena benet.

Jag tittade och tittade. Såg inget konstigt eller ovanligt.

-"Du såg väl hur jag gick när jag kom?!?" sa hon irriterat

-"????????" Jag förstod fortfarande ingenting.

Hon suckade. Här hade hon värsta lytet och jag såg det inte ens! Vad ska man med ett handikappande lyte till om folk inte ens ser det?!?

-"Du såg väl att jag gick illa?!?" sa hon för att jag fortfarande troligen såg ut som ett frågetecken.

-"Eeeee....jag tänkte nog inte på det....Jag tänkte nog bara på vilket fantastiskt hår du har och vilka vackra ögon!"

Hon skakade av sig berömmet och knackade på benet och sa:

-"Det är konstgjort! Det är en protes. Jag har bara ett ben!!"

-"Jaha....?" sa jag..."Men vad är ditt stora Problem???!"

-"Benet!!"

-"Menar du att du inte kan jobba, träffa någon, skaffa barn och leva livet för att du bara har ETT ben?!?" frågade jag förvånat.

-"Ja!"

-"Men vad har det med varandra att göra?!" Jag förstod fortfarande ingenting.

Hon hade bestämt sig för - tidigt - att hon inte var värd lika mycket som andra. Hon hade bestämt sig för att ingen ville ha henne, och att ingen kunde älska henne. Hon hade bestämt sig för att en en-bent kvinna inte kan skaffa barn, och inte kunde arbeta.

Och hon var otroligt envis i denna tanke och tro. INGEN kunde älska henne! Ingen!

..........................................................................................................................

Några år senare får jag se en dokumentär på TV, om Mikael Andersson som föddes utan armar och ben. Han hade inte  några lätta första år då han sattes på barnhem som nyfödd, och läkarna sa till mamman att "glömma honom". Trots den jobbiga starten, bestämde han sig tidigt för att han kunde allt som andra barn kunde.

Nu är han vuxen och gift och har tre barn och arbetar (heltid?). Denna man är beundransvärd och helt fantastisk och bevisar att det är Motivationen och Övertygelsen det handlar om, och inte antal armar eller ben.

 Jag önskar Kvinnan utan ett ben kunde få träffa Mikael - eller att hon såg dokumentären om honom.....för jag lyckades aldrig övertyga henne om att hon dög. Jag lyckades inte få henne att se att hon var som "vem som helst" och värd att älskas.

 Hennes offerkofta satt som berget, och jag lyckades inte få henne att ta av den.

Han har på sig en offterkofta stor som ett tält, men han ser det inte själv, för han är så Upptagen med att tycka synd om sig själv.

-"INGEN såg mig på mötet! ALLA var så upptagna av sig själva. INGEN bryr sig någonsin om mig!" han suckar. Är gråblek i ansiktet. Axlarna hänger framåt. Mer Offer kan man inte vara.

-"Hon lyssnar ALDRIG på mig. Hon bryr sig BARA om sig själv. Hon är ett jävla EGO." fräser han. Det är mamman till hans barn som "aldrig lyssnar".

-"De ringde inte. Jag VISSTE att de inte skulle ringa. De har något emot mig. De sa att de skulle ringa, men jag tänkte: De kommer inte att ringa! Och så blev det!" han suckar.

ALLA är emot honom. Hela världen. Allt och alla. Allt går dessutom emot honom. Han fullkomligt Strålar Offer.

Jag vill slita av honom Offerkoftan! Säga åt honom att Ställa sig upp! Sträcka på ryggen! Titta mig i ögonen. Prata med stark röst. Ta kontroll över sitt liv och sin kropp. Bestämma sig för vad han vill och inte. Själv. Inte låta Andra styra.

Jag vill sparka honom i häcken, skaka honom! Ropa i hans öron:

-"Hallåååå! Vakna! Du är en vuxen man! Du KAN ta kontroll över ditt liv. Du KAN bestämma dig för hur du ska behandlas!"

Men varje förslag: "Ring skolan själv!" / "Prata med din ex och tala om hur du vill ha det". / "Tala tydligt och högt på mötet så att de hör!" / "Utgå ifrån att du är värd att lyssnas på!"

....besvaras med : -"Det gåååår inte....Jag har redan försökt....De ville inte....Jag kan inte...."....och stora suckar, blickar i golvet, tårfylla ögon och hängande axlar....

Och jag vill skrika:

TA AV DIG OFFERKOFTAN!