När en tillräckligt stor del av befolkningen blivit patologiskt normal, finns det någon räddning då? Jag menar, då det normala tillståndet faktiskt är sjukt och i sådan omfattning att hela styrelseskicket är kontaminerat. Vad sker då en majoritet av normalitetshyllare går till valurnorna och ska rösta fram den häftigaste färgen på den självgenererande idiotismens folkvalda försvarare?
Vad är för övrigt det här som anses normalt i vår kultur?
Om en modig individ ställer sig upp och försöker förmedla erfarenhetsgrundade sanningar till det svenska folket, så rusar två högt upp-satta (blå) in från styrbord och smutskastar denne i media med rakt igenom falska påståenden och smaklösa insinuationer. Och de gör det utan att behöva lämna sina platser. De gör det med ett leende på sina tunna läppar.
En konsekvens av detta bestod i grova trakasserier, mordhot och förföljelser av ryggradslösa mobbare och pöbel på Flashback och Facebook.
När en ung flicka blev våldtagen på sin skola reagerar hennes omvärld genom att uppvisa beteenden som snarare kan förknippas med heders-mord än till heders-mod. Förövaren hyllas och det mobbande packet samlas på Facebook.
En ung kvinna hittas dumpad efter en fruktansvärt brutal misshandel och senast avled en gammal kvinna efter en misshandel av en ung man…
I tidningarna stoltserar våra folkvalda med sina falska leenden och osmakliga retoriska finter i samma stund de lovar det ena fantastiska projektet efter det andra. Ja idéerna växer i takt med att valet närmar sig och det går knappt att skilja dem åt i löjets skarpa sken. De blåbruna kastar gegga på de rödgröna medan de med samma leenden utförsäkrar 100 000 människor till en framtid med eviga skulder för många. De rödgröna smyger i buskarna och försöker återvinna folkets förtroende efter att ha fört en politik som snarast får en att tänka på landsförrädare. Och mobbarna och pöbeln stöttar med hejarop som hämtade från en iransk gatuavrättning…
Men det slår mig, att varken hejarop eller mordhot kommer från babord… Alltid nå´t.