Mitt liv med fem barn och en alkolist

Nu var det ett tag sedan jag skrev och det här kommer att bli den sista gången jag skriver på den här bloggen. Anledningen är helt enkelt att jag inte längre kan identifiera mig med bloggen för mitt liv består inte längre av fem barn och en alkolist. Numera lever jag ett liv som ensamstående med tre barn. Nej, jag gillar förresten inte ordet ensamstående för det har så negativ klang och ger en eftersmak av att man är så ensam och att det är synd om en. Om jag någon gång startar en ny blogg, har inte riktigt funderat klart än, så kommer den snarare att heta något som beskriver mitt liv som trebarnsmamma, där ingenting är omöjligt och alla vägar står öppna.

Skrattade åt dotterns kommentar idag när jag hämtade henne från handbollen.

- Jag tycker att du är rik, mamma som har råd med allt som vi har, vår lägenhet och allt det vi har. Och tänk när du träffar någon då kan ni ju ha ett ställe som är dubbelt så stort, sa min tioåriga dotter.

- Vad menar du med rik?, undrade jag.

- Ja, men du har ju råd med allt helt på egen hand och klarar dig själv och du verkar ha ett bra jobb. När jag blir stor vill jag bli som du mamma. Du är så snäll och bryr dig så mycket om oss. När du någon gång blir irriterad eller stressad så är du det aldrig utan anledning och alla får ju bli irriterade ibland, sa dottern.

Jag blev glad över att dottern verkade vara stolt över att ha mig som sin mamma. Med ens så kände jag inte lika dåligt samvete över att jag behövde jobba hela höstlovet och att jag ibland kan känna mig trött och irriterad när jag har jobbat på kvällar och nätter. Visst skulle jag kunna ta ett annat jobb, jobba mindre, ha mindre lön men jag tycker om att jobba med det jag gör. Efter allt slit med att plugga, jobba och ha småbarn samtidigt känns det som det äntligen är dags att skörda frukterna. Fast visst kan jag erkänna att jag känner mig oerhörd trött ibland men trots det så känner jag att det är värt allt.

Den gångna helgen när yngsta dottern var hos sin pappa ägnades åt uteliv men det var snarast en skräckupplevelse när vissa män, så fort de fått i sig lite alkohol och hamnar på dansgolvet, tycks ta sig rätten att klämma och känna, som om kvinnorna runt omkring dem från en sekund till en annan förvandlats till någon sorts allmän vara fria att förfoga över. Det gick så långt att jag tog ett hårt tag i en killes händer, förde bort dem bestämt från min kropp och knuffade honom åt sidan. Man kan säga att mitt första inträde i utelivet som singel kanske inte var det bästa. Jag får väl erkänna att hänga vid en bar och kallprata aldrig varit min största talang. Det blir alleles för ytligt och utseendefixerat. Plötsligt är vi inte bara människor utan rena objekt som synar varandra från topp till tå och klär oss i fina ord och gester för att ge ett så bra intryck som möjligt.

Jag tror att jag vid min nästa dejt, i så fall den första på ett par år, kommer att föreslå lerduveskytte...bara för att göra något helt annorlunda och för att träffas på en arena som inte är så bekant för någon av oss. Jag ser fram emot att börja dejta men först vill jag bara ha lite mer tid med barnen och mina vänner för att få njuta av att ha fått mitt liv tillbaka, börja bygga upp mitt liv på nytt, finna min inre frid och harmoni.

Min resa tillbaka har varit lång och ni har kunnat läsa om min förtvivlan, hopp, sorg, glädje, förvirring, styrka, ångest, styrka och modet som till slut fick mig att välja att gå min egen väg. Efter allt så känner jag mig starkare än någonsin. Nu är jag helt säker på att jag kan och kommer att klara allt det som det innebär att leva ett liv med ögonen och alla sinnen vidöppna för att ta emot det som livet har att erbjuda. Allt finns där bara vi vågar att tro och jag tänker fortsätta att drömma om att en dag leva i en kärleksfull och harmonisk relation med en man, som jag delar resten av mitt liv med, att bo i ett hus med en trädgård där jag kan så och skörda blommor, grönsaker, frukter och känna gräset under mina fötter och inte minst av allt min dröm om min bok.

Det är dags att ta nästa steg och äntligen fortsätta att slutföra det som jag en gång påbörjade för 15 år sedan. Hundra sidor av mitt liv, som bara väntat på att upptäckas på nytt. Sist jag skrev var på en skrivkurs för mammalediga och det var för snart tre år sedan. Efter kursen fick jag skrivkramp och har inte skrivit en endaste rad på boken. Den rätta tiden för att skriva är nu och jag tänker lita på den känslan.

Tack alla ni som skrivit kommentarer på min blogg, tack för alla omtänksamma rader, råd, tankar som ni delat med er som har betytt väldigt mycket för mig och gett mig kraft på vägen. Era berättelser har hjälpt mig att inse att jag är på rätt väg och att jag inte är ensam. Vi är många som lidit och lider i det tysta, av rädsla för att bli dömda, hamna utanför, krakelera fasaden för det finns så mycket skam i orden alkolist, missbrukare och vi som är eller varit medberoende kan känna oss så skydliga i allt det här att vi ibland tar allt på våra axlar.

Men kom håg att vi är starka och ska vara stolta över oss själva! Jag har börjat använda det som ett sorts mantra sedan min kära väninna sa det till mig. Varje gång något händer som får min självkänsla att vackla, visualiserar jag mig själv som stark och stolt och det hjälper mig på vägen.

Önskar er allt gott ifall vi inte hörs mer på den här bloggen, för det här blir sista gången jag skriver här.

Sov så gott!  

Det var orden som min kära väninna sa till mig innan vi avslutade ett känsloladdat telefonsamtal.

- Tänk bara på att du är stark och stolt när du har det där samtalet med din blivande chef, sa hon med sin lugnande röst.

- Ja, jag ska ta med mig dessa ord på vägen, sa jag med gråten i halsen.

Idag kändes det som om min fasad krackelerade totalt. På en sekund så föll hela min professionella identitet, allt det som jag jobbat för så hårt under mitt halvår här. Det var under ett telefonmöte med vår HR chef som vi plötsligt kom in på att jag brukar jobba hemma en till två dagar och att det blivit mer den här veckan för att barnen har höstlov. Jag förklarade att jag inte kan vara ledig för jag har alldeles för mycket att göra men att det är kanon när jag ändå kan finnas hemma samtidigt som jag jobbar. HR chefen undrade om jag fått det godkänt av min chef.

- Nej, jag har aldrig frågot honom om lov för jag trodde att det var resultatet som räknades. Och hans ledarskap har tyvärr genomsyrats av icke kommunikation där han ständigt avbokar våra möten och inte svarar på varken mina mail eller sms, sa jag med förvånad röst.

- Men du vet väl att det är så bra med tanke på våra försäkringar för våra anställda, sa med bestämd röst.

- Det kände jag tyvärr inte till. Jag har jobbar hemifrån en hel del tidigare för att jag jobbar nordisk och alla mina kollegor är oftast i ett annat land. Jag har ju min laptop, videokamera och telefon och finns alltid tillgänglig, sa jag fortfarande med förvånad men ett mer bestämt tonläge.

- Ja, men du ska veta om att snacket går här och folk undrar var du är, sa hon ännu mer bestämd.

- Vilka då? undrade jag...

Och jag visste med ens att måste vara några medarbetare i 60-årsåldern, som också jobbar med HR, som jag inte ens samarbetar med, som nog inte ens har en aning om vad jag gör. Jag trodde helt enkelt inte att jag hade någon allmän informationsplikt inför de som jag inte samarbetar med. Det var då jagkände mig tvungen att bekänna den hemska sanningen inför HR chefen:

JAG ÄR NYSKILD, ENSAMSTÅENDE MED TRE BARN...OCH MIN FÖRE DETTA MAN ÄR ALKOLIST!

När jag hade bekänt min synd så brast jag ut i gråt. Jag kände mig helt naken inför henne, utan en tråd på kroppen och det kändes så skamligt. I samma stund kände jag att allt min självkänsla, tron på mig själv krympte till en liten dammtuss på golvet. Det elandiga samtalet fortsatte få mig att känna mig som små mikroskopiska dammkorn, nästintill osynliga....

- Har ni barn tillsammans?, undrade HR chefen?  

- Nej, lycko dig men jag trodde att ni hade den yngsta dottern tillsammans?, fortsatte HR chefen sin utfrågning.

- Nej, henne har jag helt själv, sa jag med skamfylld röst.

- Va, hittade du henne på gatan?, undrade hon.

- Nej, inte direkt hon var inte så planerad...., svarade jag och kröp ihop ännu mer på kontorsstolen i det lilla enskilda samtalsrummet.

Febrilt letade jag efter Skalmans osynlighetsmaskin för att blixtsnabbt ta mig därifrån men hur mycket jag än blundade så fanns jag kvar, där jag absolut inte ville vara.

Ifrågasättandet öppnade mitt sår vidöppet och jag bara fortsatte att gråta långt efter att vi lagt på luren. Jag kände mig som en bluff, trots att jag innerst inne vet att jag gör ett bra jobb, levererar långt mer än jag behöver, jobbar mer än heltid, uppemot 50 timmar i veckan...men det kändes ändå som om jag hade förlorat hela mitt anseende på jobbet. Det tog bara några sekunder att rasera allt. Det var en föga tröst att hon avslutade samtalet med att säga att det var bra att jag lämnat maken för att hon visste precis hur det var eftersom hon själv växt upp med en pappa som var alkolist. Medkänslan borde varit betydligt högre än så om hon vet vad det egentligen innebär och hur hennes ord fick mig att må.

Med orden "Stark och Stolt" ringde jag min blivande chef. Innan vårt samtal skickade jag över min digra exelfil med alla mina pågående case, för jag har väl haft på känn att det kan vara bra att ha ifall någon någongång undrar vad jag gör. Och nu äntligen kom filen till användning. Samtalet med min blivande chef gick betydligt bättre än väntat. Jag följde min kära väninnas goda råd om att jag skulle fokusera på att bara ge honom information, inte blanda in några känslor och jag lyckades stålsätta mig och bara agera yrkesmässigt...fasad...fasad...fasad...

- Jag ville bara informera dig om att jag, när det finns möjlighet, jobbar hemifrån en till två dagar i veckan. För säkerhets skull vill jag bara kolla att det är okej för dig, frågade jag med bestämd röst.

- Jag ser inga hinder för att du jobbar hemifrån för det viktigaste är ju vad du levererar, svarade min blivande danske chef med en lugnande röst.

- Bra för det underlättar min vardag. Och nu vill jag även berätta något som jag inte tänkte gå ut med på intranätet och det är att jag har separerat, därför är det viktigt för mig att få ha flexibilitet i jobbet för jag tycker om att jobba och är inte intresserad av att jobba deltid, vilket jag aldrig gjort i hela mitt liv, sa jag med ännu mer bestämd ton.

- Fast det är nog bra om du försöker att vara där när Mr XX är i Stockholm, sa han.

- Ja, det är så jag redan har lagt upp det idag.  Men jag kan väl erkänna att jag känner mig rätt osynlig för han har aldrig någonsin kommit förbi mig, bett mig om hjälp eller ens hälsat, svarade jag med en underton av besvikelse.

- Ja, han kanske inte alltid är så bra på det, sa han.

- Nja, det kan jag inte påstå och ärligt talat vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att ha rollen som "osynlig", svarade jag.

Svaren som följde var rätt fluffiga men jag lät det bara passera. Innan vi avslutade undrade han bara hur jag kunde veta vad jag skulle prioritera på min oändligt långa lista med saker som jag gör.

- Hinner du verkligen med allt för du har väldigt mycket på ditt bord?, sa han.

- Ja, inte på heltid...det brukar lätt bli några fler timmar och jag har ju aldrig fått reda på vad jag ska göra utan har bara skapat mig mitt eget nätverk och gjort det jag tror är rätt saker, vilket inte är helt lätt när man varit totalt "osynlig" för sin chef.

- Jag kanske kan hjälpa dig att prioritera lite, sa han.

- Det får du gärna göra, sa jag och avslutade samtalet med ett leende.

Jag var nöjd med samtalet för jag hade nått mitt mål. Det var okej att forsätta jobba hemifrån och jag fick honom att förstå att jag jobbar mer än vad jag ska. Plötsligt fick jag tillbaka en del av min självkänsla, tron på att mitt jobb, min karriär fortfarande existerar....att jag inte är en bluff utan att jag faktiskt fortfarande förtjänar min plats i ledningsgruppen.

På vägen hem kände jag mig allt gladare tills jag pratade med mäklaren, som sålde lägenheten, fuskbygget till mig. Som vanligt lät han så där nonchalant och då reagerar jag på alla mina cylindrar. Han sa att jag ju faktiskt skulle förstå att jag kanske skulle behöva stå för en del av kostnaderna själv. För mig fanns det ingen rimlighet alls i detta. Varför ska jag betala för att någon annan gjort fel med elen, ventilationen etc. Aldrig i livet! Men den kampen tar kraft för jag kände att orken börja gå på sin sista vers. Det enda jag vill är att slippa gå omkring och svettas i mina 23 grader, kunna använda badkaret utan att vara rädd att det är strömförande och kunna använda tvättmaskinen utan att proppen går och inte behöva vara rädd för att handfatet ramlar av skåpet eller vatten rinner bakom kaklet.....

Imorgon får det bli ett samtal till Mäklarsamfundet och sedan får jag väl bestämma mig hur jag ska gå vidare. I vilket fall ska jag försöka välja den enklaste vägen men absolut inte den dyraste. Nu släpper jag detta för det är ingen idé att älta det här i sömnen. Den behöver jag för annat.

Bara för att jag var så upprörd efter samtalet med mäklaren på väg till dagis, så blev det ingen bra hemkomst till barnen. När jag kom hem småbråkade de äldsta döttrarna, så som syskon gör i den åldern. Men just då blev jag så arg på deras tjafs och bråk och elaka ord mot varandra att jag bara skrek rakt ut att jag inte tänkte acceptera det och att jag minsann skulle ringa deras pappa och berätta hur illa det hade varit under den en och en halv veckan som de varit hos mig. Jag fullkomligt exploderade och det fanns inget stopp. Den lilla dammtussen hade fått en elchock.....

Barnen blev totalt överraskade av min reaktion och det blev jag med för den delen. Det hela slutade med att äldsta dottern grät och jag började att gråta strax därefter. Jag bad om ursäkt för att jag hade skrikit åt dem och berättade att jag kände mig maktlös och ledsen för alla dessa bråk. Innerst inne vet jag att mitt tålamod sprack för att jag helt enkelt inte orkade hålla emot alla inre spänningar som den här dagen har skapat. Det var en negativ spiral som dagen fört med sig men jag hade ju tänkt bryta den så fort jag kom innanför hemmets lugna portar.

Jag hade tänkt att komma hem till mina äldsta döttrar, som varit hemma själva hela dagen, pussa på dem och tala om för dem hur stolt jag var över dem för att de klarat att vara hemma själva, värma maten i ugnen och lämna lillasyster på dagis. Allt hade fungerat galant men istället såg jag bara alla saker som låg lite varstans, lyssnade till deras bråk och välkomnandet blev en total besvikelse.

Jag var så ledsen att jag betett mig så och jag har ringt dem, de åkte hem till sin pappa ikväll, och talat om för dem hur mycket jag älskar dem och att det var så dumt att skrika. Barnen förlät mig och sa att allt var bra nu och att de visste att jag älskade dem, även när jag blir arg ibland. Jag pustade ut när jag insåg att jag kan släppa rädslan att de inte känner sig älskade...att det inte alls har något att göra med att jag aldrig kände mig älskad och alltid avvisad om jag inte gjorde som mamma sa. Varje gång min egen mamma blev arg så var jag rädd att hon inte ville ha mig och skulle skicka mig till min pappa till ett annat land....hon sa så några gånger och hotade även att byta lås. Det är dessa minnen jag går omkring och dras med och ibland projicerar på barnen. Men jag vet att jag kommit en bit på vägen för jag kan se det så tydligt och är så mycket mer medveten nu.

Jag såg maken imorse när jag stod vid busshållplatsen och pratade i telefon samtidigt som jag väntade på att bussen skulle ta mig till jobbet inne i stan. Maken kom cyklandes och jag vinkade till honom samtidigt som jag pekade på öronsnäckan för att han skulle förstå att jag pratade i telefon och därför inte kunde komma fram. Han vinkade tillbaka. Det som slog mig var att han inte brukar cykla den vägen för det är en omväg. Jag drog slutsatsen att han måste ha bestämt sig för att ta den där extra turen bara för att ta sig en titt förbi min lägenhet för att få en glimt av mig. Först kände jag en viss irritation över att bli uppassad på det sättet men sedan bestämde jag mig för att släppa den känslan. Jag har mitt eget liv nu, min egen nyckel till min lägenhet, som bara är min och barnens och där han inte har tillträde. Det känns så befriade!

Imorgon åker yngsta dottern till sin pappa, som bor på en ö. Hon har sagt flerar gånger att hon inte vill åka, så vi ställde oss och bakade muffins som hon kan ta med sig på båten. VI hämtade hennes lilla resväska, som hon fick packa och med ens tyckte hon att det var roligt och spännande att få åka. Tänk det är helt fantastiskt hur lätt man kan få ett barn att fokusera på något annat för att få det på andra tankar...Värre är det ibland för oss vuxna och det beror väl på att vi samlat på oss en mängd erfarenheter, som vi så gärna vill använda för att tolka omvärlden på vårt sätt i rädslan för att kanske upptäcka något som vi inte känner till.

När dottern åker imorgon förmiddag är jag plötsligt själv ända till söndag. En underlig känsla samtidigt som jag inser att jag behöve tid för mig själv och jag tänker verkligen ta vara på den.

Klockan har åter igen passerat midnatt och det med råge. Men som tur är kan jag sova till sju eller kanske till och med åtta. Har suttit och jobbat intensivt hela dagen, utan lunchpaus och suttit framför datorn på kvällen så jag tänker inte ha något dåligt samvete för det.

Slumra så gott ....ni som ännu är vakna!

Det var en härlig tur till hälsomässan idag med min kära och nära vän. Vi hade först planerat att gå på flera föreläsningar om änglar, regndroppsmetoden men så slutade det med att vi bara gick runt och förundrades över alla slags mediala förmågor, healing, massörer, försäljare av stenar, oljor och krämer. Jag hade redan innan vi åkte dit bestämt mig för att spå mig och undrade om jag skulle kunna hitta min spåtant, som jag besökte en tidig vårdag för tre och ett halvt år sedan i en liten lägenhet i Fisksätra. Jag åkte hem till henne, höggravid för att få svar på vad som väntade mig och mitt ofödda barn i magen.

Och tänk jag hittade min spåtant igen. Det kändes så märkligt att få se henne där igen och jag väntade länge tills hon blev ledig. Jag log stort när jag berättade för henne att jag varit hos henne tidigare och att vi då setts hemma hos henne. Naturligtvis kände hon inte igen mig men hennes varma leende fick mig att känna mig lugn inombords.

Jag bad att hon skulle spå mig med tarokort och jag fick ställa tre frågor. Jag fick ta tre högar med kort och lägga dessa bredvid varandra. Sedan tog hon fram mitt första kort som visade tre gyllene bägare. Hon undrade om jag hade barn och när jag svarade ja så sa hon att bägarna symboliserade att barnen var min glädje och att banden till mina barn var starka.

MIn första fråga var om det skulle dröja länge innan jag skulle träffa mitt livs kärlek. Det skulle inte dröja länge och jag skulle träffa någon som ville ha mig, som ville ha ett seriöst förhållande, som redan hade barn men som hade en dålig relation till sin före detta fru men som var stark och visste precis vad han ville. Ett tag var jag orolig om hon kanske såg min före detta maken men sedan kom jag fram till att det inte kunde vara så för han är allt annat än stark. Det kanske låter konstigt att tänka tanken på att träffa en ny man men jag tror fortfarande på den stora kärleken och att det finns livslång kärlek. Jag känner mig inte bränd av alla mina erfarenheter men jag kommer att vara mer försiktig och lyssna på och följa min intution mycket bättre än vad jag har gjort förut.

Min självkänsla är mycket starkare nu och jag vet att jag innerst inne, om jag bara fokuserar och har tillit till mig själv, har svaren alldeles själv. Tror inte att jag har känt mig så här stark på många många år, inte på de senaste fyra åren (snart fem) som gått sedan jag skilde mig från mina äldsta döttrars pappa. Och så mycket som har hänt sen dess.... Ett äktenskap med min yngsta dotters pappa, som varade i hela åtta dagar, ett barn som jag fick och valde att föda och ta hand om helt själv, två år som ensam och sedan ny man, nytt giftermål, två bonusbarn, hus, nytt jobb, skilsmässa och ny flytt..... Det kanske inte är så konstigt att jag inte riktigt har hängt med ..... trots att det är mitt eget liv det handlar om så har det varit väldigt, nästintill för många händelser på kort tid.

Min andra fråga var: Kommer jag att bo i ett hus igen? Ja, blev svaret även på denna fråga. Men du ska bo kvar där du bor i minst ett år och det är viktigt att du inte forcerar tiden utan låter allt ha sin gång. Du kommer att bo i ett hus igen, som ett par och huset kommer att vara ett lyckligt hem. Om du flyttar för tidigt kommer det inte att bli bra. Jag log när hon sa så för jag har själv bestämt mig för att nästa gång inte flytta för fort utan ta mig tid att lära känna innan jag lämnar min trygga borg.

Tredje och sista frågan var om jag skulle vara kvar på mitt jobb. Ja, du kommer att vara kvar på ditt jobb och du har möjlighet att få ett ännu bättre jobb men du måste vara vaksam för det finns en person i din närhet som i hemlighet vill ta över och ta åt sig äran av det som du gör. Så var noga med att tala om vad du gör, skriv ditt namn så att alla runtomkring dig vet att det är du som åstadkommit detta. Så var på din vakt så kommer allt att gå bra.

Jag hade min fjärde fråga på tungan och sa att jag tyckte att det var synd att jag inte fick ställa en till fråga. Hon log och sa att hon ändå skulle låta mig få ställa ytterligare en fråga.

- Jag undrar om jag kommer att skriva min bok och ge ut den?, undrade jag.

- Ja, det kommer du och det kan bli en riktig succé men då måste du berätta hela din berättelse även det som hände i din barndom, svarade spåtanten.

- Mmm, och det är ju lite känsligt, svarade jag.

- Ja, men om det ska bli en bok så måste allt med men du får fundera ut hur du ska kunna berätta utan att lämna ut dig själv alltför mycket, utan att förlora din integritet. Det är som kvinnan som viftar med solfjädern framför ansiktet. Du ser en del av henne samtidigt som en del av hennes ansikte döljs av solfjädern. Det är samma skillnad som mellan poss och erotik. Har man sett en porrfilm har man sett alla. Det gäller att lämna kvar lite till fantastin, svarade spåtanten leetnde.

Jag tackade henne för hennes ord på vägen och gick därifrån med fjäderlätta steg. Hela jag log med kroppen och när jag stod där på mässan, leendes för mig själv märkte jag hur en man i femtioårsåldern eller så var det kanske i samma ålder som jag, iakttog mig. Han bara log och efter någon minut när jag passerade mig sa han Hej! Jag sa hej tillbaka och gav honom ett leende.  

Min väninna och jag tog också var sitt aurafoto och fick analys av kroppens chakra. Den analys som jag fick var att jag hade jobbat väldigt hårt fysiskt och mycket kraft hade gått åt till att sköta praktiska saker och att jag verkade ha väldigt mycket, nästan för mycket att stå i. Samtidigt visade fotot att allt det hårda slitet hade stärkt mig själv, mitt inre och kvinnan i montern visade mig en strålande gul punkt i magens trakter. Så vad du än tagit för beslut som lett till allt det hårda arbetet så har du gjort helt rätt för du har investerat i dig själv, så att du mår mycket bättre tack vare att du valde den vägen. Kvinnan kunde se att jag jobbat mycket med mig själv på sistone och att min andlighet var på väg att utvecklas och att jag hade kontakt med mitt innersta.

- Men du tänker väldigt mycket och ältar kanske ibland fram och tillbaka om beslutet, undrade kvinnan.

- Nja., det har väl hänt att jag har funderat. Men jag kanske ska hänga upp det här fotot på kylskåpet för att påminna mig själv om att jag har tagit rätt beslut, så behöver jag inte tänka så mycket mer på det förgångna, sa jag.

- Det tycker jag definitivt att du ska göra. Du behöver ju bara titta på det här, den så klart lysande gula punkten för att veta att du har gjort helt rätt, sa kvinnan.

Och nu hänger fotot väl synligt på kylskåpet och gör så att jag aldrig glömmer varför jag tog det beslutet jag tog.

Min mamma var här idag och passade barnen. Hon var sorgsen, inte alls närvarade men försökte dölja sig bakom sin fasad. Jag frågade henne hur det var och hon sa att det var jobbigt för att hennes man mådde så dåligt, var deprimerad, gick inte längre utanför dörren och ville inte äta. Hon tyckte så synd om honom och det har hon gjort de senaste tjugo åren. Hennes roll bygger på att hon tar hand om honom och hans roll är att alltid vara den som det är synd om. På någt sätt kan jag se att hon hamnat i något sorts medberoende och han å andra sidan mer och mer lämnat över allt ansvar på henne. RInger hon inte hans vänner, träffar han ingen, lagar hon inte mat till honom, äter han inget, bokar hon inget läkarbesök, tar han sig inte till doktorn, handlar hon inga kläder, går han i samma kläder varje dag. Numera tillbringar han sina dagar, sittandes vid köksfönstret, med ett glas vitt vin i ena handen och en cigarett i andra handen och har full kontroll över vad alla grannar har för sig om dagarna. Allt är bara så förfärligt och hemskt, ett enda eländes elände och jag orkar knappt lyssna på honom när jag hälsar på., vilket jag sällan gör.

Tanken var att mina äldsta barn skulle åka med hem till mormor idag för att hitta på något med henne imorgon eftersom det är höstlov. Barnen var inte alls å pigga på att på att åka dit.

- Men det är så tråkigt där för det finns inget att göra, sa min äldsta dotter.

- Det är ju bara en natt och sedan dagen efter ska ni ju gå på bio. Det är mycket roligare än att bara vara hemma när jag jobbar, sa jag.

- Ja, mamma du får inte ta illa upp för att jag säger så men vi gillar inte morfar, sa äldsta dottern.

- Ni får tycka och känna det som ni vill men hur kommer det sig att ni känner så, undrade jag.

- Ja, men han sitter ju bara där och gör och säger inte så mycket, svarade mellandottern.

- Mmm, han kanske inte mår så bra, svarade jag.

- Är han sjuk? undrade äldsta dottern.

- Han börjar bli gammal och är kanske trött, svarade jag.

När det väl var dags att åka till mormor hittade jag mellandottern gråtandes i sitt rum. Hon var ledsen för att hon inte ville åka, för att hon var rädd att sakna mig. Hon fick stanna hemma medan äldsta dottern åkte med mormor. Jag hade inte hjärta att tvinga henne att åka om hon inte ville.

Had min mamma fått bestämma hade hon nog ändå fått följa med.

- Men nu blir det ju en massa extra besvär för dig, sa min mamma. 

- Ja, men vill hon inte så behöver hon inte, svarade jag.

Och i samma sekund kände jag känslan av hur jag hade det som barn, hur min mamma aldrig någonsin ägnade en tanke åt vad jag tyckte eller tänkte för hon visste ju alltid bäst och var jag av en annan åsikt så var jag inte ens värd att älskas.

När jag bytte om och bara stod i bh och trosor stod hon utanför badrummet och sa med en granskande blick:

- Ja, nu har du ju gått ner lite och fått lite mer muskler, svarade mamma.

Jag kände hur irritationen växte inom mig av den kommentaren för åsikter om mitt utseende, om jag skulle dra in  magen, behövde gå ner i vikt ingick i min uppfostran. Själv skulle jag aldrig drömma om att kommentera barnens vikt på det sättet. Jag vill att barnen ska känna sig lika fina, oavsett om de väger för mycket eller för lite....det ska helt enkelt inte spela någon roll för kärleken sitter inte i antalet kilon eller utseendet.

Ännu en gång har jag lyckats med konststycket och vara vaken till närmare ett på natten trots att jag ska upp och jobba imorgon. Tänk att jag aldrig lär mig. Och jag vet att jag i vanlig ordning kommer att vara dödstrött och knappt kontaktbar. Som kvinnan vid aurafotograferingen sa:

 "Du har mycket energi och har alltid något på gång och vill ha saker och ting att göra...du är ungefär som en duracellkanin!"

Men jag har kommit på att även en duracellkanin behöver ladda batterierna ibland. Så nu är det förhoppningsvis sex timmars uppladdning som väntar, om bara barnen sover som de ska.

Glömde nästan berätta om mitt samtal med förre detta maken idag. Han ringde mig och tyckte att jag lät så kort i telefon. Då kunde jag helt enkelt inte låta bli att tala om att jag varit vänlig nog och kört över alla verktyg till honom, betalt alla räkningar, fört över alla pengar och ordnat med autogiron utan att få ett endaste tack. Han skämdes och bad om ursäkt, sa att han inte mått så bra på sistone. Mitt svar blev att det var okej men att det kanske också skulle vara ewn god ide att vi inte behövde höras så ofta eftersom han inte verkar må bra av det. Det kändes helt underbart att kunna sätta stopp för konflikten redan i ett tidigt stadium. Jag sa stopp och han fick vända sin bitterhet, frustration och ilska tillbaka mot sig själv igen.

Och jag hade ju så gärna också velat berätta om lördagens kära återseende med gamla vänner men nu är det dags för en frivolt i sägen. Får berätta mer en annan dag.

Slumra så gott alla ni som fortfarande håller er vakna!

Passade på att sova ut imorse ända till halv åtta för att jag jobbade hemifrån. Ibland är det skönt att unna sig den lyxen och det tänker jag inte ha något dåligt samvete över för jag jobbar så mycket. Höll på missa yngsta dotterns utflykt med dagis för vi kom inte till dagis förrän vid halv tio för jag fastnade i några jobbsamtal, mailen och så hade jag helt enkelt ingen lust att stressa iväg när dottern bara njöt av att strosa omkring här hemma. Dottern hade ingen lust att gå på dagis men så kom vi i alla fall iväg för jag berättade om vårt kommande fredagsmys.

Fastighetsskötaren kom förbi och det visade sig att den gamle ägaren byggt in ventilationen, själva utsuget och nu visste han inte var det var eller bättre sagt var man skulle skära hål för att få in lite mer luft. Jag går omkring och svettas i lägenheten som i genomsnitt håller 23 grader och det trots att elementen är avstängda. Det komiska är att den förre ägaren har en byggfirma men han har trixat både med det ena och andra här hemma, elen, telefonin, fläkten, limmade lister, handfat och kontakter som lossnar....det kanske vore ett bra ämne för den "arge snickaren"...  TIll slut tröttnade jag på alla fel så nu har jag bett en snickare att hjälpa mig att fixa det sista.

På eftermiddagen gick jag med äldsta dottern och hennes kompis och ordnade ett pass inför vår kommande resa för att fira julen med min bror och hans familj. Jag är så glad att jag funnit honom efter 42 år och att vi kommit varandra så nära trots att det bara är ett år sedan vi träffades för första gången och bara har setts tre gånger så känns han så nära, så nära...närmare än min mamma någonsin har kommit mig och det säger väl en hel del.

Mötte upp min nästäldsta dotter och så tog vi alla fyra en glass i centrum och firade in helgen. Bytte en blus som gått sönder och fick lite smakråd av dottern. På vägen hem gick jag förbi skräddaren. Jag visade upp mina kostymbyxor som jag hade lagt upp med hjälp av tyglim för att jag inte haft tid att gå till skräddaren tidigare och jag behövde ha kostymen på mig på ledningsgruppsmötet. Eller helt enkelt jag hade för bråttom och ställde mig sju på morgonen och limmade byxorna i all hast utan att mäta utan med bara mitt ögonmått...det är jag i ett nötskal.

- Vad har du gjort med byxorna?, utbrast skräddaren helt förskräckt av mitt slarviga försök att limma byxorna.

- Jag ville så gärna ha dem på mig och hade inte tid att komma förbi tidigare, svarade jag lite skamsen.

- Ja, men det är ju tre centimeters skillnad mellan byxbenen och så har du haft på så mycket lim att det gått igenom tyget, svarade han.

- Ja, men det går väl bort i kemtvätten om man bara gnuggar lite, svarade jag leende.

- Mm, det tror jag inte som det här ser ut, svarade han.

- Oh, men jag vore så glad om du i alla fall gjorde ett försök, svarade jag.

Ja, det är trots allt bara ett par byxor tänkte jag och gick hem med barnen. När vi kom hem ville äldsta dottern och kompisen gärna hämta lillasyster på dagis så jag passade på att jobba en liten stund till.

Vi hade riktigt fredagsmys, alla fem, mina döttrar och deras kompis. Här har det badats, gjorts hårinpackning, ätits pizza, fruktsallad, glass, chips, popcorn och godis och så har vi kollat på Idol och Cirkus Möller, där vi alla skrattade gott. Jag har suttit på golvet och lekt med lego och kört bilar kors och tvärs igenom lägenheten, halvliggandes på golvet och haft så roligt (fast jag höll på att somna ett tag när jag för en sekund kände efter hur trött jag egentligen är).

Barnen somnade inte förrän vid halv tolv. När min tid för avkoppling kom så öppnade jag datorn och delade upp pengarna mellan mitt och makens konto. Tvåtredjedelar till makens konto och resten till mig. Det blev inte så mycket kvar av min del för jag har använt det mesta för att få det hemtrevligt här hemma och jag är så nöjd över resultatet. Det enda som fattas nu är en vägg mellan mina äldsta döttrar rum, så att de får var sitt eget kryp in och får lov att vara för sig själva för det behöver alla. Rummen blir inte så stora men jag tror ändå att det är viktigare att de kan få dra sig tillbaka till sitt eget oavsett om rummet är litet.

Tittade i tidningen idag efter radhus men jag tycker att de är rätt dyra och ligger mycket längre bort. Jag har kommit på att vi bor alldeles perfekt. Att bo i samma hus som dagis och granne är helt perfekt så länge som jag är själv och ska hinna med att jobba mellan 40 - 50 timmar i veckan. Men mitt hus ska jag helt enkelt ha och barnen längtar också efter det. Speciellt yngsta dottern, fast hon bara är 3 1/2 pratar väldigt mycket om att hon inte tycker om att bo i lägenhet och saknar sin trädgård med gungan, rutschkanan, sandlådan och studsmattan. Jag har sagt till henne att vi nu ska bo här ett tag men att jag ska se till att det blir ett hus så småningom igen.

Allt har sin tid och just nu är allt precis som det ska. Mig fattas inget, jag är nöjd...ja, lycklig och känner mig så fri. Jag är inte skyldig maken ett endaste dugg. Jag har fört över alla pengar, ändrat hans autogiro, trots att jag sagt till honom att jag inte ville, men jag kände helt enkelt att det inte längre spelade någon roll och orkade inte heller lyssna till hans sura och besvikna röst.

- Ja, men du kan väl hjälpa mig med det där med autogiro och hur jag ska betala mina räkningar, sa maken uppfodrande.

- Men jag vet knappt hur man gör det själv. Du kan väl gå in på nätbanken och om det inte fungerar kan du väl ringa till kundtjänst, för det är ju så jag själv får göra, svarade jag så sakligt som jag bara kunde.

- Nej, men det vore mycket bättre om vi kunde sitta tillsammans och göra det här, svarade maken.

- Men varför då?, undrade jag.

- För att det skulle kännas bättre, svarade han.

Jag vet precis varför han vill att vi ska göra det tillsammans...allt bara för att få tillbringa mer tid med mig, försöka vara en del av mitt liv. Men den tiden är förbi för jag har klippt banden och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag har släppt kontrollen om hans liv, vad han gör, tänker, tycker, hans sinnesstämning. Visst kan jag väl stundtals påverkas ändå men jag är uppmärksam på villka reaktioner han väcker till liv inom mig och han får mig inte lika lätt ur balans. Däremot kan jag fortfarande bli så otroligt stressad när jag pratar med honom i telefon, så det ska jag undvika. Nu finns det ju heller inget mer som behöver klaras upp.

Det är bara en enda sak som jag ska hämta hos honom i nästa vecka och det är min kära verktygslåda och skruvdragare. De får han inte behålla för här ska snickras och göras fint lite till. Mitt nästa projekt, föutom väggen, är att gå loss på alla fönsterbrädor och badrumsdörren. I sovrummet har gammal maskeringstejp bokstavligen växt sig in vid fönstret och det är ingen vacker syn när jag sitter och jobbar hemifrån. 

Nu har det blivit så där sent igen. Och imorgon har jag väl mer eller mindre lovat barnen att gå till simhallen, skjutsa ena dottern till en kompis för att leka och middag hos några vänner på kvällen. Jag höll ju på att glömmaatt en mamma från dagis och henns barn också kommer förbi på fika senare på eftermiddagen. På söndagen har jag också lyckats klämma in flera aktiviteter. Fika med mamma, som lovat att passa barnen för dagens höjdpunkt...Hälsomässan som jag ska besöka med en kär vän. Det finns flertalet föreläsingar som jag tycker verkar väldigt intressanta, fast kanske inte den om "hur ska en bh sitta?".

Jag funderar på att spå mig och att ta reda på vad änglarna har för budskap för mig. Mitt vita kuvert med mina tre önskningar och det gröna äpplet för mitt änglabesök, för över två månader sedan, ligger fortfarande vid nattduksbordet. Äpplet ser fortfarande fint ut och jag blir förundrad varje gång jag tittar på det när jag ska släcka lampan för natten.

Önskar er alla en god natts sömn fast jag antar att det inte är så många vakna vid den här tiden på dygnet. Tur att vi får en hel timme extra på söndag när klockan ställs tillbaka.

För var dag som går får jag mer och mer styrka och han blir alltmer frustrerad när han märker att jag klarar mig bra utan honom. Jag har kommit på att jag faktiskt klarar mig bättre utan än med honom för jag behöver bara koncentrera mig på mig själv och barnen, allt det andra kan jag släppa kontrollen över.

Dagen har varit hysterisk med möten som bara har avlöst varandra, en macka och yoghurt under ett av mina möten för att få lite lunch och en herrans massa fikabröd och kaffe för att hålla mig vaken. En omtumlande dag där jag från en stund till en annan fick en ny chef och den nyheten fick jag av min nya chef, min tidigare kollega, trots att jag hade möte med min nuvarande chef senast igår eftermiddag. Kan jag säga annat än att jag kände mig överkörd av en ångvält av att få beskedet levererat på det sättet?  

Jag blev arg men samtidigt handlingskraftig för nu har jag fått tips på en annan avdelning som söker precis den kompetens som jag har. Ja, imorgon tänker jag ringa....bara för att kolla och för att få känna och få tillbaka en del av mitt självvärde när det gäller jobbet. Jag tycker om mitt jobb men det har hänt flera saker som jag inte gillar och som gör att jag inte är helt säker på att jag kommer att stanna där så länge till. Sliter gör jag och det gör jag gärna men det ska också vara värt det....

Jag kom hem vid sextiden och micrade lite mat till mig och mellandottern. Vi tände några levande ljus och myste tillsammans vid barbordet, bara vi två för ovanlighetens skull. Efter maten tog vi en promenad för att hämta upp lillasyster hos en kompis. Snabbt hem igen för att invänta äldsta dottern som skulle få skjuts hem av sin handbollstränare.

Däremellan hade jag ett samtal med en förtvivlad mamma som grät i telefon och som ringde för att hennes dotter hade stulit pengar av en kompis till min äldsta dotter. Mamman var så rädd för att ingen skulle vilja leka med hennes dotter längre för att hon hade stulit och gör konstiga saker. Föräldrarna hade sökt hjälp hos BUP men var så ledsna för vad som hade hänt och ville väl ha mina garantier för att min dotter fortfarande ville umgås med deras dotter och att jag bara skulle höra av mig ifall något försvinner. Jag försökte trösta henne så gott det gick och sa att det är bra att de får hjälp och att hennes dotter fortfarande är välkommen här men att jag gärna är hemma då nu till en början. Till saken hör att dottern gjort flera konstiga saker, stulit mobiltelefon, förstört kompisarna saker, sagt elaka saker och då är det inte så lätt att behålla sina vänner. Samtidigt ville jag inte göra mamman ännu mer ledsen.

Under tiden som jag pratade hällde upp ett bad till alla tre barnen medan jag passade på att tvätta undan lite kläder. När det väl var dags att lägga lillasyster hade hon i vanlig ordning ingen lust:

- Nej, jag ska bara leka färdigt först, svarade hon likt Alfons Åberg.

- Men det börjar bli sent så vi måste gå och lägga oss nu om vi ska hinna läsa, svarade jag.

- Först ska jag leka färdigt, svarade hon bestämt.

Till min räddning kom storasyster som erbjöd sig att gå och lägga lillasyster om de bara fick leka klart. Perfekt, för då kunde jag snabbt åka och storhandla inför helgen och den kommande veckan. Jag handlar alltid bara en gång i veckan, allt för att spara tid så det brukar bli en hel del de gånger jag handlar...närmare bestämt fem stora tygkassar fulla med mat så att vi klarar oss även om vi blir insnöade.

Storhandlingen gick på mindre än trekvart för jag racade mellan matvarorna...folk runt omkring mig på Ica Maxi måste undra vad jag håller på med när jag nästan kastar ned alla matvaror i kundvagnen efter att ha scannat in dem. Svängde förbi maken med några matvaror för jag frågade honom innan om han ville ha något handlat. Lämnade min tunga verktygslåda, skruvdragaren och en massa andra saker som han ville låna för att sätta upp några skåp.

Jag körde fram till deras port till lägenheten och där stod han och hans två döttrar och väntade på mig. Hans barn var så glada att se mig och välkomnade mig med en stor varm kram. Jag tyckte att det var så roligt att träffa dem. Maken stod där och såg bara sur och irriterad ut. Jag visade honom vad jag handlat och alla verktyg som jag hade tagit med men han sa inte ens tack. Jag gav honom ändå en kram som han knappt besvarade för han var stel som en pinne. Först blev jag ledsen över hans nonchalanta sätt och tänkte ringa honom efteråt och fråga honom vad det var för fel, att jag faktiskt bara varit snäll och hjälpt honom. Men sedan sa en klok lite röst till mig: "Låt det bara vara, det tjänar ändå inget till,"

Så jag lät bli och sparade på mina krafter och min energi, åkte hem till mina barn, packade upp alla matvaror och tog en fika.

Imorgon ska jag dela upp alla pengar emellan oss,har fått hjälp av min kära vän att räkna så att det blir rätt. Det är den nästsista saken jag behöver göra innan vi kan ha helt separata liv. Det allra sista jag behöver göra är se till att skilsmässan går igenom och det är om bara två månader. Den dagen då vår skilsmässa går igenom tänker jag fira med välkyld champage.

Nu infinner sig den stora tröttheten igen. Inget jobb blev gjort ikväll men det vore närmast omänskligt att starta upp jobbdatorn nu. Istället tänker jag vara väldigt förnuftig och gå och lägga mig nu.

Jag glömde visst berätta vad äldsta dottern sa när vi fikade sent ikväll:

- Mamma ,jag är så lycklig!, sa dottern.

- Va härligt att du känner så för jag känner likadant, mig fattas verkligen inget. Fattas det något för dig? sa jag. 

- Ja, det skulle möjligtvis vara en tv, sa dottern.

- Ja, fast det är ju en sak. Skulle det göra dig lyckligare?, undrade jag.

- Nej, svarade dottern med ett leende. 

Sov så gott alla nattugglor som ännu är vakna.

Ikväll har jag ringt och sms:at för att få ihop min morgondag. Insåg först idag jag behöver vara kvar till fem imorgon för att det är möte med ledningsgruppen och den här gången måste jag vara med hela mötet för förra gången smet jag iväg tidigare när kylskåpet och frysen skulle komma. Den här gången behöver jag lysa med min närvaro för att de inte ska glömma att mina saker på agendan är viktiga. Som tur är har ännu en kvinna tillkommit i ledningsgruppen och jag har redan talat om för henne att vi ska stötta varandra så att vi står starka och enade inför denna mansdominans. Jag gillar min nya kollega skarpt och jag tror att vi tillsammans kan göra underverk och att min trivsel kan bli ännu bättre på jobbet.

Efter fem samtal och fyra sms så lyckades jag i vilket fall ordna så att min yngsta dotter får följa med en kompis hem från dagis, äldsta dottern får skjuts till handbollen av sin far och färdiglagad mat finns att värma i micron. Jag har förklarat för barnen att jag inte kan göra det på något annat sätt och de verkar förstå och det gör mig så glad. Det är första gången som de behöver värma sin middag själva. Det har de bara gjort vid ett tillfälle förut när fritids var stängt och då var det vid lunch. Jag har lite dåligt samvete men tänker att jag försöker att göra mitt bästa och mer kan jag helt enkelt inte göra. Som belöning ska vi alla ha riktigt härligt fredagsmys.

Vaknade även idag helt omtöcknad med en fruktansvärd värk i tänderna och kinderna och insåg att jag kanske behöver införskaffa en bettskena för att inte ha sönder mina tänder och för att slippa den här tandvärken. Hela dagen har jag gått med den här värken i tänderna och jag vet att det beror på att jag är stressad men inte över maken utan över att min tid på jobbet aldrig räcker till. Hur mycket jag än sitter uppe på nätterna och jobbar så minskar mailboxen aldrig för det kommer in nytt hela tiden. MItt mål är att försöka komma ned från 500 till i alla fall 200......kanske bara borde trycka på delete knappen och hålla kvar knappen en lång stund.

Tittade en stund på "Våra vänners liv". Jag gillar serien skarpt för att den speglar livets skeenden så väl och utan fasad. En hel del humor är det också och det får mig att skratta högt. Tänk så härligt att få skratta igen. Så mycket som jag har skrattat under de senaste veckorna har jag nog inte gjort under det senaste året. Bara det får mig att inse vad jag har varit med om. Jag är ändå tacksam för alla upplevelser för det får mig att uppskatta mitt liv, barnen, vännerna, allt det som jag har runt omkring mig ännu mer.

Maken ringde förresten idag på jobbet och lät upprörd. Jag sa direkt att jag hade svårt att prata för att jag var på väg till ett nytt möte

- Jag har fått en räkning från Ikea på 24.000 så du har gjort något fel när du har betalt, skrek han i telefon.

- Nu förstår jag inte. Mina möbler som jag handlade har jag betalt och krediten som stod på dig är också löst, svarade jag lugnt (fast hjärtat började att slå allt fortare)

- Men du måste ha gjort något fel, sa han fortfarande upprörd.

- Har du ringt och kollat med Ikea för de borde kunna se min inbetalning, svarade jag.

- Nej, gud så du är otrevligt, svarade han.

- Nej, men jag är stressadför jag är på jobbet. Du hade ju kunnat ringa dem innan du ringde mig, svarade jag.

- Ja, då gör jag väl det då, svarade han och la på luren.

För att det inte skulle bli någon stor konflikt av det här så skrev jag ett sms och förklarade att jag inte haft för avsikt att låta irriterad men att jag tyckte att han hade kunnat kolla upp det här innan han ringde och stressade upp mig. Det dröjde bara någon minut så kom det sms från honom med en ursäkt och att han nu kollat att allt var betalt.

Efter vårt samtal så pustade jag ut och mindes hur lät jag kan bli stressad av honom och vilken förmåga han har haft att helt få mig ur balans, helt sönderstressad för det allra minsta. Jag förstår ju nu att han projicerade sina negativa känslor, sitt behov av att skapa en konflikt, för att något skulle hända. Så skönt att jag kan se det nu och försöka lära mig att inte ta åt mig....vilket jag vet att jag gjorde idag men jag hittade tillbaka till mig själv ganska snabbt.

Nu ska jag göra några övningar för käken som förhoppningsvis kan slappna av lite nu när jag ska sova och drömma ljuva drömmar om framtiden.

Tack alla därute för att ni finns. Era omtänksamma rader får mig att känna en sådan glädje.

Varma kramar  

Det var tydligen inte bara min tröja som var ut- och invänd, vilket jag upptäckte först när jag kom hem från yogan. Hela dagen har jag känt mig lite snurrig för det är alldeles för mycket på jobbet just nu. Jag skulle ha förberett en presentation till en workshop idag men lyckades somna med alla jobbpapper i sängen. Jag hade ställt klockan på halv sju, för att slippa stressa. Men när klockan väl ringde så tryckte jag på stopp knappen istället för snooze så jag försov mig. Helt yr i mössan stod jag där i duschen medan mina underbara barn ordnade frukost till oss alla.

Vi gick hemifrån allesammans och min äldsta döttrar lämnade lillasyster på dagis, som är i samma hus. På så vis kunde jag spara ytterligare några sekunder för att hinna med tåget. Så satt jag där på tåget och konstaterade att jag hade en hel kvart på mig att försöka komma på något fyndigt att säga. Det var bara tomt i huvudet och istället valde jag att läsa tidningen. Väl framme på workshopen lyckades jag gå in i fel konferensrum. I rummet satt ett tjugotal medelålders män som undrade varför jag stod där och hälsade på dem och när jag konstaterade att jag hade gått fel så smålog de lite åt den vimsiga blondinen som dykt upp från ingenstans.

Workshopen gick trots allt på och jag svamlade ihop något om att det var bättre att skippa power pointpresentationer för att hålla deltagarna vakna. Det jag skulle säga kom jag på några sekunder innan och det var allt ännat än genomtänkt men det gick i alla fall. Jag kände mig som en riktig bluff som stod där men vet inte om deltagarna var lika kritiska som jag själv. Just då hade jag i alla fall velat ha hjälp av Skalmans osynlighetsmaskin.

Det är första dagen som jag inte har pratat med maken en endaste gång, vare sig via sms eller telefon. Det känns så skönt om än ovant. Igår lät han mest bitter och jag vill inte ta del av hans negativa energi. För varje dag som går så känner jag att min energi fylls på mer och mer.

Känner mig strålande glad samtidigt som tårarna kan komma. Idag hag jag inte gråtit en endaste tår. Att jag gråtit flertalet gånger i helgen kan nog bero på att jag precis fått min mens och sovit alldeles för lite. Jag behöver mer sömn och sluta med att gnissla och bita ihop mina tänder. Det är därför som jag varje morgon vaknar med huvudvärk och ont i tänderna. Min förhoppning är att allt kommer att bli så mycket bättre och spänningarna kommer att släppa så fort vi har delat upp det eknomiska och inte behöver höras så ofta.

Nu försvinner nästan texten framför mina ögon för jag är så otantligt trött. Skulle behövt jobba ikväll med trots att jag inte ens tagit någon lunch idag. Men min kropp säger nej, nej, nej så jag lät bli. Istället ska jag sova.

Sov så gott!

Så stod det på mitt morgonpeppingkort, som jag alltid har ståendes vid mitt nattduksbord. Varje morgon drar jag ett nytt kort som ger mig styrka och tro på mig själv. Det kort som kommit upp allra flest gånger är kortet "Alla dina drömmar kommer att gå i uppfyllelse." Jag blir så glad varje gång för jag tror på att allt är möjligt.

Det kanske låter fånigt att hänga upp sig på en dröm om att dag flytta till ett hus igen men jag kan helt enkelt inte släppa den tanken. När snickaren var här igår och nämnde att jag behöver komma åt kontakterna för kylskåpet och frysen när det är dags att byta ut dem så svarade jag bara att så länge tänkte jag nog inte bo här i alla fall. Jag längtar efter min trädgård, att få pyssla, bli skitig under naglarna, få vara ute i det fria och njuta av grönskan, blommorna, fruktträden...när jag skriver om det blir allting så levande..nästan som att jag kan känna en svag doft av äppelträd. Allt kommer att bli sant en vacker dag för det känns så djupt djupt inne i mig. Jag vet inte om det är klokt av mig men jag delar alla mina drömmar med mina barn, om vårt framtida hus, om att jag så småningom ser fram att träffa någon som mår bra i sig själv, att vi alla ska få tid att få känna efter, inte ta några förhastade beslut och att det här kommer att vara vårt hem i minst två år.

Barnen känns så trygga, tillitsfulla och fyllda med glädje. Det kändes så härligt när de kom in genom dörren idag. Som jag har längtat efter mina äldsta döttrar. Nu känns det bra, tryggt att hela min familj är samlad och att alla snusar gott under sina täcken. Jag är så glad och tacksam över mina älskade barn. Jag märker att jag blivit en bättre lyssnare och att vi fått så mycker mer tid tillsammans när jag inte längre behöver ta hand om maken.

Jag betalade hans sista räkningar idag och i helgen ska vi dela upp allt det ekonomiska. Tror nog ändå att jag ska visa honom hur nätbanken fungerar så kan han sedan inte skylla på att han inte kan, trots att han enkelt skulle kunna göra det där. När den här veckan är till ända känns det som om jag på fullt allvar får mitt liv tillbaka. Jag vill inte längre be om hans hjälp, känner att jag behöver och vill klara mig själv nu, bygga upp mitt eget.

Bara för att bevisa för mig själv att jag minsann kan så tog jag fram borrmaskinen för att borra hål för handtagen till några av köksskåpen som fattades på några ställen när jag flyttade in. Noggrant mätte jag avståndet, så noga har jag nog aldrig mätt, och vips så hade jag lyckats borra alldeles själv och fick dit handtagen. När jag var klar sa jag stolt till barnen.

- Er mamma är ganska händig! Det är minsann inte bara killar som kan använda sådana här verktyg.

- Ja, du är duktig på att fixa. Vet du om att jag är väldigt bra på att spika, svarade tioåriga dottern.

- Nej, det visste jag inte men fortsätt med det för sådant är alltid bra att kunna, svarade jag.

- Och så behövde du inte fråga pappa för det gillar ju inte hans fru har du sagt, svarade dottern.

- Nej, jag tror inte att hon skulle gilla det, svarade jag.

Till saken hör att deras pappa redan har varit här i lägenheten och hälsat på och erbjudit sig att hjälpa till att fixa låset till balkongen men det är inget han skulle berätta för sin fru. När han kom över här i söndags med sin nya fru, deras ettåriga son och mina barn så låtsades han att han var här för första gången. Vilket skådespel när han gick omkring här och frågade om saker och kommenterade sådant som han redan känner till. Jag smålog för mig själv då.

Nu måste jag släcka lampan innan jag slockar innan dess.Trött är bara förnamnet. Jag skulle ha sammanställt en presentation till en workshop imorgon men jag har inte ens börjat. Det finns ju en morgondag också och förhoppningsvis hinner jag jobba lite på vägen till jobbet.

Slumra så gott

Maken kom över idag och hjälpte mig mig i förrådet så att jag kunde hitta vinterjackan och få lite ordning. Nu vet jag också var jag har alla mina julkartonger, så att jag kan börja pynta lagom till första advent. Det är ett tag kvar men ddet känns som om tiden går så fort för de senaste månaderna har varit som i en dimma. Plötsligt står jag där och lagar höstgryta i mitt nya kök i  min lägenhet. Det doftar gott och hjärtat fylls med sorg när jag inser att jag ju skulle ha stått i mitt kök i huset nu men att det inte finns längre. Jag bara grät när alla mina minnen väcktes till liv och mina tårar rinner på tagentbordet när jag skriver dessa rader. Allt kommer upp till ytan igen och såret öppnas igen. Jag vet att det är så nu och jag har accepterat det men ibland så händer det trots allt att jag hamnar i något sorts chocktillstånd när jag tänker på allt som hänt. Det är som om det har varit så mycket händelser och skeenden att det är svårt att förstå, att ta till sig allt för att det är så smärtsamt.

Jag tillåter mig att gråta för att i nästa stund inse att det måste få vara så här, att jag inte hade kunnat göra på något annat sätt. Maken är deprimerad och när vi pratades vid ikväll så grät han i telefon. Jag hade klippt ut en annons från Karolinska där de sökte personer som led av depression som ville prova pån kognitiv terapi på nätet. Jag gav honom namnen och telefonnumren och förslog att han kunde ta kontakt med dem. Jag vet att jag ska låta bli men jag vill honom allt väl och börjar förstå att det inte bara är ett långvarigt alkoholmissbruk som ligger bakom utan att han också lider av depression och behöver hjälp.

Jag lider med honom och det känns så fruktansvärt att på nära håll se en människas uppgång och fall. Att ha haft ett välbetalt jobb, hus, barn, en familj, körkort, ett socialt liv till att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet, ha tillfälligt jobb med hälften av lönen, inget körkort, barnen som inte längre vill vara hos honom för att han inte orkar ta hand om dem, ingen fru som står vid hans sida....bara ensam och deprimerad. Det gör så ont att se honom lida, att inte längre stå där med öppna armar och ta emot honom och hindra honom från att falla. Jag inser att om jag hade stannat kvar så hade jag fallit med honom och då hade mina barn inte längre haft en mamma som tar hand om dem. Jag lämnade av kärlek till mina barn och mig själv och jag vet att jag tog rätt beslut. Men det är så hemskt att bara stå vid sidan om och se hur någon mår allt sämre.

Det har trots allt varit en bra dag och jag trivs i mitt hem. I dag blev det ännu finare för snickaren var här och satte upp en hylla för dörröppningen, där jag har ställt alla mina foton på barnen. Att se på barnens glada miner gör mig alldeles varm i hjärtat och skänker mig hopp och glädje. Jag vill fylla det här hemmet med mängder av kärlek och glädje.

Jag skulle ha jobbat för att skrivbordet är överfyllt med jobb och jag ville ha en lugnare start på veckan. Men jag insåg att jag behövde skriva och gråta en stund, få vara i det här just nu för att kunna ta tag i jobbet med nya krafter imorgon istället. Det känns bra att jag lyssnade på kroppens signaler och lät jobbdatorn vila. Det var som en kollega påminde mig för någon vecka sedan: "Du vet väl om att vi inte jobbar med att rädda liv!"

Ibland önskar jag bara att jag gjorde det, att det jag gjorde skulle hjälpa andra människor på riktigt. På något sätt har allt det här gjort att jag ifrågasätter det jag gör på mitt jobb, trots att jag egentligen tycker att det är roligt så känns det inte lika meningsfullt som tidigare. Vet ännu inte vad det försöker att säga mig men jag ska ta reda på det genom att lyssna på mitt inre utan att ta några förhastade beslut.

Efter att jag lagt på luren efter mitt samtal med maken skickade jag ett sms till honom:

"Jag förstår att det känns tungt för det gör ont i mig också. Alla dina återfall, lögnar och svek gjorde att jag kände mig helt övergiven. Jag är inte arg längre men känner mig fortfarande ledsen ibland för det gör ont att få sina drömmar krossade. Jag är din vän men mer kan du inte begära av mig efter allt som hänt. Jag vill dig allt väl men var och en måste försöka ta hand om sin sorg och läka och det får ta den tid det tar. Du kommer att finna ljuset igen. Mängder med kramar från en som vet att du har ett gott hjärta."    

Efter mindre än en minut kom det svar från maken:

"Tack men jag vill bara ha dig tillbaka"

Jag var precis på väg att skriva ett svar tillbaka om att det inte var möjligt att få mig tillbaka men hejdade mig. Istället svarade jag med tystnad och det ska jag försöka fortsätta med...

Nu känns det betydligt lättare i hjärtat, när känslorna hamnat här så lättar trycket och jag får krafterna tillbaka. Tänk att skrivandet kan ha en sådan läkande kraft.

Slumra så gott!

Jag har skrattat, känt glädje, gråtit, skrikit och känt alla känslor på en och samma gång. Vaknade till dotterns underbara leende och en varm famn som aldrig ville släppa taget. Så låg vi där båda två i sängen, yngsta dottern och jag, och bara myste tillsammans. Till slut gick vi upp, lagade frukost och morgonen började helt fantastiskt. 

Sedan vet jag inte vad som flög i mig men 3-års trotsen kan ha sina utmaningar, speciellt när man är själv. Dottern hade spritt ut alla sina leksaker i hela lägenheten, soffan, vardagsrumsgolver, toaletten och till slut fick jag bara nog av alla leksaker för att jag inte kunde städa. Städa ville hon inte och efter ett antal nej.-svar från dottern så bara skrek jag att nu fick det vara nog och att hon faktiskt kunde ha picknick med alla sina gosedjur och dockor i sitt rum.

Dottern blev rädd för mitt utbrott för att jag blev arg och irriterad. Men det gick över fort och jag kom till sans. Det dåliga samvetet kom på sekunden. Jag gick fram till otröstliga dotter, tog henne i min famn och frågade om hon ville att vi skulle baka kakor av modellera till alla gosedjuren. Så där satt vi, i hennes rum, bakandes kakor i alla de färger och figurer som vi kunde hitta och dukade fint för att gosedjuren. Alla fick var sin talrik och glas och jag blev så glad över att vi fick en mysigt stund tillsammans och hoppades att hon skulle förlåta mig att jag blev arg. Ibland glömmer jag bort att man visst får bli arg som föräldrar för jag är så rädd att barnen ska tro att jag inte älskar dem när jag blir arg. När jag rannsakar mig själv så vet jag att mina barn aldrig tvekat om jag älskar dem för att jag säger det dagligen och försöker visa det så gott jag kan.

I själva verket är det det lilla barnet inom mig som fortfarande är rädd att bli övergiven. Varje gång som min mamma blev arg på mig så trodde jag att hon hade slutat älska mig och det kanske inte är så konstigt när de elaka orden och hot om att lämna mig hos min pappa (som bor i ett annat land) eller att byta lås. Allt det finns kvar där djupt inom mig och det är den rädslan som jag ibland för med mig i min relation till barnen.

När mina äldsta barn var i ettårsåldern blev jag helt knäckt om jag hade blivit arg och fick för mig att jag var världens sämsta mamma som inte hade bättre tålamod. Det var först efter att ha gått i terapi som jag har förstått att jag är jag och att jag inte alls gör på samma sätt som min mamma....och framförallt att det är okej att bli arg på sina barn.

Jag har nog nästintill tjatat ihjäl mina äldsta barn med att tala om hur mycket jag älskar dem, ständigt fråga dem om de känner sig älskade de gånger som jag har blivit arg. De är trygga i sig själva så det finns ingen anledning till oro men ändå kan den finnas där och det är väl något jag måste lära mig att hantera.

När jag hade städat så tog vi en promenad till centrum för att köpa gallonbyxor till dottern. Vi tog en glass och en kaffe på ett fik och skrattade och busade med varandra. Vårt skratt och lekfullhet märktes av omgivningen för när vi skulle gå därigfrån så satt en man med sina små döttrar och sa:

- Det där såg så där härligt roligt ut! Fick du åka upp och ned med mamma? 

Jag bara log och sa att man måste ju få ha lite roligt och busa ibland.

På vägen hem handlade vi lite saker och jag kände mig vid gott humör ända tills vi kom hem. När jag hade stängt dörren om oss så kände jag mig trygg innanför hemmets trygga famn samtidigt så infann sig en känsla av ensamhet och tomhet och tankar om att - ska livet vara så här nu?

Dottern satte sig och bläddrade igenom sitt fotoalbum när hon var liten och när jag satte mig tillsammanes med henne väcktes en massa minnen till liv. Om hur hur lycklig jag var den dagen då hon föddes men så fruktansvärd ensam och övergiven, fast jag själv hade lämnat hennes pappa när jag var höggravid. På något sätt kändes känslan av ensamhet igen, som att nu är vi där igen och ska det vara så här för alltid.

Jag tror att jag greps av någon sorts panik om att alltid förbli ensam och bli kvar här. Mina drömmar bär jag med mig hela tiden men ibland översköljs jag av rädslan över att bli kvar här....ensam. Om jag bara visste att jag så småningom kommer att träffa någon och finna lyckan igen (på ett nyktert sätt) så skulle jag känns mig lugn. Men det finns ju aldrig några garantier och de här tankarna fyllda med rädsla för inget gott med sig för jag vet att jag inte kan se in i framtiden, bara möta den verklighet jag befinner mig i nu.

Om jag är helt ärlig så fattas mig inget alls. Jag är lycklig för att jag har mina älskade barn, ett fint hem, ett bra jobb, bra lön, härliga vänner och att min familj är frisk. Jag kan inte klaga över något utan känner en enorm tacksamhet för allt det jag har. Självklart finns drömmen där om en framtida man men just nu den här veckan, dagen, timmen, minuten så är jag mer än nöjd med mitt liv precis som det är.

Nu dags för ett tarokort innan jag somnar....