Svininfluensan tack!

Idag var dagen! Min familj som består av mig och min dotter skulle vaccineras. Ärligt talat hade jag vaccinerat mig även om jag hade bott själv. 13.00 till 16.00 skulle vaccineringen pågå. Vi anlände 12.45 för att slippa köbildning men vi var visst inte dom enda som hade tänkt på detta. På plats fanns det redan cirka 50 glada människor i alla mökliga åldrar trots att det tydligt stod "FRÅN 6 MÅNADER TILL 40 ÅR".

Där stod jag med Emma i famnen samtidigt som jag höll i min stora vinterjacka, Emmas jacka samt väskan. Den kan man minsann inte lämna på barnvagnen, folk själ vad som heslt nuförtiden (hon blev av med en nalle i stan när vi hade parkerat vagnen på McDonalds för nån vecka sen). Den hallen var gjord för max 20 personer och efter 5 minuter började jag svettas som en gris. Dörren öppnas till slut och dom tar emot 10 stycken. "Det här går fort tänkte jag, det är max 30 kvar innan oss". Ståendes och svettandes ser jag hissdörren öppnas, ut kommer två damer i 40års åldern. När dom har kommit in i hallen låser sköterskan upp dörren för att släppa in 10 till. Då passar naturligtvis dom här två på att smita in. Nu kokar jag inte bara av värme utan av ilska också men jag säger inget, dom var för långt bort och man vill ju inte att folk ska tro att man är tokig, än.

Det rör sig sakta framåt och efter 45 minuter i kön börjar jag känna mig som Michael Douglas i "Falling Down". Framför mig nu har jag endast 4-5 personer och jag börjar inse att jag kommer att överleva detta utan att göra mig skyldig till misshandel av korkad medmänniska.

Dörren öppnas och jag ser det varma leendet på sjuksköterskan. Men vad händer då? Jo en dam till provar lyckan. Direkt från hissen och rakt framför mig. Till slut är mitt tålamod borta och jag förvandlas till ett monster. Jag skrek inte men höjde rösten och sa: "Tränger du dig före oss alla 50 här kommer du inte att behöva vaccin". Damen blev helt stum och vände klackarna. Om hon gick och ställde sig längst bak i kön eller om hon gick ut, vet jag inte. 10 sekunder senare insåg jag att jag inte var så trevlig men det sket jag i. Om man inte förstår sig på en grundläggande princip som att stå i kö så antar jag att man skiter i hur man blir tilltalad.

Nu var man räddad och allt annat kvittade. Men ack så fel man hade! När man äntligen var inne i väntrummet fick man ta nummerlapp. Dock ändå inte så farligt, här kunde man sitta ner och kaffe fanns. Kaffe gott folk! Jag satte mig i soffan med en kopp kaffe och inväntade dom 40 minuterna relativt lätt. Emma hade somnat redan i kön utanför och var som plåster på min överkropp. Skitig och svettig åkte jag hem men förhoppningsvis influensafri.

P.S

Jag har fördomar om kvinnor och köer, det har jag haft länge, idag fick jag det bekräftat. I lördags var det samma sak på krogen. Men förutom det, älskar jag er:)