Hej, jag som har varit ihop med min man i 20 år och har två barn kan verifiera att Malin har helt rätt inställning som verkligen funkar. Man måste skaffa barn med någon som fokuserar och kämpar för familjen och som vet vad som är viktigast. Det är ingen dans på rosor men vem har påstått det? Du tänker precis som jag Malin, och var lugn, du kommer att vara lika lycklig med Joakim om 20 år. Problemet är att många människor inte är nöjda och tillfreds med sig själv och sitt liv och söker tröst på fel ställen. Var och en har 100% ansvar för sina handlingar men det verkar inte ha gått in hos alla. I övrigt kan jag rekommendera att man unnar sig en livscoach under ett år av sitt liv, bästa investeringen EVER (men jättejobbigt psykiskt ett tag).

Bra kommentar som passar Popmorsans inlägg.

http://sandragustafsson.se/blog/2009/08/26/jag-en-omogen-slabaduska/

Jag vill tacka dig Malin för de kloka orden i ett tidigare inlägg. " Och om passionen är så stor så kan den vänta". Barnen går alltid först. Kärleken till en annan vuxen får ibland vänta tills tiden är okej. Idag lever många separerade med en varannan-veckatillvaro och har därför en stor möjlighet att sköta vuxenlivet under barnfria veckor. Till en början. Sedan kan man självklart låta alla mötas efterhand. Ja, såklart. Det finns alltid undantag. Bra ord i tidigare kommentaren om varje människas egna ansvar för sitt liv.
Det alltid 100%. I en relationen har man alltid lika stort ansvar för att få det att fungera. Det är ett delat ansvar. Visst är det jobbigt att ta så mkt ansvar för sig själv, familjen, barnen! Men det är också utvecklande och det är nog på det sättet man blir den bästa förebilden för sina barn. En seperation kan därför också vara ett sätt att ta ansvar. När det verkligen inte längre fungerar. Men barnen kommer alltid, alltid i första hand. Det är inte detsamma som att man låter barnen styra över sitt liv.

SÅ kloka människor det finns, skönt att läsa!!! Underbart! Tråkigt att vissa människor väljer att lägga sin kraft och energi på de negativa tingen i livet, är man missnöjd över sin livssituation så får man ta sig själv i kragen och göra någonting åt det. Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv, och offerkoftan bär bara den som så önskar! You GO Malin! Underbara människa!

SÅ kloka människor det finns, skönt att läsa!!! Underbart! Tråkigt att vissa människor väljer att lägga sin kraft och energi på de negativa tingen i livet, är man missnöjd över sin livssituation så får man ta sig själv i kragen och göra någonting åt det. Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv, och offerkoftan bär bara den som så önskar! You GO Malin! Underbara människa!

SÅ kloka människor det finns, skönt att läsa!!! Underbart! Tråkigt att vissa människor väljer att lägga sin kraft och energi på de negativa tingen i livet, är man missnöjd över sin livssituation så får man ta sig själv i kragen och göra någonting åt det. Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv, och offerkoftan bär bara den som så önskar! You GO Malin! Underbara människa!

En kvinna med barn har inga värre fiender än andra kvinnor med barn. Jag blir ledsen i själen när jag läser krönikan, bloggen och kommentarerna. Jag är en av de där dåliga mammorna som introducerade min nya sambo i min sons liv efter vi endast varit ihop i 3 månader. Min sons pappa var inte snäll mot oss (min son var välkommen men inte planerad). Jag bröt mig till slut loss och träffade mitt livs kärlek för fyra år sedan. Han ger mig och min son allt vi någonsin drömt om trots att det var lite kämpigt i början. Men det spelar väl ingen roll för er prettomammor som fick till det rätt från början? Varför kan ni inte njuta av era perfekta liv och sluta slänga skit på sådana som mig? Vad får ni ut av det? Får det er att känna er lite mer perfekta? Eller är ni bara i grund och botten elaka?

Heja Malin. De där som kommenterar försöker bara rättfärdiga sig själva och sina små snesteg. Så är det nog.

Du är så himla bra och har oftast sunda åsikter. Tror däremot inte att du skulle tycka det samma om mig. Jag har tre underbara och harmoniska barn med tre olika pappor. Bor visserligen ihop med den yngstes pappa men jag är nog inte den bästa mamman om man nu kan säga så pga familjesituationen (som visserligen inte är särskilt komplicerad då alla är sams med varandra). Jag älskar mina barn och gör allt för dem. Och de älskar mig och sina pappor men tycker väldigt mycket om min nuvarande sambo också. Snart gifter vi oss och jag hoppas och tror att det kommer att hålla livet ut. Det var först när jag närmade mig 40 år som jag träffade min själs frände och jag kan inte säga annat än att jag först nu verkligen vet det. Somliga hittar aldrig "hem" men har en så stor önskan om det så det kan bli lite fel ibland. I mitt fall så har jag verkligen trott att jag "hittat hem" tidigare men så har fallet inte varit dessvärre. Pga många olika orsaker säkert, men det har jag i dagens läge ingen lust att analysera...så länge jag, mina barn och min sambo har ett bra och kärleksfullt liv tillsammans.

sara.. jag tror ingen vill slänga skit på dig.. trist att det inte funkade med mannen du valde att skaffa barn med, bra att du tog dig ur det eftersom han var dum mot er.

Däremot så vill jag hålla med malin med flera om hur underbart det är att hitta rätt man att skaffa familj med, att få åldras tillsammans och njuta av barnen tillsammans! Ingen dans på rosor är det, ingen spontanromantik, men gud vad det är härligt att älska samme man som jag gjort barn tillsammans med! Länge leve kärnfamiljen!! :-)

Men hallå!
Jag tycker hela denna debatt blivit löjlig nu.
Det är väl klart att kärleken kan ta slut
eller att man märker att man inte trivs ihop
eller att den andre inte är så snäll som man trodde osv.
Man ska aldrig hålla ihop för barnens skull.
Det finns inget rätt eller fel sätt.

en andre inte är så snäll som man trodde osv.
Man ska aldrig hålla ihop för barnens skull.
Det finns inget rätt eller fel sätt.
ssssssssssssss