"Kära Malin. Jag behöver hjälp! För 10 månader sen fick jag en liten flicka. Graviditeten var komplicerad, förlossningen likaså (akutsnitt) och nu är det slut mellan mig o hennes pappa. Min fråga har inget med det att göra, men kanske är det lite relevant ändå. Jag har på senare tiden dragit på mig en ovana, nämligen att läsa cancerbloggar (jag kallar dom det, du vet, bloggar som handlar om/är skrivna av folk med cancer). Varför? Jag vet inte. Jag har mkt cancer i min familj o har alltid varit övertygad om att det ska drabba mig förr eller senare. Nu när jag fått barn så har ju dödsångesten upphöjts i det högsta talet möjligt. Antingen så tror jag att hon har det, eller så vet jag att jag har det. Vad är det för beteende?! Jag blir galen på mig själv. Kan inte du säga till mig på skarpen, eller vad tänker du om det här?
Helt knäppt att jag frågar dig, en främling, och inte säg, min bror eller en vän. Men du är lite som jag, säger saker som dom är, inget mellan raderna, inget trams.
Så. Vad säger du? 
Förresten - det vet vi ju alla att jag gör detta för jag får ngt utav det och NEJ det är inte för att känna att mitt liv är så jla fantastiskt i jämförelse med deras, tänk på att jag är bestämt ÖVERTYGAD om att skiten finns i mina gener (utredning pågår på Karolinska). MAO, jag tror verkligen att jag är en av dom. Det jag får ut av det är att jag känner djup tacksamhet, tacksamhet över att jag trots hotet svävandes över mitt huvud - har fått leva 33 hela år utan att själv drabbas (även om min mamma, mormor, moster, mfl drabbats).
Att skriva detta är alla kategorier det konstigaste jag gjort. Here goes...
kramar"

Svar: Snälla du, ditt liv blir inte lättare att bära för att det finns de som har cancerbloggar eller att barn amputeras utan smärtlindring i Haiti. 

Ditt liv är ditt liv och det är dig nästan övermäktigt just nu. Börja med att inte må dåligt för att du mår dåligt. Det är nummer ett.

Du är ensamstående mamma med ett litet barn och ensam ska du bära dödsångest. Människor bryter ihop för mindre än så.

Nu är vi klara med den biten; du har rätt att må dåligt. 

Om vi går vidare kan vi konstatera att du har grund i din oro för cancern. Men ta inte ut oron i förskott. Tänk att det värsta kan hända men att du inte kan påverka det just nu. Skriv upp din oro på en mental lapp och spika upp den på väggen i tvättstugan. Nu finns den där och du behöver inte ha den i huvudet. 

Sedan får du inte glömma att du har ett väldigt litet barn, första året är kaos med hormoner och amning och ingen sömn och allt som kommer med mammaskapet. Mitt i detta har du dessutom blivit ensam.

Du ska vara snäll mot dig själv.

Men du ska inte gräva ner dig. 

Du ska inte läsa cancerbloggar. Du ska gå och lägga dig tidigt med en underbar bok. 

Jag säger detta till dig, från en mamma till en annan mamma;

Du ska vara snäll mot dig själv.