Att sätta sig på höga hästar och se sig själv som någon med den extraordinära förmågan att avgöra hurvida andra individers sjukdom möjligör yrkesarbete eller inte, det är tungt! Det är underligt att de personer som vi annars tar oss själva och våra sjuka barn till för att få utlåtande och hjälp inte alls är trovärdiga. Hur kan det vara så att de, läkarna, ifrågasätts av lekmänn....

Bara för att någon har tre barn behöver det ju inte betyda att de tar hand om dem.

Detta gör mig galen! Om någon är för sjuk för att arbeta borde det automatiskt vara så att någon hjälper barnen.

Värsta exemplet jag kan komma att tänka på: Ensamstående trebarnsmamma, sjukskriven för utbrändhet och/eller psykiska problem. Varför är det inte någon som ifrågasätter hur barnen har det!?! Naturligtvis kan ju inte denna mamma vara en god förälder.

Hej!

I stort har du säkert rätt, men inte här!

Jag bor i en medelstor stad, är 28 år och gift med en fantastisk man. För 1,5 år sedan kom vårt första barn...och det andra... och det tredje. Alla på en gång! Naturligtvis fantastiskt, underbart, chokerande och fasansfullt på en gång.
Trots att vi sökt hjälp från kommunen ett flertal gånger så har vi nekats hjälp och avlastning varje gång. Min mans föräldrar lever inte och mina bor ca 10 mil bort.
Min man var hemma från arbetet barnens första 6 månader ( de är födda i v 32) och var sen tvungen att återgå i tjänst för att inte förlora sitt jobb. Efter 1 års mammaledighet är jag nu helt förstörd. Jag har därför blivit sjukskriven och barnen går hos dagmamma. Barnen har pga sin prematuritet div "åkommor" och höst och vintertid spenderar jag nätterna med att inhalera astmamediciner.

Vill bara förmedla ytterligare en sida av hur det kan vara att ha 3 underbara barn.
MammaMia

Förstår vad du menar Malin! Har alltid sagt att om jag skulle bli utbränd skulle det inte vara pga jobbet, utan pga hemmaslitet. Att gå till jobbet är ju semester! För mig alltså. Förstår dock att det inte är lika för alla.

JA, jag håller med dig! Bra skrivet!

Tyvärr så är det så många som inte vill jobba, och skattepengarna räcker inte att försörja alla dessa. Något måste göras! Jag brukar inte rösta på Moderaterna, men jag tycker det är BRA och MODIGT att de tar tag i detta problem.

Synd om de som verkligen är sjuka, men jag tror det kommer sluta bra iaf!

Nej...snälla, sig att jag läste fel i din blogg i dag. Du har varit min idol tidigare. :(

Jag är trebarnsmamma. Men tyvärr är jag även sjuk. Jag håller med om att slitet börjar när barnen kommer hem. För sanningen är ju den att man FÅR inte ha sina barn hemma som sjukskriven. Det orkar man dessutom inte eftersom man är SJUK. Det är en sorg som gnager varje dag, för barnen frågar varje vecka varför de aldrig får gå hem tidigt på fredagar till exempel...
De hämtas på sen eftermiddag när maken/sambon kommer hem. När min make inte är hemma har vi avlösning från kommunen. Men nu är jag utförsäkrad från FK jag också. Enligt läkaren (och enl. specialistgrupp från ett större sjukhus i vårt land) är jag inte inte arbetsför inom de närmsta 15 åren och det krävs lång och hård rehabilitering. Men den stöp nu i och med de nya reglerna. Min läkare var uppriktigt ledsen sist jag pratade med honom.

Snälla. Försök att se att det pågår någonting fruktansvärt i Sverige just nu... :(

Jag tycker det är lite hårt att säga att klarar du av att ta hand om barn klarar du av att jobba. För det ´beror ju på vilka problem och svårigheter man har. Jag är själv hemma med aktivitetsersättning då jag har asperger och blir väldigt trött då jag måste vara ute mycket bland folk. Då tycker du inte att jag har rätt att bilda familj då eller? Ska vi kanske återgå till att tvångssterilisera de som inte riktigt passar in i mallen?

Men hallå, har du läst vad Alexandra lider av? Märkligt att gå ut i media och ljuga om sina problem och sjukdomsbild tycker jag. Hoppas verkligen att både du, din man och dina barn får vara fullt friska så du slipper revidera din uppfattning.........

Kanske är det så att om hon ska orka ta hand om sina barn så måste hon få vila de timmar det handlar om. Jag är övertygad att de som kan och har förmågan att arbeta skulle göra det (om det fanns tillräckligt med arbeten) men att sparka på sjuka och ge dem mer dåligt samvete tycker jag är urbota dumt!
Jag anser i såfall att debatten kring var våra pengar används till så tycker jag vi närmare ska granska de orimligt högbetalade & deras förmåner etc, jag vill leva i en solidarisk värld där man självklart ska kunna tjäna pengar men någon gräns för girighet & osolidariskt handlande måste finnas. Mer solidaritet, värme & kunskap åt folket!

Precis som du säger så är det ett jobb att ta hand om flera barn, jag vet inte vad Alexandra är sjuk i, men jag är själv sjuk i både utmattningssyndrom och fibromyalgi. Jag har jobbat halvtid istort sett hela min sjukskrivning. Jag håller med dig om att man måste vara någorlunda fräsch för att orka vara en bra mamma till sina barn, att både jobba och ta hand om barnen när man inte är frisk, kräver en hel del.

Antingen kan du sköta ditt jobb och orkar inte ta hand om barnen på ett bra sätt när du kommer hem och har använt all energi på jobbet, eller så prioriterar du att kunna ta hand om dina barn ( vem ska annars göra det ?) och sedan jobbar så mycket som sjukdomen tillåter.
Ge inte dåligt samvete till Alexandra och andra.

JAg vet inte vad ditt jobb går ut på , känner inte till dig utan halkade in via Aftonbladets nättidning, men består ditt jobb i att blogga så förstår jag att det inte kan ta såååå mycket kraft av dig, då bör du orka vara mamma också även om du skulle vara sjuk, dra inte alla över en kam och utgå inte från er själva hela tiden OM ni inte själv sitter i en sjukdom så ni vet vad ni talar om. Kanske skulle du isåfall skaffa dig ett " riktigt" jobb så du vet vad du pratar om........

Eftersom hon är psykiskt sjuk så ska du tagga ner, hon kanske har panikångest eller social fobi osv och då kan det nog vara besvärligt att ge sig utanför dörren. Så tänk före innan du uttalar dig.

Varför säger inte Alexandra vad hon är för sjuk? Man kan ju inte låta en sjukskrivning gå igenom om man inte har papper på vad personen är för typ av sjuk.

Håller med om att Moderaterna (inte alliansen!) var rätt vassa i och med deras uttalande mot en enskild individ. MEN, Alexandra valde själv att först medvara i en artikel emot och nu fick hon ett öppet svar. Hade Moderaterna valt att inte bemöta artikeln, hade det blivit ett jäkla liv om det istället.

"I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”."

Jag vet inte varför Alexandra fick en remiss till psykriatrin, men hennes uttalande får mig att känna att hon inte ens vill försöka bli frisk...?

Jag vet som sagt inte hur Alexandra lever sitt liv eller vad hon är för sjuk. Men dessa frågor och tankar ploppade upp direkt när jag läste artikeln...inget illa ment mot någon part (är inte heller moderat).

Varför säger inte Alexandra vad hon är för sjuk? Man kan ju inte låta en sjukskrivning gå igenom om man inte har papper på vad personen är för typ av sjuk.

Håller med om att Moderaterna (inte alliansen!) var rätt vassa i och med deras uttalande mot en enskild individ. MEN, Alexandra valde själv att först medvara i en artikel emot och nu fick hon ett öppet svar. Hade Moderaterna valt att inte bemöta artikeln, hade det blivit ett jäkla liv om det istället.

"I bakhuvudet på henne surrar tanken att ”jag inte skulle ha behövt åka dit alls, om min grundtrygghet inte hade rubbats”."

Jag vet inte varför Alexandra fick en remiss till psykriatrin, men hennes uttalande får mig att känna att hon inte ens vill försöka bli frisk...?

Jag vet som sagt inte hur Alexandra lever sitt liv eller vad hon är för sjuk. Men dessa frågor och tankar ploppade upp direkt när jag läste artikeln...inget illa ment mot någon part (är inte heller moderat).

Ja, man kan ju alltid hoppasatt du själv aldrig blir sjuk. Eller... det kanske vore bra för de som sitter på sina höga hästar och gör yttalanden om de sjuka.Sjuk med ". Alltså menar moderaterna att sjuka bara fuskr och är lata. När sen de som inte är drabbade eller vet hur verkligheten är gör idiotiska uttalanden.. suck alltså .
Och du ska kalla dig mor Malin? Nu sjönk du som en sten i mångas ögon.

Om man är sjuk så ska man inte behöva jobba, det tycker nog inget parti, vad än alla rdögröna tror. Men Alliansen har försökt att få fram budskapet att man inte ska slippa jobba bara för att man anser det, ungefär som om det vore en rättighet att få gå hemma och slappa, och låta andra betala. Det är helt fel och inte ett dugg orättvist, eller "solidariskt".

Mandelhandel - Så kan det ju inte vara. Inte skaffar man sig tre barn om man inte vågar sig utanför dörren!? Hur skulle man då kunna försörja sig och dem?

Jag kan berätta en sak för dig Malin.
Barn anpassar sig efter situationen. Om mamma är sjuk och inte orkar så märker barnen det. Och lugnar ner sig.
Jag har varit sjuk stor del av mina barns uppväxt och tro mig.....barnen har inte varit "besvärliga"! Dom har bara varit till glädje!
Även ganska små barn kan ta en del av ansvaret i hemmet. Och ta hänsyn.
Och må bra av det!
Jag tror inte alls atts ungar mår bra av att stoja och bråka till mamma är helt slut.
Sen vet jag ju inte vad du har för jobb.....om du har som jobb att blogga.....ja då förstår jag att du har det slitigt när du kommer hem och det verkliga livet börjar.

Nu har du nog uttalat dig utan att först tänka efter. Vi har ingen aning om hur Alexandras situation är.Man ska inte tala om för andra vad som är bäst eller vad den personen klarar av. Olika människor klarar olika saker och vid psykisk ohälsa kanske det är bäst att vara med familjen, det är kanske det man klarar av.Man kanske inte kan gå utanför dörren men hemma är man trygg.Inte vet jag...och inte vet du heller. Jag arbetar själv heltid och har familj och jag är så tacksam att jag är frisk och inte behöver utsättas för det som de sjukskrivna idag utsätts för.Rena hetsjakten. Ibland verkar du tycka att du är väldigt duktig och har alla svar på all världens problem.Du är kul men du har inte alltid rätt, inse det!

Helt klart är det att Alexandra är lat och arbetsskygg!

Även om hon inte kan/orkar jobba heltid så borde hon och många andra sjuka orka jobba en eller två timmar per dag! Sopa i parken, damma på sjukhuset, vattna blommor eller andra enkla jobb. Latmaskar!

Vad jag anser om den bristfälligt utformade utförsäkringslagen med alla dess hål som gör att människor hamnar "i kläm" vet nog redan de som läst min blogg nån gång...

Men du öppnar ju här för en fråga som faktiskt är intressant i sammanhanget. Vad går först? Hem ,familj, barn, eller arbete? Hur ska man bedöma det trubbiga epitetet "arbetsförmåga"? Som du skriver, att kunna ta hand om tre barn kräver ju helt klart någon slags arbetsförmåga.

Åtminstone under de premisser som gäller arbete i ett hem. Dvs man är i en säker och hemtam miljö, man har en hel del frihet angående vad som ska göras när, man kan prioritera ned/bort en del som borde göras, och om det är något man inte klarar alls, så får det vara så.

Men hur ska man klassificera någons arbetsförmåga i yrkeslivet? Den hårda linjen, som den står i nya utformningen i sjukförsäkringslagen, är ju att "arbetsförmågan" skall ligga till grund för om man får vara sjukskriven eller inte. Dvs kan man jobba med vad som helst, om det så ska vara i liggande ställning, så ska man "prövas mot arbetsmarknaden", dvs; ut i arbetslivet med dig. Detta har vi ju sett flera skräckexempel på.

Den motsatta linjen är då att istället se vilken arbetsförmåga en person har _efter_ det att denne klarat av att sköta sina barn och sitt hem. Leder det till ohållbar värk eller utmattning, som det ju såklart mycket väl kan göra, då kan man knappast sköta ett lönearbete dessutom.

Vad tycker ni andra? Ska man bedöma arbetsförmågan direkt mot ett lönearbete, eller måste barn och familj få komma först?

silvertörne - Hur man än vänder och vrider på det verkar det för mig som om det enda raka är individuella beslut.

Om det handlar om värk tycker jag att familjen självklart ska gå före. Under förutsättning att vården fungerar, dvs att det finns en plan för att kunna må bättre och patienten följer den. Men det är nog en utopi.

Om det handlar om så svår psykisk ohälsa att man inte kan arbeta ställer jag mig tveksam till att man klarar av att ta hand om sina barn heller. Visst, man kan kanske laga mat och städa åt dem, men det finns ju fler aspekter än så.

Naturligtvis kommer barnen först. Det kan nog varenda mamma hålla med om
Vad ska man annars göra? Adoptera bort ungarna?

Tala om att många av er har oerhört dållig kunskap om psykisk ohälsa. Vid panikångest/ paniksyndrom kan det vara helt omöjligt att gå utanför dörren,man klarar inte av folksamlingar.
Men jag är helt övertygad om att man samtidigt kan vara en bra mamma. Det är så hemskt att läsa vad tex Karin skriver. Det tyder på djup okunskap och jag hoppas innerligt inte att dessa synpunkter är rådande i vårt samhälle. Sen är det en brist inom den psykiatriska öppenvården att få hjälp, det finns för få KBT terapeuter,man behöver behandling och en vårdplan även vid psykisk ohälsa likväl som vid värk.

Vem tänker på Alexandra stackars barn? Varför ska de behöva växa upp med en mamma som är psykiskt sjuk och inte klarar av att jobba och försöja sig själv. Varför ska dessa stackars barn behöva leva med en dålig förebild som inte kan visa dem hur man tar hand om sig själv och hur man ansvarar för sin försörjning. Varför gör inte socialen något?

Själv faller mina tankar först och främst på barnen. Hur är det att behöva leva och växa upp med en mamma som är så sjuk att hon inte kunnat jobba på flera år. Får de verkligen den omvårdnad och den uppfostran som de har rätt till? Hur ska de utvecklas när de inte får uppleva att deras mamma kan ta ansvar för sin egen och deras försörjning. Hur kommer det prägla dem senare i livet? Varför synliggörs inte detta?

Det är lätt att döma människor och sätta sig över andra när man själv aldrig varit i en liknande situation. Visa lite medkänsla och empati med dina medmänniskor och deras livsstituation. Detta menar jag just nu till Dig Malin, men även till alla i samhället som är så snabba på att slå ner på dem som redan har det svårt. Vi som har det bra och är friska kan gott kosta på oss lite medmänsklighet och stötta dem som inte har det.Var glad att Alexandra är så pigg att hon ialla fall kan ta hand om sina barn, det kanske är det som kommer göra henne frisk i slutändan.

Man behöver inte vara en dålig mamma för att man råkar bli sjuk.Barn behöver inte per automatik omhändertas när en förälder lider av psykisk ohälsa.Sluta generalisera, man måste se det hela från fall till fall.

Femtedelen:

Ja något sjuk är i samhället när man kan tala om att en person inte kommer att vara arbetsför INOM 15 ÅR. Jag har flera läkare i släkten, måste fråga hur man kan veta 15 år innan hur ett sjukdomsförlopp ska te sig. Vad är det för en exeptionell sjukdom du har som inte går att bota på 15 år men ändå inte är dödlig? Vad händer om 15 år, blir du plötsligt frisk då?
Min far har levt med cancer i 11 år, nu har den förvandlats till spridd cancer men fortf. kan läkaren inte ge något tidsperspektiv åt något håll.

Men det kan man om dig.

Om det är såhär det funkar inom vården av långtidssjukskrivna så håller jag för första gången med högern.

Skrämmande att helt sonika tala om att du inte kommer att kunna jobba innan du är 50.
Sjukt var ordet.

Ang. Alexandra: jag har också 3 små barn, är också helt slut vissa kvällar och morgnar. Gråter av trötthet och ledvärk. Men det är såhär livet ser ut, face it! Livet är sol och regn, smärta och njutning, skratt och gråt.
Låt de riktigt sjuka vara sjuka, mellanskitet får nog ta och rycka upp sig.

J
38 år

Caroline:

Jam vad i hel..."Jag blir trött av att vara ute bland folk" men vem blir inte det?
Betalar jag din aktivitetsers. för att du blir trött??!!
Jag blir vansinning av att läsa kommentarerna här, måste nog sluta.

Jag är lärare och har arbetat med spec i flera år (asperger, ADHD, tourettes mm) visst har de barnen det kämpigt men inget som inte gör att de inte klararav ett framtid liv i samhället. Ta ett nattjobb då om du blir så trött av andra människor, herregud det går att lösa!
Och hur ska du kunna skaffa barn? Dagliga kontakter med lärare, andra föräldrar, barnens kompisar, myndigheter mm. Dessutom ska du väl försörja dina barn, hur ska det gå till om du inte kan vara ute bland folk?
Gaaahh!!

Jag håller med Tittelitutan: vad är det för ABSURD sjukdom Femtedelen har som tar 15 ÅR av "lång och hård rehabilitering"!
Varenda gång tidningarna letat upp ett "offer" för förändringen märker ,man att de låmgtidssjukskrivna är en massa människor med en kombination av pjåsk och arbetsskygghet.
UT OCH JOBBA!

Många långtidssjuka är människor som slitits ut på jobbet!
Som kämpat vidare, ofta inom vården, tills en dag när det bara inte går längre.
Som efter det dragit på sig kronisk värk.
Där ser man konsekvenserna av personalneddragningarna i vården.
Men det kan vara svårt att förstå av en som har som jobb att BLOGGA........!

Nu är jag inte av det kön som verkar svämma över här i form av kommentarer men ska hålla mig kort.

Jag håller med till 100% vad Malin skriver.

Visst kan man bli utbränd av 3 barn osv. Men ska JAG betala för det? Är det rimligt att mina skattepengar ska gå till någon som väljer att skaffa 3 barn och därmed blir sjukskriven av oavsett vad nu?

Det tycker inte jag iallafall. Jag är fullt medveten att frågeställningen är problematisk men någonstans måste man ju se rimligheten i det hela. Ska skattebetalare och sverige i stort betala för att man väljer att skaffa barn med en åkomma innan eller som kommer till ytan senare? Jag tycker absolut man ska konferera med sin respektive om man har råd, möjlighet, ork, osv innan man väljer att skaffa barn och fundera på om man klarar av det utan att belasta systemet?

Blir förbannad på alla som har tankesättet "Jag har rätt att skaffa barn/familj och DU får betala".

Mvh
Johan

Ja, var ska man börja svara.... Vi resonerade verkligen innan vi "skaffade" våra tre barn om vi skulle orka, ha råd, osv. Det gjorde vi då. Vi jobbade båda två, betalade mycket skatt, hade få sjukdagar och var som alla andra "duktiga" medborgare. Sedan blev jag hastigt sjuk tyvärr. Vad jag har för sjukdomar vill jag inte tala om här och min prognos ser inte jättegod ut, men visst, jag överlever säkert. Om en 10-15 år har troligtvis nya mediciner eller behandlingar kommit för just detta, men man VET inte. Kanske är jag bättre om 2 år? Eller aldrig? Som nuläget är kan jag inte jobba, trots att det är något som jag längtar efter oerhört mycket. Saknar mina kollegor och den delaktighet jag har på mitt jobb! Jag hatar att behöva ha hjälp att torka min egen skit och ligga framför en dataskärm för att hitta lite social samvaro i 15 minuter och sedan vila 1 h, ta massor av mediciner med biverkningar inte värda någon osv.

Hur som helst, jag börjar inte jobba nu när min sjukersättning upphör. Eftersom jag är för dålig för det så går det inte. Socialbidrag får jag inte då min man jobbar så vi har inte löst den frågan än. Just nu letar vi en lösning på det. Vi vill givetvis inte hamna i bidragsberoende så min man letar efter ett extrajobb just nu.
Försök att se att det FINNS sådana som VILL men inte alltid KAN också.

Nä, usch. Jag blir så ledsen så jag ger mig. Jag hade lovat mig själv att inte börja diskutera i sådana här forum för det känns inte värdigt.

Tack.

Om jag kunde arbeta skulle jag mer än gärna göra det men som läget är just nu bedömer läkaren att det inte skulle funka, Ibland önskar jag att jag haft ett synligt funktionshinder som folk har kunnat se och förstå istället . Det handlar självklart inte om lite vanlig trötthet, läs på om asperger innan du uttalar dig.

Höjden av empatilöshet, ditt namn är Malin Wollin. Du har inte den blekaste aning om hur Alexandra mår, eller vad hon klarar av. Att jobba med ett jobb som ditt dvs, sitta hemma på fläskröven och skriva krönikor och bloggar som är undermåliga klarar de flesta av med en fot i fickan och övriga kroppen i gipsvagga. Att utföra ett tex vårdbiträdesjobb med ovanstående gipsvagga och foten i fickan, det är svårt för att inte säga omöjligt. Alexandras sjukdomar hindrar henne från att jobba, och att hon råkar ha tre barn ovanpå det, som blir utan mat och kläder i förlängningen för att Regeringen med Reinfeldt i spetsen kastat ut henne, gör henne inte friskare. Hon vill säkert jobba, och jag tror att hon skulle klara av ditt jobb bättre än du någonsin gjort... Dessutom, vad tycker du att hon ska göra med sina barn nu när de redan är här och födda??? Sälja dem? Eller kanske sätta dem på fosterhem? Skärp dig Malin, du är så naiv och otroligt självgod. Vad händer den dagen du själv råkar ut för något och du inte har kvar ditt glassiga jobb, om det nu klassas som jobb att skriva undermåliga krönikor och bloggar som nästan alltid innehåller bajs, röv, pattar samt snippa... Om Joakim, gud förbjude, skulle dumpa dig, hur skulle du klara dig då på dina höga hästar? Hälsningar en ADHD-mupp med senaste adhd-looken, dvs kolsvart från topp till tå, som blivit utkastad från Fk... Dvs utan inkomst whatsoever... Vill du byta?

Vilken tur att ni med dolda handikapp, depressioner och andra funktionshinder är födda i sverige.
Vad skulle ni göra om ni var födda i ett samhälle där man inte lika lättvindigt sjukskriver folk?
Säg t ex i ett land som spanien? Frankrike? Italien? Skulle ni svälta, sova på gatan, dö?
Eller skulle ni kämpa för er överlevnad? Som vi andra gör. Varje dag.
Är vi sjukare i Sverige än andra europeiska länder, finns det inga dolda funktionshinder i andra länder eller fungerar dom trots sina handikapp. Varför kan liknande fall i andra länder bidra till samhället (mycket eller lite, på sin egen nivå?) men inte hos oss?

Jag har en yngre släkting med MS, vad får honom att kämpa på, fortsätta jobba, vilja vara en del av ett sammanhang medan folk i 20-årsåldern redan har bestämt sig för att de inte kan bidra till sitt eget uppehälle?

Något är så fel i vårt samhälle, synen på vad som är sjukdom, den allmänna uppfattningen om omdelbar stöttning från stat och kommun och kravet på att bli omhändertagen trots vuxen ålder.

J
38 år

Jamen självklart finns det extramfall där personen abolut inte kan jobba alls. Dom är det synd om. Mycket.

Men grejjen är ju alla som borde kunna jobba lite lite grann. Ett par timmar per dag kanske. det är dom som förstör för er som är riktigt sjuka.

En sak till bara; För mig får Malin skriva om snoppar och snippor och rövar och bajskorvar hur mycket som helst så länge dessa snoppar och snippor coh rövar och bajskorvar ger henne så pass mycket klirr i kassan att JAG slipper betala hennes mat, boende och kläder.

J
38 år

Det stör mig hur trångsynta vissa är, Och bara för att jag inte jobbar precis nu är det ingenting som säger att jag inte kommer att göra det i framtiden och då kanske det är du tittilitutan som är sjuk och "tar" av mina skattepengar,

Det är klart att även jag kommer att bli sjuk. Alla som är allvarligt sjuka ska naturligtvis få den hjälp de behöver. Däremot tycker jag att det är alltför lätt att bli sjukskriven, alltför ofta klassas människor som oförmögna att arbeta. Unga människor med ett helt arbetsliv framför sig förtidspensioneras. Kan sjukskrivningen bli en självuppfyllande profetia?

Jag är övertygad om att det finns folk som är sjukskrivna som eg. skulle kunna arbeta.

J

Tittilitutan!

Säkerligen kan många av dem som är sjuka arbeta en liten del. Så även jag. Men det är till ett pris som inte är värt att betala för mig och min familj. Eftersom jag varierar i psykisk energi osv från timme till timme i bland minut till minut, så kräver det en sån oerhört stor ansträngning av mig att stå ut. Jag kan klara av att vara helt ok på jobbet en lång period, men när jag kommer hem så klappar jag i hop rent mentalt. Gråter, får panikattacker (det får jag även på jobbet men det betyder inte nåt för dig antar jag) aggressioner som jag inte kan ta ut på jobbarkompisar så därför tar jag ut det på min familj. Är det värt det allt det för att Du och andra ska slippa betala skatt? Som förresten jag också betalade när jag hade min pension eftersom det inte är ett bidrag utan en ersättning och som ersättning är den skattepliktig.

Jag betalar mer än gärna skatt.

Frågan är om våra skattemedel ska gå till din pension för att förskona din familj från en arg, aggressiv och ledsen mamma och maka?
Jag tycker inte det.
Jag vet inte hur det är att leva med panikångest men trots det så måste jag få ha en åsikt och jag tycker inte att det är skäl nog för sjukskrivning eller pension. (Det spelar ju ingen roll att en del av pensionen går till skatt, det är ju ändå ett bidrag eftersom det inte kräver någon form av motprestation. Pensionen en 65-åring får har ju den personen "sparat ihop" till genom skatten den betalat på sin LÖN för ett arbete under ca 40 års tid.)
Det måste finnas andra sätt än att passivisera en människa.

J
38 år
3-barnsmor

Jag undrar fortf. hur det funkar i andra länder.
Har vi en epidemi av dolda funktionshinder i vårt land? Beror det på vädret?

Tittilitutan: "Jag vet inte hur det är att leva med panikångest men trots det så måste jag få ha en åsikt och jag tycker inte att det är skäl nog för sjukskrivning eller pension."
Och där har vi pudelns kärna. Du vet inte hur det är att leva med det men tycker TROTS det att det inte är skäl nog.
Du vet inte hur det är att leva med social fobi och knappt klara av att gå ut med soporna (för att inte tala om att handla, man blir inte TRÖTT, man blir mer eller mindre halvdöd av svett, hjärtklappning, andnöd osv) men tycker TROTS det att det inte är skäl nog. Självklart får du ha åsikter. Men eftersom du inte har en susning hur det är att leva med någon av dessa sjukdomar, även depression m.m, så borde du rimligtvis inse att dina åsikter är grundade på exakt noll fakta? Jag vet inte hur det är att ha tre barn men jag påstår härmed att det är det absolut värsta som finns på jorden. Det är min åsikt. Utan erfarenhet. Ser du hur idiotisk min åsikt är? Likadan är din. Du grundar en åsikt på något du inte vet ett skvatt om.
Vill du ta över mina sjukdomar en vecka och återkomma sedan? Varsågod. Eller Alexandras? Vi har flera gemensamma. Inte? Nej jag tänkte väl det. Jag önskar INGEN (jo fan möjligtvis duktiga fotbollsfrun med sitt hårda bloggjobb) de sjukdomar jag och många andra har. Vi ÄR inte de här sjukdomarna, vi är SÅ mycket mer än så! Men samhället just nu låter oss inte vara det!

Hur det funkar i andra länder? Ja de har flera uteliggare i alla fall, det vet vi. I mitt fall kan jag i alla fall säga att om jag vore " född i ett samhälle där man inte lika lättvindigt sjukskriver folk?" (bara det faktum att du använder ordet lättvindigt säger rätt mycket...) så ja, jag skulle kastas ut på gatan. Och antagligen med tiden bli ganska mentalt sjuk. Inte för att jag inte VILL kämpa för min överlevnad som du så duktig säger, utan för att jag inte klarar av det. För att energin inte finns där. Pga så många skäl jag hoppas du aldrig kommer behöva uppleva.
Jag har två innekatter, och min energi går till att ta hand om dom, och TRO mig, de är mycket väl omskötta och lyckliga. Jag bloggar även för att kunna ha kontakt med människor, både folk i min sits men även andra. Utan internet och min blogg har jag ingen social kontakt, pga min sociala fobi. Ingen. Vid enstaka tillfällen då jag har en liiite bättre dag, kan en vän få komma över, men de dagarna blir mer och mer sällan. Jag träffar inte ens min mamma längre.
Så ha dina åsikter och tyck du, men inse att din grund för den är lika säker som en millimetertunn hinna is på ett stort stormande hav.

/Faye

Faye;

Jag hoppas innerligt att du någon gång får den hjälp du behöver för att hitta t en form i vardagen som ger dig ditt liv tillbaka.

J

Det är för sorgligt att läsa kommentarerna här. Vart tog medmänskligheten vägen? Tror någon på fullaste allvar att långtidssjukskrivna är det för att de är arbetsskygga eller lata? Fy f*n säger jag bara.
Och har vi inte kommit längre gällande psykiska sjukdomar!? Det kan handla om allt mellan depression och autism.
Det här landet har blivit vidrigt kallt.

/Anna

Vill bara i all enkelthet göra många av er uppmärksamma på att :

alla sjukskrivna, med sjukersättning eller sjukpension, BETALAR SKATT!!
Vi betalar mao för oss själva och vår situation....

När det gäller det här så är jag lite kluven. Jag är själv sjukskriven för bl.a. social fobi och känner att jag inte skulle vara en lämplig förälder. Jag skulle inte kunna ta hand om barnen på bästa sätt, aldrig stå upp för dem när det behövs, t.ex. när det gäller skolan. Det är något som man borde tänka på innan man skaffar barn tycker jag, annars är man fruktansvärt självisk. Sedan så är sånt här ofta ärftligt också och jag skulle aldrig någonsin vilja skapa ett nytt liv när risken är stor att det också kommer att få psykiska problem, för det är något som förstör hela mitt liv.

Nu vet jag ju inte om Alexandra hade de här problemen innan hon fick barn eller inte så jag ska inte döma henne. Jag anser även att man kan ta hand om barn fast man är sjuk. Kanske inte på bästa sätt, men det är ändå något som känns fullt möjligt.

Tittilitutan: Och det vr allt du hade att säga efter mitt l¨ånga svar till dig? inget bemötande på min kritik i dina påståenden? Eller på ditt felaktiga resonemang? Bara en klapp på axeln och ett lycka till? Tja jag är inte förvånad. Det kanske är svårare att debattera med någon som faktiskt lever i den där kalla jävliga verkligheten.

Och som Fifiluran sade som jag skulle ha skrivit men glömde, vi sjuka betalar faktiskt också skatt.

Faye;

Ledsen att mitt svar gör dig så upprörd.
Jag skrev bara vad jag instinktiv kände efter din kommentar. Jag tycker uppriktigt synd om dig, kan inte sätta mig in i hur tungt det måste kännas.
Min första tanke var bara att jag önskar så att du får det liv du önskar.
Känner inte att jag kan bemöta allt du skriver, det är ju ditt liv och din upplevelse av din situation.
Det var inte menat som en klapp på axeln, gränsen mellan medömkan och medkänsla är svår att balansera på när det gäller det skrivna ordet.

J

Var ska gränsen gå?

När ska man få sjukskrivas, är det helt godtyckligt upp till varje läkare att avgöra?
Jag kan förstå det omöjliga i ett vardagsliv med arbete att sköta när man t ex lider av sådan ångest att man inte kan gå utanför dörren, att inte ens orka umgås med sina närmaste som beskrives ovan.
Men att få bli förtidspensionerad MEN ändå klara av att shoppa, åka på utlandssemestrar, träffa vänner.
Jag blir otroiligt provocerad av att se semesterbilder från soliga stränder hos bloggare som är förtidspensionerade.
Vad säger en läkare i en sådan situation?
"Åk du och ha det mysigt, här får du en nytt sjukintyg" eller
"Så du kan boka biljetter, trängas på flygplan, i köer, orkar fungera socialt i ett annat sammanhang än inom lägenhetens väggar? Hmm, ska vi kanske ta och prova ett jobba några timmar om dan sedan när du kommit hem?"

Nä nu är jag upprörd igen!

Jag förstår och accepterar att alla i ett samhälle inte kommer att kunna arbeta, det finns alltid folk som är för sjuka för att orka/kunna bidra och det är väl därför vi betalar skatt, för att dessa personer INTE ska hamna på gatan. Jag VILL ha ett samhälle som fångar upp dessa personer, vill inte hadet som i t ex USA (har tagit de svagas ställning i försvar på oräkneliga middagar) men jag vill ha lite mer urskillning. Skrev detta tidigare, låt de riktigt sjuka bli omhändertagna och stöttade.

Jag är alltså FÖR att betala mycket i skatt, känner mig otroligt priviligierad att kunna vara hemma med mina barn så länge varje gång. Tycker inte att NÅGON ska behöva bo på gatan. Resurserna finns och kanske skulle det finnas mer om man fokuserade på dem som verkligen bhöver hjälp.

Detta blev rörigt men svårt att formuler med bebis som hänger i pyjamasbyxan...

J
38 år

Asch, "de SVAGAS ställning" nedvärderande. Menade inte så.

J

Emma: "sånt här är ofta ärftligt" Herregud! Vad är detta? Vad är ärftligt enligt dig, social fobi? Eller alla psykiska sjukdomar?

Har ni någonsin tänkt på att hjärtproblem kan vara ärftligt? Om någon är överviktig, anser ni då att denne är egoistisk som skaffat barn? Den personen kan å ena sidan gå utanför dörren men riskerar att dö i förtid. Näe...det här är inte klokt det här resonemanget som bedrivs i många av kommentarerna här.

/Anna

Är man så sjuk som Alexandra själv påstår så ska man INTE motsätta sig den hjälp man erbjuds...i detta fall fick hon remiss till någon behandling. O den åkte hon inte till.....nehej, o vems fel är det då? Ni som påstår "jamen hon orkar väl inte, för smärtsamt etc" Jaså? Men hon har väl för guds skull någon som kan köra henne till behandlingen då.

Hur är det ställt med matematikkunskaperna hos bloggarna? Hur kan man betala för sina egna ersättningar via den skatt man själv betalar? Vart tror ni pengarna kommer i från?

För övrigt så tycker jag att Malin har rätt i sina åsikter men att hon kanske inte formulerade dem på bästa sätt och att Tittilitutan verka vara den enda som fattat att föra en nyanserad debatt.

Personligen så tror jag (som inte lider av några sjukdomar vaken psykiska eller fysiska) att problemet är djupare rotat än man kanske förstår vid första anblicken. Det svenska samhället har under efterkrigstiden hela tiden eftersträvat att minska riskexponeringen för folket, bilbälten, sjukvård, lagar som reglerar arbetslivet, socialbidrag och så vidare. Om man inte utsätts för några reella prövningar så får inte människans normala försvarsmekanismer ett naturligt utlopp och man står helt försvarslös när något negativt inträffar. Om man ser på människan ur ett biologiskt perspektiv så är vi inte genetiskt anpassade för att leva i den typen av samhälle vi lever i nu, den genetiska utvecklingen går mycket långsammare än utvecklingen i övrigt, våra gener är i stort sett helt oförändrade sen stenåldern. Gener är vi har idag är optimerade för att vi ska överleva i ett samhälle där konkurrens och faror tillhör det dagliga livet. Läs David Erberhards "I trygghetsnarkomanernas land".

Jag tycker att det är rätt att sjukersättningarna tightas till, dessutom bör arbetsrätten ses över så att man kan anställa någon på deltid och på prov. Då skulle fler småföretagare våga anställa och hela arbetsmarknaden bli mer lättrörlig.

Det är upp till var och en att ta ansvar för sitt eget liv och se till att man lever det liv man vill ha, sjuk eller frisk, rik eller fattig oavsett vad man har för bakgrund så har alla möjligheten att påverka sin situation, men det kräver engagemang och att man jobbar för sin sak.

Matematik lider förmodligen inte av någonting, till fromma vare sig för egen eller andras del.
"Personligen så tror jag (som inte lider av några sjukdomar vaken psykiska eller fysiska)"
De flesta sjukskrivna har arbetat och betalat är det svårt att förstå? En sådan omvänd människosyn passar en ohelig allians som handsken. "Trygghetsnarkomaner" är inte det din egen åkomma? Du har inte en aning om vad otrygghet och taskiga villkor innebär.

fint skrivet tycker jag faktiskt