Idag följde jag och Lasse med pappa på en "promenad". Pappas promenader är promenader på samma sätt som Ola Skinnarmos expeditioner är utflykter.

Jag visste att hur långt jag än skulle gå så skulle han håna mig när jag ville vända tillbaka.

När vi hade gått två kilometer i tryckande hetta i dåliga skor, över sten och lera och med Lasses vagn från helvetet föreslog jag att vi skulle gå tillbaka till hotellet.

"A dejt ej öutröulet"

"Men vi har ju gått och gått och gått, för <faan>"

"Vej skau baura öut te pejren däer"

"Men det är hundra meter till av asfalt och sedan kommer vi ändå inte upp för trapporna med vagnen"

Pappa muttrade och muttrade och himlade med ögonen så att ögonvitorna blottades. Har någon någonstans någonsin haft en så förslappad dotter? Troligtvis inte.

Jag tog Lasses vagn och tvångsvände. Och så stannade vi till vid en båtkyrkogård, men det var inte en båtkyrkogård, det var helt enkelt bättre begagnade båtar som man åker med om man inte bryr sig om man lever eller dör. Pappas favoritbåt. Pappa berättade att det som doftade var härdad plast och glasfibrer.

När vi nästan var framme vid hotellet tog vi oss ner för alla hala stenar för att diska vagnshjulen som var fulla av bondens åker från de höga vågorna som slår in över vägen.

Jag körde ner med vagnen så långt som jag vågade och satte mig ner på huk för att tvätta rent. Då kom årets våg och sköljde över mig och vagn och mammas alla vykort.

"Döu muste jöu äkta daj"

"Tack för tipset"