Ja du så har jag tänkt så många gånger. Känner mig ganska less på svensk gnäll, efter att varit ganska länge i Thaland i vinter. Vår favoritrestaurang stängde plötsligt igen. En liten familjerestaurang. Pappan styrde upp beställningar, mamman i köket och de två döttraran serverade. Bara pappan kunde engelska. De hade stängt för att pappan blev påkörd av en lastbil och fick båda benen amputerade. Ingen försäkring, ingen arbetsförmedling att gå till, ingen a-kassa. Jag vet inte hur det gick för dem, de var bara borta en dag. Jag tänker ofta på dem. Hemskt

Efter 2 världskriget i Tyskland fanns det i princip inga med depressioner. Jag har fatt förklaringen att det berodde pa den akut nödsituation som radde. Att människorna var sa upptagna med att huvudtaget överleva.
Men psykiskt sjuk kan du bli oavsett social status, pengar etc.

Jag tror inte det spelar någon roll hur "bra" man har det. Mår man dåligt så gör man. Jag har själv varit sjukskriven en lång period för att min livsvilja svek mig. Fick ofta dåligt samvete över att jag mådde så dåligt utan uppenbar anledning. Jämförde mig ofta med de som varit med om fruktansvärda saker. Vilket jag egentligen inte varit. -Vad hade jag för rätt att vilja dö när det fanns de som hade det värre men ändå ville leva?? Det psykiska är för mig en stor gåta. Men jag tror som sagt inte att det spelar någon roll hur "bra" man har det.

Tack för en härlig blogg

Kanske har vi alldeles för mycket tid att må dåligt här i den priviligierade västvärlden. Fast förmodligen mår folk precis lika illa psykiskt bland de som dagligen kämpar för mat, skydd och värme, de får bara sällan vara med i några undersökningar om de vill ta livet av sig eller inte.

Det finns säkert en typ av "välfärdsdepression" som inte skulle uppkomma i ett läge av mer akut kamp för överlevnad. Men jag tror också att det finns depressioner och tillstånd som uppstår oavsett hur man lever. Framförallt så tror jag att vi måste vara väldigt ödmjuka inför andra människors liv. Undvika att kasta diverse dömanden omkring oss. Det är inte nödvändigt att ha en stenhård åsikt om allting Malin. Man kan säga att man inte vet man tycker eller att man inte har tillräcklig livserfarenhet och kunskap för att kunna uttala sig. Det går att bara ta in en annan männsikas liv utan att genast känna sig tvungen att ha en åsikt om det. Pröva...

Det här tänker jag på ofta ofta och har skrivit en krönika om ämnet som kommer ut i Mama nr 5.

Vi har det för bra för vårt eget bästa. Vi har sådant avstånd till varandra. Våra kroppar skriker efter närhet till andra människor (då mena rjag inte fysisk, utan gemenskap). Men den finns inte där.

jag klarar inte av att läsa sånt här, jag blir urförbannad rent ut sagt. När man ska adoptera blir man granskad utifrån och in och uppifrån och ned men att skaffa biologiska barn går av bara farten utan att man är det minsta lämpad för det. Nä, det här läser jag inte, ingen av dessa två böcker.

Om det var möjligt att "skärpa till sig" så hade jag gjort det för länge sen, trust me! Men efter att ha lidit av svår ångest och återkommande depression sen jag var 14 år så kan jag garantera att hur gärna man än vill så kan man bara inte skärpa till sig. Och vad gäller Ann Heberlain så trodde jag faktiskt att du var lite mer empatisk än såhär, Malin, och att du som så ofta skriver om styrkan i moderskärleken skulle förstå att Ann nog skulle "skärpt till sig" för sina barns skull för länge sen om hon faktiskt kunde.

Depression är inget du kan bota genom att "skärpa till dig". Och ja, i sverige har vi det otroligt bra i jämförelse med andra länder. Men depression/annan psykisk sjukdom kommer inte av att man inte uppskattar vad man har. Okej?
Om du inte haft en psykisk sjukdom så kan du inte bara säga så. För du vet ju inte vad du talar om då, eller hur? Jag kanske har fel, men det är så jag tänker. Jag skulle aldrig säga till någon med ätstörning att "ät bara för fan. Tänk på svältande barn."
För man vet ju inte någonting om saken. Om man inte upplevt det.
Menar inte att vara otrevlig nu... Ville väl bara uttrycka min åsikt.

Hmm, alltså du måste ju skilja på att vara "deppig" och på att vara sjuk. Då är det ju hormonbalansen som kan vara konstig och man skulle må dåligt var man än befann sig.
Tror att de som drabbas skulle drabbas oavsett men kanske inte just av den sortens sjukdom. Ex. en anorektiker som bor i Sverige kanske inte hade varit det om hon/han bodde i Afrika, där hade personen kanske börjat skada sig själv på andra sätt istället för att svälta sig.

Svårt att förklara men du kanske förstår vad jag menar? :)

Depression är inget du kan bota genom att "skärpa till dig". Och ja, i sverige har vi det otroligt bra i jämförelse med andra länder. Men depression/annan psykisk sjukdom kommer inte av att man inte uppskattar vad man har. Okej?
Om du inte haft en psykisk sjukdom så kan du inte bara säga så. För du vet ju inte vad du talar om då, eller hur? Jag kanske har fel, men det är så jag tänker. Jag skulle aldrig säga till någon med ätstörning att "ät bara för fan. Tänk på svältande barn."
För man vet ju inte någonting om saken. Om man inte upplevt det.
Menar inte att vara otrevlig nu... Ville väl bara uttrycka min åsikt.

Psykisk ohälsa påverkas ju självklart av samhällsklimatet. Med det inte sagt att psykiska sjukdomar är något man kan "unna sig" att ha. I så fall skulle det ju inte finnas psykiska sjukdomar i utvecklingsländer och i länder där det inte "lönar sig" att vara psyksjuk. I många, många länder stänger man ju fortfarande in sjuka människor och i stort kastar bort nyckeln, i andra länder anses psykotiska (schizofrena) människor besitta direktkontakt med gud. Tyvärr går det ju inte att skärpa sig ur en bipolär sjukdom lika lite som man kan ruska av sig cancer. Tror att man måste se det sjuka i beteendet hos icke-psykotiska psykiskt sjuka individer som just symptom på sjukdom i stället för att försöka få det till personlighetsdrag hos människor som har "dåliga" personligheter. Först då tar man ju sjukdomen på allvar och inser att den sjuka människan inte kan skärpa sig ur sin sjukdom. Visst kan psykisk sjukdom förebyggas och säkert provoceras fram men det kan ju flertalet somatiska sjukdomar också.

Jag är psykiatrisjuksköterska och det du skriver är inte riktigt sant. Visst har vi det bra men man kan inte bortse från den ärftliga komponenten. Vissa personer har en "sårbarhet" som gör att de drabbas av depressioner lättare än andra. Sedan har man kommit fram till att hjärnan har ett minne som gör att om man haft depressioner i barndomen som ej blivit behandlade (medicinskt eller terapeutiskt) så triggas depressioner igång lättare senare i livet. MAN KAN INTE SKÄRPA SIG. Det är nog svårt att förstå men jag har jobbat med detta i många år. Det är som att säga till en person med adhd att skärpa sig. Det är en blandning av arv och miljö. Nu pratar jag om personer med psykiatriska diagnoser typ den Ann i boken har, inte den typ av välfärdsnedstämdhet som blir allt vanligare.

Jag har själv varit djupt deprimerad och både gått i terapi och medicinerat. Jag önskar ingen detta. Och har man inte själv varit i det kan man omöjligen förstå.
Det är samma sak som som att ifrågasätta varför en kvinna inte går vid första slaget. Kränkande.
Min pappa tog sitt liv, han hade fyra barn. Tror du inte att om han kunnat så hade han "skärpt till sig" för vår skull?
Brukar för övrigt läsa din blogg med stort nöje!

Men snälla rara, hon måste väl få lov att lyfta ämnet iallafall?

Om man ständigt funderade över vad som kunde vara kränkande då kunde vi inte diskutera något.

Jag tänker också "men skärp dig" ibland när människor pratar om hur deeeheeeprimerade de är, särskilt när samma människa samtidigt 1) inte äter ordentligt 2) Inte rör på sig över huvud taget 3) gärna testar knark i olika former och dricker ganska ofta 4) ständigt, ständigt försätter sig i samma situationer med samma typ av partner och andra relationer som inte är sunda.

Så, nu kan ni sparka på mig en stund.

Vad du får ut av Joakim är ju en gåta. Han personfierar alla mina fördomar om en sportnörd.

Ja, jag tror att det till viss del är så. Maslows behovstrappa - har du tillfredställt det mest grundläggande behovet kan du gå vidare till nästa osv. Det finns garanterat fattiga, svältande kvinnor i krigshärjade områden som mår psykiskt dåligt - men det är inte i fokus. Det viktigaste får dem är att skaffa mat och rent vatten och att försöka undvika att bli våldtagen. Jag kan inte sätta mig in i deras situation, men jag kan tänka mig att med alla bekymmer kring basala behov finns det inte så mycket tid eller ork att fundera på om man känner en mening med livet.

Ann är bipolär typ 1. Det är ingenting som botas genom miljöfaktorer. Det är en gentisk sjukdom som kräver sjukhusvård. Man kan få äta medicner som både gör att du tappar sexlust, går upp i vikt och får hudutslag mm mm. Malin, jag tycker du skall googla lite på den här sjukdomen och prevalensen världen över. Den har ingenting med levnadsförhållanden att göra. Man kan inte tänka sig ur den maniska eller depressiva fasen. Den bygger på en kemisk obalans i hjärnan. Varför är det alltid ok att säga sådana här saker när det gäller psykiska sjukdomar? Om man insåg hur bra man har det egentligen så kanske man inte skulle få cancer eller hjärtinfarkt heller. Är det så du tänker Malin?
Jag lider själv av bipolär sjukdom typ 1 och det är ett rent helvete du aldrig kan förstå om du inte själv är sjuk. Som sagt, kolla upp lite fakta innan du säger sådana korkade saker igen.
Detta är ingen välfärdsdepp, ingen jag -har -så -många- val- i -livet -att -jag -blir -nedstämd, det är way beoynd that. Det är att ständigt ha galenskapen flåsande i nacken. Att inte veta nästa gång döden knackar på din dörr.

Malin du är uppenbarligen ett geni. Jag kan inte låta bli att undra vad ska du hitta på för briljant härnäst? Be unga anorektikar att tugga och svälja och i allmänhet "skärpa sig" eller kanske påpeka för barnlösa att det är naturens urval som gäller? Dina argument hör hemma i samma kategori!
Tack för ditt fantastiska bidrag till det stigma som omger den här problematiken.
msn00b har uppenbarligen inte heller gjort sin hemläxa och förtjänar inget annat än en känga och kanske ett lånekort på biblioteket.
Jag är bara nyfiken på var gränsen för ohälsa går och hur motiverar ni skillnaden på fysisk och psykisk ohälsa? Jag vill hemskt gärna veta vad som egentligen skiljer en sänkt serotoninnivå från, låt säga, en nedsatt insulin effekt?

Svar till l@n:

"msn00b har uppenbarligen inte heller gjort sin hemläxa och förtjänar inget annat än en känga och kanske ett lånekort på biblioteket."

Jag tror du läser min kommentar som fan läser bibeln.
Jag har överhuvudtaget inte uttalat mig om psykisk sjukdom, jag har uttalat mig om människor som använder uttrycket "depression" i helt fel sammanhang. När de borde ändra sina livsmönster istället för att prata om hur deprimerade de är.

Angående lånekortet kan jag glädja dig med att jag är socialpsykolog med ganska stor insikt i vad som får oss att må dåligt och vad som är lyxproblem framkallade av vår egen livsstil och om du faktiskt tar och läser min kommentar och bemöter den sakligt så får du hemskt gärna gå i polemik med mig men att bara slänga ur sig något om min person? Allvarligt, kom du inte på något bättre? Exempelvis får du hemskt gärna förklara på exakt vilket sätt det hjälper emot depression att 1) inte äta ordentligt 2) Inte röra på sig över huvud taget 3) Testa knark i olika former och dricker ganska ofta 4) ständigt, ständigt försätta sig i samma situationer med samma typ av partner och andra relationer som inte är sunda.

Det är, som så många redan har påpekat, viktigt att skilja på psykisk sjukdom och allmänt "dåligt mående". Att fråga sig om Ann Heberlein skulle må dåligt om du satte ut henne i skogen är som att fråga om någon med cancer, brutet ben, diabetes skulle må dåligt om du satte ut dem i skogen. Det är tråkigt att psykisk sjukdom fortfarande är så tabu-belagt och att det är så lätt att ta sig rätten att ifrågasätta dessa människor.

Till msn00b:

Är du verkligen socialpsykolog eller har du läst några enstaka kurser och anser dig vara det?
Om du är det blir jag verkligen rädd över ditt sätt att som sådan se på människor.
Det är självklart att det inte är bra för en depression att inte äta ordentligt, inte motionera eller umgås med fel människor, men det kan ju vara just symtomen på en depression du nämner där. I en depression ingår värdelöshetskänslor som kanske medför att man in´te anser sig vara bättre än att få umgås med personer som gör en illa. Eller så förstår man inte riktigt att man väljer fel. Ingen frisk människa väljer ju att träffa människor som förstör , det förstår du väl? Och att äta dåligt och inte motionera är väl klassiska depressionssymtom. Jag tycker allvarligt talat inte att du verkar veta särskilt mycket om psykisk sjukdom. Ändå säger du dig vara socialpsykolog.
Personer som ständigt försätter sig i "fel" sister kan ju också ha någon annan psykiatrisk problematik som du inte vet något om. Tex emotionell instabil personlighetsstörning. Det kräver i väldigt många fall terapi och profisionell vägledning för att kunna ändra destruktiva mönster som de du påpekar.
Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen över att det fortfarande är helt ok att ifrågasätta psykisk sjukdom på det sätt flera av er gör. På vad sätt hjälper det att inte motionera eller äta rätt vad gäller hjärtsjukdomar, ledsjukdomar, cancerformer mm mm? Jag hör ALDRIG någon som kastar pekpinnar på det sättet till fysiskt sjuka. Och de skulle ju ha det bra mycket enklare förändra sådana saker än de med psykisk sjukdom.

Men jag fattar inte det här. Menar Malin att det skulle vara bättre om vi hade världskrig eller om vi tvingades kämpa för vår överlevnad, för då skulle inte vi bortskämda västerlänningar vara deprimerade? Då skulle vi skärpa till oss och kämpa? Skitsnack! Ångest finns överallt! För vissa människor (i alla världsdelar) är den outhärdlig! För andra är den bara nåt att fundera lite på över en kopp kaffe. Eller blogga om.

Kära Karin,

eftersom du inte verkar ha läst min kommentar ordentligt så tar vi det en gång till:

Jag uttalar mig inte om psykisk sjukdom.
Jag uttalar mig om människor som använder begreppet depression när de i själva verket inte är deprimerade utan behöver ändra sina livsmönster. Alla som säger sig var deprimerade är inte psykiskt sjuka. Ordet deprimerad används åt helvete för flitigt i vårt samhälle, ironiskt nog på bekostnad av de psykiskt sjuka. Att inställningen i samhället ser ut som den gör beror på att psykisk sjukdom, och alldeles särskilt kvinnlig sådan, har varit och är ett stigma på ett sätt som fysisk sjukdom inte är. Det hänger i sin tur ihop med att den yttersta kvaliteten i vårt samhället idag är intelligensen, förmågan att ta sig fram. Ganska roligt sett till mängden kommentarer här ovan som talar nedsättande om Malins intelligens i samma andetag som psykisk sjukdom försvaras.

Vidare ifrågasätter du huruvida jag är socialpsykolog eftersom jag inte verkar veta så mycket om psykisk sjukdom. Socialpsykologer arbetar inte med psykisk sjukdom, därför uttalar jag mig som sagt heller inte om det. Däremot uttalar jag mig om självdestruktiva beteenden som inte är medicinska utan beteendemässiga, där det alltså inte handlar om sjukdom utan om att man faktiskt kanske ska ta och skärpa sig. Börja ta hand om sig själv istället för att skrika varg!/depression! vid minsta motgång.

Hej Malin! Det är ytterst sällan jag kommenterar bloggar, men jag gör ett undantag för dig.
Jag vill tacka för ditt rara råd och vidarebefordrar det gärna till alla bipolära, deprimerade, ångestfyllda och suicidala människor där ute: sätt er i skogen och sluta gnälla! Så tråkigt att du inte ansträngde dig för att också ge Emil Forselius och Johanna Sällström goda råd. Tänk, du hade kunnat rädda deras liv!
Vänliga hälsningar
Ann Heberlein

Msn00b:

Och jag svarar bara efter vad du skrev i ditt första inlägg. På vad sätt hjälper det en depression att inte äta ordentligt, inte motionera eller att ge sig in i destruktiva relationer gång på gång? Talar du inte om depression då? Du säger ordet depression därav mitt inlägg.

Jag har också läst socialpsykologi, vilket ingår i min magisterexamen i psykologi, och vet att det handlar om sociala och psykologiska mönster, fakta, teorier.

"Börja ta hand om mig själv" säger du. Vad menar du med det? Du vet väl ingenting om vad jag gör för att överleva min sjukdom.

Och: självdestruktiva beteenden kan mycket väl ingå i en persons leverne som faktiskt har en psykisk sjukdom på riktigt. Hur avgör du vilka som har det? Vilka talar du till? Med tanke på att du nämnde ordet deprimerad i samma mening som dåliga beteenden förut så antar jag och säkert många med mig att det är just deprimerade du talar till.

Visst håller jag med om att det är dumt att börja ifrågasätta någons intelligens i en debatt. Jag är bara så fruktansvärt trött på att gång på gång få försvara psykiskt sjuka då det alltför ofta är ok att skriva sådana kommentarer som Malin gjorde till dem. Men ALDRIG till fysiskt sjuka. Hänger du med??

Jag ber så mycket om ursäkt för att jag skriker depression vid minsta motgång. Kanske du kan hjälpa mig msn000b?!

http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1388

Jag blir arg när jag läser detta, arg och ledsen. Att säga till en person som är deprimerad att skärpa sig är så idiotiskt. Det är såklart inte lätt för en "frisk" person som du att förstå. Önskar nästan att du för en dag fick känna på hur det är att leva med bipoär sjukdom, sedan skulle jag säga till dig, för fan Malin ryck upp dig!

Jag blir arg när jag läser detta, arg och ledsen. Att säga till en person som är deprimerad att skärpa sig är så idiotiskt. Det är såklart inte lätt för en "frisk" person som du att förstå. Önskar nästan att du för en dag fick känna på hur det är att leva med bipoär sjukdom, sedan skulle jag säga till dig, för fan Malin ryck upp dig!

Jag har levt med diagnosen bipolär 1 i ganska många år. I början kastade jag mig över all litteratur jag kunde hitta, den ena boken hemskare än den andra. Nu, flera år senare hade jag önskat en annan behandling från början, kbt+med. Jag har funderat över vilka konsekvenser det blir när dessa katastrofskildringar publiceras. De ingav inte mig det hopp jag behövde. Nu vet jag att det går att leva med en psykisk sjukdom och leva bra. Men det var inte det du skrev om, du skrev om välfärdssjukdomar i form av depression. Bipolär sjukdom är inte en välfärdssjukdom, den finns i hela världen, oavsett levnadsstandard. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa vad affektiva mottagningen på HS har att säga." Ryck upp dig "har för övrigt aldrig hjälpt någon, men det var kanske det du ville säga?

mvh Malin ( inte arg, inte ens upprörd)

När jag läste Ann Heberleins bok tyckte jag precis som du att det var en intressant och gripande historia, men att man ofta ville ge författaren en spark i baken för att hon i sin filosofiska akademiska överlägsenhet (och uttalade förakt för andras svagheter) ändå inte fattade att det hon själv höll på med var att på ett fruktansvärt bortskämt och självcentrerat sätt gå upp i en identitet som sjuk och styrd av någon sorts tjusigt destruktivt ÖDE, samtidigt som hon fortsatte att leva ett liv som helt enkelt inte skulle kunna fungera för en psykiskt sjuk person som ville bli frisk igen. Symptombeskrivningen verkade inte alls stämma särskilt bra med Bipolär Sjukdom (varken typ 1 eller 2), så ambitionen att ge sjukdomen ett ansikte och få allmänhetens förståelse för oss andra som har den sjukdomen funkade inte. Gissningsvis var hennes svårigheter istället orsakade av för höga krav på sig själv och storhetsvansinne, plus samhällets hårda krav på unga kvinnor att vara vackra, snälla och högpresterande. Starkt självförakt, omedvetet sådant, får inga vackra konsekvenser...

OM man VERKLIGEN VILL det så KAN man med hjälp av goda stödpersoner, självdisciplin och ett sunt liv ta kontrollen över en måttligt svår psykisk sjukdom så att den varken handikappar en eller skrämmer medmänniskorna. Men det är inte det man får höra om man går till psykakuten eller husläkaren. De har inte ens kurage att säga åt normalpatienten att det kan vara dags att sluta slaska boxvin och börja ta promenader i dagsljus.

Jag påstås ha Bipolär typ 1, med schizofrena drag och ett neuropsykiatriskt grundproblem. Är helt medicinfri och kräver inte att folk skall ta speciell hänsyn till mig för att jag är "skör" eller nåt sånt. Livet är alldeles för intressant för att jag skall tycka synd om mig själv och ge upp.

Angående funderingarna kring om det är vårt välstånd som får oss att må dåligt och att folk inte hade lika mycket psykiska problem förr så är mitt svar NEJ.

Folk har i alla tider mått skit även under svåra omständigheter. Under till exempel krigstid finns det ju massor med exempel på att oron, umbärandena och de verkliga hoten tvärtom kan släcka folks livsvilja, precis som du skrev om men de tyska kvinnorna. Ett annat exempel är att ,massvis med av de judar som levde instängda i ghettot i Lodz tog livet av sig genom att rusa ut framför vaktande soldater för att de inte orkade fortsätta kämpa mot hopplösheten i sin situation.

Samtidigt finns det också exempel på att soldater ofta blir genomdeppiga EFTER kriget, trots att de har överlevt och kan återvända hem till familj och vänner. Så depressionen kan komma efter att man överlevt den verkliga stressen.

Man drabbas av en oändlig hopplöshetskänsla när man istället borde dansa och klappa i händerna av glädje. och antagligen hatar man sig själv för det. Psykiskt illamående är i allmänhet idag alltså tyvärr inte så enkelt att det bara beror på att vi har för mycket tid att tänka för mycket. Bipolaritet är mindre beroende av verkliga svårigheter än ren kemi i hjärnan.

Psykologisk forskning har också visat att psykiskt sjuka människor som levt på knappa sjukbidrag får statistiskt mätbart förbättrat tillstånd både i sina egna och läkarnas ögon ifall de FÅR MER STÅLAR ATT RÖRA SIG MED OCH "ROA SIG" FÖR.

Malin, du vet att ju av egen erfarnhet lite skön shopping kan göra den ledsnaste glad för åtminstone en stund, men denna forskning visar alltså att till och med folk med allvarliga diagnoser som schizofreni och psykoser mår mätbart bättre när de har bra ekonomin eftersom de blir mindre socialt isolerade och känner sig mindre låsta av sin ekonomiska situation, och därför känner mindre oro och ångest.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget, men i min erfarenhet hänger pressad ekonomi ofta tätt i hop med depression. Man blir ofta deppig av att vara fattig, men man kan också bli fattig av vara riktigt deppig. Detta eftersom depressionen ofta gör dig betydligt mindre produktiv och effektiv i ditt arbete, och minskar både din motivation och din tro på dig själv och din egen förmåga att klara av saker.

Så många av de fattiga som både svälter och fryser men inte lyckas ta sig ur sin misär även när de får chansen kan mycket väl lida av depressioner fast vi uppfattar det inte så eftersom de ju har "giltiga skäl" att må skitdåligt.

/ Cecilia J

Jag som har blivit utsatt för övergrepp då? Ska jag också sätta mig i skogen med bara vattenflaska och tändstickor? Ska jag också "skärpa mig"??? Jag har inte valt detta! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag inte varit med om detta för jag vill må bra! Menar du allvar i det du skriver? Har du någonsin mått riktigt dåligt eller ens träffat någon som mått riktigt dåligt? Som har ångest och där varje dag är en kamp att ta sig ur sängen?
Och som Msn00b skriver så blir man ju mörkrädd. Du borde söka dig ett annat jobb! Att inte äta ordentligt eller kanske inte röra på sig eller att kanske knarka är ett symtom på att man mår dåligt. Många som mår dåligt tar droger eller alkohol för att dämpa åpngesten när man inte få hjälp på annat vis. Och mår man riktigt dåligt så klarar man inte att ta sig ur sängen vissa dagar helt enkelt. Ingen som mår psykiskt dåligt har väl valt detta vad jag vet!

Vilken otroligt arrogant och ignorant inställning av denna nolla vem hon nu är. Borde väl egentligen inte ens kommentera detta men som psykiskt sjuk blir man ju riktigt upprörd. Gå en dag i mina skor under ett depressivt skov! Hade öppnat ögonen på dig!

Intressant debatt att följa! Dock missuppfattar många varandras inlägg :). Jag tänker mig att de flesta faktiskt kan skilja på psykiskt sjukdom och på människor som inte egentligen är sjuka utan mer fångna i sitt sociala sammanhang där det kanske är en vinst i att vara "sjuk", psykiskt eller fysiskt........