Fast nu måste jag säga att du är hård mot dig själv. Du sa inte någonstans att du tyckte att vi skulle bota psykiska sjukdomar genom att sätta ut de sjuka i skogen.. du ställde frågan om det är vår välfärd som gör att vi blir sjuka. Du skriver inte att hon borde skärpa till sig, du skriver att du inte kan hjälpa att det far genom ditt huvud. Det är inte bristande respekt för sjukdomen tycker jag. Vi måste få fundera på varför saker blir som de blir....

Och jag får väl be dig om ursäkt (om det nu verkligen är du som kommenterar mitt "svar" på dina frågor). Det var min avsikt att kommentera en idiotisk åsikt, inte dig personligen.

Det låter lite som Ann Heberlein, rappt och träffsäkert!

Naturligtvis har du fel när du tänker att kanske man bara kan må så här dåligt "när man har lyxen att unna sig det", men du erkänner ju i nästa mening att Joachim får dig att förstå just hur fel du hade. Då tycker jag man är förlåten. Alla vet inte allt om allt.

Om du hade varit Linda Skugge som jag har väldigt svårt för så skulle du (av ren publicitetshunger eller dumhet vet jag inte) hårdnackat hållit kvar vid att den som är psykiskt sjuk behöver skärpa sig! Men du är ju inte Linda!

När man läser boken kan man ju känna en enorm frustration över vad sjukdomen gör med henne, och över just detta att det inte går att "bara skärpa sig" och vara lycklig, trots att alla de yttre förutsättningarna för ett bra liv verkar finnas. Jag hajade till när du för ett par veckor sen beskrev boken som "feelgood"läsning. Själv mådde jag skit när jag läste den, trots att jag är psykiskt helt frisk, jag tyckte det var svårt att hålla ångesten ifrån sig, den kröp verkligen under skinnet på mig i alla fall.

Jag tycker inte du ska be om ursäkt. Du reflekterade bara över anledningen till att man mår dåligt.

Be inte om ursäkt Malin; du har rätt! Dessa suicidala, deprimerade människor som navelskådar och sätter sig själva i centrum är bara stora egoister. Det märkliga är att människor i koncentarionsläger och krig inte begår självmord: de ägnar sig åt att överleva! Jag har läst Heberleins bok och oavsett om det är hon eller någon annan som skrivit detta
inlägg måste jag säga att jag inte är imponerad. Hon har barn - ändå är det sig själv hon tänke rpå. Hela tiden. De båda unga skådespelarna som nu tagit livet av sig är det lika dant med: båda hade barn. Men än sen om de får lida hela livet. JAG "mår dåligt".

Det verkar som vissa väljer att missförstå eller feltolka det som skrivs. Jag arbetar själv inom psykiatrin och jag anser att du har rätt. Givetvis finns det de som lider av en psykisk ohälsa som de inte kan kontrollera och styra/påverka själva men flertalet av de som söker hjälp har drabbats av livet, inget konstigt alls. Att vara människa innebär att livet förändras och vi måste anpassa oss. Problemet är att dagens människor kräver att få vara lyckliga 365 dagar om året. Det är deras rättighet och om denna lycka infinner sig så ska någon annan lösa problemen åt dom, antingen via piller eller ny fru/man/bröst/jobb/barn osv. Här kommer en överraskning: Livet gör ont ibland och det är helt naturlig och varje känsla som är icke-lycka måste inte analyseras i småbitar. Bit ihop, motionera, lyft blicken och sluta gnäll. Vissa människor har gjort det till sin identitet att vara deprimerad/svag/olycklig.
Återigen, det finns psykisk ohälsa som måste behandlas inom psykiatrin. Det är inte dessa jag syftar på.
Linda

Mår fattiga människor psykiskt dåligt? Tar de livet av sig? JA. En snabb googling ger tex denna text om hur det är i Indien: http://www.primavi.se/Sjal_och_Psyke/artikel.cfm?newsID=1748&Sj%C3%A4l%20&%20Psyke Psykisk sjukdom är inget lyxproblem. Lyx är möjligen att bo i ett land där man kan få åtminstone lite hjälp när man är sjuk.

Mmm. Klart sjuka ska få vara sjuka. Men se då till att inte få någon
avkomma. Det är EGOISTISKT att låta sina problem, mentala eller
andra, gå ut över barn som inte har bett om att bli födda. Man rår
kanske inte för sin psykiska hälsa, men man kan välja att få barn
eller inte.

Tycker inte att du ska behöva be om ursäkt för att hon missuppfattar det du skriver! Att hon drog in Johanna Sällström och Emil´Forselius i sin kommentar gjorde den inte bättre... Vad är det med folk? Jag förundras, förvånas och chockas varje dag över hur folk gör hönor av fjädrar, skapar luftslott och hittar på problem som inte finns. Det är som att vissa verkligen VILL missuppfatta. Tror att det kan hänga ihop med din teori för övrigt. För mycket tid att tänka och överanalysera.

tillvaron för dom som har psykisk sjukdom är svår naturligtvis, men man behöver inte dalta &dadda med någon som tex. är deprimerad för det ,utan det finns och om det inte finns adekvat hjälp så borde det finnas för att kunna förbättra livsvillkoren&livsstandarden för den sjuka. du är väl knappast ansvarig hur det gick för johanna källström tex..bara för att man lider av depression blir man ingen grönsak som inte kan ta vara på sig själv -dom flesta deprimerade är plågsamt medvetna om att dom är deprimerade och dom som lyckas ta sitt liv har många ggr planerat det så noga&i hemlighet att ingen utomstående har haft ngn aning om detta och därmed hinner ingen ingripa..kram på fredagen

Jag tycker att det var bra att du bad om ursäkt. Det är alltid starkt att göra det och det ska du ha all "credit" för! Jag är säker på att du och de flesta andra inser att om man skulle kunna mäta ångestnivån hos en kvinna som kämpar för att ta hand om sina barn på bästa sätt, oavsett om svårigheten ligger i att fixa mat åt dem, eller om den ligger i att man inte mäktar med att ge dem den trygghet de behöver för att man mår psykiskt dåligt, så skulle ångestnivån vara skyhög! Överallt i världen. Sen behöver man ju såklart inte ha barn för att lida av ångest och depression heller, men många verkar hänga upp sig på att folk är själviska om de "låter" ångesten ta över när de har barn. Som om man kunde välja det! Men man får kanske ha överseende med såna kommentarer. Det är ju helt uppenbart att dessa människor aldrig har upplevt en djup ångest själva. Då skulle de veta bättre.

Jag tycker inte heller att du ska be om ursäkt. Du ventilerade dina tankar du hade under tiden du läste en bok och det har du rätt att göra. Jag tycker inte att man kan kräva att varenda människa på jorden ska veta bättre. Man sätter allt i relation till sig själv, det gör alla människor. Kom ihåg det. Hade Malin själv varit djupt deprimerad så hade hon antagligen inte undrat varför hon inte bara kunde "skärpa till sig".

För att överleva dagens psykiatrivård måste man vara stark. Det känns som att gå genom saharas öken och leta efter ett guldkorn. Ett korn som bemöter en med respekt och ser en som den människa och individ man är. Inte nått som katten har släpat in.

Blev glad för ursäkten. Bra! Först när jag läste det inlägget blev jag väldigt defensiv och lite ledsen för man hör "skärp dig, ryck upp dig" hela tiden som psykiskt sjuk. Och för att jag vill aldrig någonsin bli betraktad som svag. Men jag förstår varför du skrev så. Du kan inte relatera till det, eftersom du inte är manodepressiv eller deprimerad eller något sånt. Och då kan det väl vara svårt att förstå.

Jag kan förstå din tanke att någon ska skärpa till sig så blir allt bra. Jag har själv mött det otaliga gånger. Både från mig själv och andra. Det finns inget så provocerande som en människa, som till det yttre har allt, faktiskt inte vill leva. Och under de dagar hon vill leva inte förmår att leva n o r m a l t. För det går inte när ångesten river i inombords. När livet står på paus och allt som känns är smärta. När sinnet värker så kroppen inte kan stå eller gå. När benen inte bär och tårarna rinner, rinner, rinner. Då väntar man bara på att tröttheten ska ta överhand. När tröttheten har avtagit då kommer all besvikelse, all ilska för att man inte klarar livet. Alla människor man gör illa genom att vara det man är. Självföraktet. Det är då det är lätt att välja att inte leva. Jag är glad att just det valet alltid var för svårt för mig.
Du måste arbeta med dig själv nu och alltid. Hålla ångesten i schack. Förebygga. Omge dig med det goda. Vara tacksam för det lilla som många gånger är det stora. Försona dig. Förlåta dig själv. Varsamma dig. Prata, prata, prata. Röra på dig. Äta. Våga visa. Har du lyckan att ha vänner& familj som vågar se och stå kvar hjälper det dig. Jag förstår de människor som inte vill veta. De som blundar. Förstår att omgivningen inte alltid orkar. Jag är oändligt tacksam över de mskr som stått mig nära i livets olika skeenden. Nattliga samtal, gryningens djävulskap som reds ut, en röst som får en att se klart, ögon som läser de ord man behöver få ur sig. Men många är ensamma i allt det här.
Självmord är en fasanfullt egoistisk handling. Men för en del finns inget annat. Just i den stunden. Det är ett livslångt svek för de närstående. Därför är det så viktigt att vi faktiskt talar om livets svartare sidor. För att barnen en dag ska förstå och förstå att det aldrig är deras fel. Att det var sjukdomen och omständigheterna. Det ska mycket till innan en människa väljer bort sina barn.
Jag är idag läkt. Men jag måste alltid varsamma mig. Tror vi måste fundera på vilken syn vi har på människan. Samhällets, vår egen och inte minst sjukvårdens syn. För vi lever i en pillervärld. Och jag är tacksam för den hjälp jag personligen fått av det. Men det är inte den enda lösningen. Det handlar om mer än så. Vårt samhälle med dess krav, tempo, förväntningar gör att sjukdomar som depressioner, biopolär sjukdom, manodepression syns och märks mer. De bryter ut. Jag önskar jag kunde säga att ansvaret ligger hos någon annan. Men tyvärr måste den sjuka alltid göra valen till de vägar som leder till friskhet. Och de är så svåra, så svåra. Och ibland går det inte. Ibland förlorar en människa mot sin sårbarhet och rädslan för livet. Sorg och ledsenhet tillhör livet. Känslor av ensamhet. Det är inte farligt. Men låt det aldrig få ett fäste i dig. Och om det får det så sök hjälp. Vården, vänner, naturen, en präst. Lämna inte dig själv ensam med allt.
Ville bara ge några ord och säga att det är bra att Malin tog upp det här.

Hmmm jag tror att man ska läsa igenom inlägget och sedan kommentera, Malin säger inte att man ska skärpa sig och sluta vara deppig. Utan hon reflekterar över att Ann Heberlein pratar om att hon inte "borde" må så här hon som har de så bra! Och Malin tyckte då de va konstigt att Ann härledde sin depression utifrån hur bra hon hade det när en depression egentligen inte ser hur rik eller fattig du är! Snälla alla arga som hoppar på diskussioner bara för att var obstinata, LÄS IGENOM OCH TA IN ORDENS MENING!

Du måste skaffa dig ett jobb där du träffar folk som går utanför sin egen bubbla. Du kränker människor med din okunskap. För två år sen var du rolig. Det är du inte längre.

Varför ber du om ursäkt Malin? Du funderar o reflekterar o skriver det andra tänker men inte vågar säga...gahh nä jag hade planer på en lång kommentar men jag orkar faktiskt inte, orkar inte förklara för folk som inte läser dina texter riktigt utan bara ser vad de vill se att de återigen är ute o cyklar. Du får ofta skit Malin o de stör mig, du är ju helt briljant. Du skriver om hyschhyschgerjer som vi inte får ha åsikter om men du räds inte diskussion, for that I love u. Jobbar själv inom vården o håller helt med Linda som skrev den 5/3...

Tack. Jag har borderline och jag önskar jag också kunde skärpa mig. Vi som har det så bra borde inte ha några bekymmer...

Hörni damer,
jag är manodepressiv. Mina akuta problem började 1996. De år som följde var så fruktansvärda att jag inte skulle önska min värsta fiende något liknande. Det är ett Guds under att jag finns kvar. Först 2006 blev jag utredd på allvar och sattes in på lithium, istället för alla nya "smarta och framförallt dyrapreparat jag testat under årens lopp.
Är detta inbillning och självömkan? Knappast. Jag har fullföljt en av Sveriges mest prestigefulla utbildningar under denna resas gång, försörjt mig och inte varit sjukskriven en dag. Idag har jag familj och ett välavlönat jobb. Om någon säger säger mina besvär är inbillade eller resultat av självömkan är denna antingen väldigt dum eller en stor lögnare.

Eva och Linda: Jag är personligen övertygad om att vi människor behöver kämpa för vår överlevnad för att må bra. Lika viktigt är det att ha människor som står oss nära. Problemet är att vi lever väldigt bekväma liv, materiellt sett, och det vi "kämpar mot" oftast är abstrakta och ansiktslösa utmaningar. Som att hitta rätt ombud i vårdkedjan, få rätt blankett av Försäkringskassan etc.Ingenstans är man så ensam med sina tankar som när bor ensam i en storstad och alla ens vänners liv verkar gå på räls. Psykiska sjukdomar har alltid funnits men jag tror att vårt moderna sätt att leva gör att de frodas som aldrig förr.