du är en mästare på att kasta sten i glashus och ta dig vatten över huvudet, vet du det?

Håller fullständigt med dig Malin, barnen är det underbaraste man har och samtidigt är det de de som kan provocera en mest. Tycker det är ofattbart att vissa egotrippade föräldrar måste frigöra sig och ha eeeeegentiiiid gubevars. Har man satt barn till världen ska man väl för böfvelen ta hand om dem också!! Visst, att lämna telningarna en och annan dag i mor- eller farföräldrarnas ömma vård är inte fy skam, men då är det mest för att vårda sitt och partnerns förhållande tyckler jag.

Nej, patetiskt är det att läsa om hur underbart det är att inte ha barnen hos sig varannan vecka. Hoppas inte de stackars barnen själv kan läsa om hur mamma njuter av att de inte är hos henne.

Annelie fyrabarnsmamma

Skulle fotbollsfrun inte bara kunna acceptera att inte alla delar hennes egna preferenser i livet?

Ännu grövre var det i vår tidning idag. FRIVILLIGT ha varannan vecka och vara skilda "på låtsas". What???? http://www.dela-livet.se/recept-pa-livet/ansvarsfordelning-i-vart-hem

Jag HATAR ordet egentid. För f-n, skärp till er alla föräldrar säger jag bara. Måste egentid vara lika med att barnen inte är i närheten?? Jag njuter som bäst, och tankar energi i MÄNGDER när barnen leker utan att slåss. Det är jag nöjd med. Och nej, jag offrar ingenting. Jag älskar mina barn och utan dem är jag definitivt inte fri..tvärtom..

Du säger saker så bra! Jag blir helt deprimerad av en del bekanta som BARA njuuuuuuter av att vara föräldrar, ALLT är så uuuuuunderbart och man förstååååååår inte dem som tycker att det är jobbigt att ha barn. Så sitter jag där och det känns som om det syns utanpå att jag tycker att det låter som swahili när de pratar, och nu kommer de att ringa socialen för här vi minsann en som inte uppskattar det hon har, stackars de människor som inte kan FÅ några barn, hon kan ju men borde minsann inte få eftersom hon tycker att det kan vara jobbigt!
Det här är ju bara känslor inuti mig, jag vet ju inte om det är så på riktigt. Men dina formuleringar var så bra, jag blev så glad och ville bara säga det.

Jag är förälder och älskar mina barn till vanvett. Jag kan också älskar egentid till vanvett. Jag är också vuxen och förstår att världen blir bättre om vi kan erkänna varandras olika behov och att inte alla strävar efter samma saker.

"Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst "älska och leva" när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?"

DET handlar inte om reproduktion, DET handlar om en orimlig rädsla att bli ensam!!! Om man skaffar barn, för att man är rädd för att vara ensam - då är man egoistisk. Om man skaffar barn utan en tanke på att vi håller på att slita ut jorden varje sekund, bara för att man är RÄDD FÖR ATT BLI ENSAM - DÅ ÄR MAN EGOISTISK. OCH - bara för att man har barn, det är INGEN garanti för att de kommer och hälsar på en när man är gammal, dement och alla ens vänner är döda eller lika dementa. Så som utvecklingen går framåt, är det mer att troligt att de skickar ett hologram av sig själva till dig på julafton, från deras liv på andra sidan jordklotet.

Barn ska inte tas för givet, barn måste inte skaffas, man kan vara lycklig ändå. Var inte så jävla rädd för att bli ensam. Jag blir så trött på alla i det här landet som lider av ensamhets-sjuka.

Ja, visst är det fantastiskt skönt att vara utan barnen ibland! En stund. En natt någon gång då och då när det vankas partaj. Men hela veckor? Och vad skulle jag göra med all "egentid"? Förkovra mig själv, shoppa, träna (yeah right) för att sedan slita ensam med barnen veckan efter. Nej, jag föredrar att dela på ansvaret för barnen tillsammans med mannen. Att skilja sig eller separera borde vara en stor sorg (och sista utvägen) för alla inblandade. Att då som barn känna (för det gör de) att mamma och pappa är glada att "slippa" dem varannan vecka kan inte kännas bra i hjärtat.

Men det har med att lamna 4-aring ensam med 8-aring i flera timmar (eller tvartom, beror ju pa hur man ser det). Kanns sadar maste jag saga.

Varfor i hela friden diskuterar folk detta? Varfor ar det sa himla viktigt for foraldrar att papeka hur man inte kan alska villkorslost och inte vet vad karlek ar utan att skaffa barn, medan de som valjer att inte ha barn maste papeka hur fantastikt det ar att kunna ha tid for sig sjalv? Vem fan bryr sig om andra manniskors val, vad galler familj? Hur orkar man? Vill du ha barn sa skaffa dem! VIll du inte, sa skit i det!

Malin, du är verkligen fantastiskt bra på att provocera. Helt otroligt att inte ha någon som helst förståelse för människor som faktiskt inte behöver ett barn för att kunna leva, älska och ha det bra och som faktiskt kan njuta av att få vara ensam ibland. Barnen på åldernshöst, ja säkert jättemysigt men vad gör du om de inte bor nära dig, om de inte vill ha med dig att göra eller om de inte lever? då är du likförbannat ensam, så att helt räkna med att de finns där för dig hela tiden när du är gammal och dement, det är nog lite väl naivt.

Bra skrivet Malin! Jag själv är skild (inte på mitt initiativ) och har barnen varannan vecka.
Trots att det gått 6 mån efter skilsmässan, lider jag de veckor jag inte har barnen.
Jag saknar de något fruktansvärt och tycker att det är en stor sorg att inte träffa dem varje dag.
Jag skulle ge vad som helst bara vi blev en hel familj igen och jag fick träffa dem varje dag!

Jag har ännu inte träffat någon kvinna som efter 40 kan motivera sitt "val" att inte skaffa barn på samma sätt som det gjordes 10 år tidigare ("JAG vill utveckla MIG, JAG har inte TID, varför ska JAG bidra till överbefolkningen, det finns ingen man som JAG vill ha, JAG gillar helt enkelt inte barn...") Efter 40 får man inte prata barn alls med dem (fy så provocerande och egoistiskt, känslolöst) man får inte fråga alls, man får helt enkelt inte ha en unge i närheten av äggskrumpna ensamma kvinnor. På fyllan kommer sanningen: den desperata ensamheten, bekräftelsebehovet, att inte lämna någon efter sig, att behöva dö ensam...
Och hela grejen med att inte ha tid med barnen, att inte vilja ha dem, att tycka att de tar för mycket tid och ork får mig att spy. Varannanveckaslivet som är FÖRJÄVLIGT då ungarna knappt får kontakta den andre föräldern. Barn finns aldrig på halvtid. För helvete. Har bloggat om det som fan, men dum skalle är dumskalle - http://blogg.aftonbladet.se/bullblogg/2007/08/506700

Tack Malin, det var just det jag behövde läsa idag. Hade också läst Lena Anderssons artikel i dn och blev väldigt provocerad av hennes inställning att det skulle vara egoistisk att skaffa barn. Att det räcker att leka med andras barn ibland.
För här sitter jag och längtar barn och har gjord så en lång tid men det blir inga och det gör hemsk ont. Jag har älskat och fått egentid så det räcker livet ut. Jag har levt tvåsamhet, fin tvåsamhet visserligen. Men känner att det behövs även utveckling i livet. Och det får jag inte när jag bara "leker" med andras barn. Jag vill ta hem barnen. Jag vill ha en egen familj att skratta och gråta och leka och älska tillsammans med.
Vill man inte ha barn så är det en sak. Men att anklaga folk för att vara egoistisk för att de vill ha barn är lika dumt som de kvinnor med barn som anklaga andra kvinnor som inte vill ha barn för samma sak. Och ni som har tröttnat på era barn och vill vara utan - hit med dem, jag tar dem!
Och oavsett vad man väljer - var glada ni som har ett val. Jag har tydligen inte det.
Så tack Malin för dina ord, säkert provocerande och personligt, men glädjande för mig.

Glad på halvtid eller ledsen på heltid?
Är det verkligen så provocerande det Sveland säger? Jag kan känna igen mig då jag står inför att separera och kan se fram emot att hitta mig själv på egna ben. Självklart på bekostnad av att vi måste dela på tiden med barnen vilket skrämmer mig jättemycket! Men jag tycker att man som förälder har ett ansvar som sträcker sig längre än viljan att vara med dem 100% av tiden: man har ett ansvar att vara en glad förälder som trivs med livet. Det är en av de viktigaste gåvorna vi ska ge våra barn! Personligen tror jag det sitter många ledsna mammor ute i kärnfamiljerna som "offrar" sig för familjens skull trots att de skulle må bättre av att leva på ett annat sätt. Vad är egentligen snällast mot barnen?

haha, det är så himla komiskt med vuxna som försöker förstå sig på hur det är att vara varannan vecka-barn. Man har väldigt lätt att tro att man förstår oss, men det är sällan man gör det om man inte är där själv. Det är inte så jävla synd om oss, så länge föräldrarna har bra kommunikation och tar ansvar för oss så att vi känner oss trygga.

Jag hade aldrig velat att mina föräldrar skulle vara tillsammans fortfarande bara för att jag och min bror skulle kunna få ha två föräldrar hela tiden. Jag skulle inte vilja se mina föräldrar osams och olyckliga. Hellre lyckliga på varsitt håll med nya partners. Faktum är att det är fantastiskt fint att BARA vara med mamma eller pappa och bo koncentrerat med en i taget. Efter en vecka hos pappa är det underbart att återse mamma och vice versa. Man lär sig uppskatta var och en på ett bra sätt, och inte båda två som en enhet.

Och det där med "egentid". Mina föräldrar har varit skilda i nästan tio år och därför är båda vana vid att ha en vecka utan barn. Klart att de saknar oss! Men samtidigt har de tid att göra sånt som är svårare när man har ENSAMT ansvar för två barn. Jag har ALDRIG känt mig stött på grund av det, tvärtom. Jag får återse en utvilad förälder som är överlycklig att se oss oc som har saknat oss. Det är nyttigt att vara ifrån varandra! Och det är ju inte direkt så att vi inte är välkomna till mamma bara för att vi bor hos pappa just den veckan, förälder är man ju varje dag, dygnet runt.

Så, snälla, var inte så trångsynta och lyssna på dom med erfarenheter. Döm inte ut något som ni inte själva har upplevt, det känns lite orättvist.

Nu fick jag det sagt.

/Varannan vecka-Hanna

Håller med Jenny här ovan. Om man skaffar barn för att inte vara ensam är man fel ute. Och om du tror att de kommer att ta hand om dig på ålderns höst finns det risk att du blir besviken. Men allt det där kommer du att förstå när dina barn blir lite äldre.

Har du tänkt på att det faktiskt finns folk som väljer att leva sitt liv på ett annat sätt än det du väljer? Har du tänkt på att man faktiskt kan vara lycklig även om man inte väljer att leva sitt liv enligt den livsstil som du har valt?

Att förfasa sig över en annan familjebild än sin egen känns lite förlegat år 2010.

om man nu skiljer sig och är utan barnen varannan vecka kan man väl lika gärna vara glad den veckan och göra det bästa av situationen istället för att bara sitta och deppa? Om mina föräldrar skulle ha skiljt sig skulle jag hellre vilja att de hade kul den veckan jag inte var där. Att det träffade kompisar, tränade och gjorde annat de gillade än att de skulle sitta hemma i ett mörkt rum och bara sakna mig. Det skulle ge mig så dåligt samvete för att jag inte kunde vara på båda ställena samtidigt. Självklart skulle jag ju förstå att de älskade mig lika mycket även fast de hade ett liv när de var barnfria.

Efter ett antal år inom vården så.. Du är så lurad om du skaffat barn och krystat tror att "jag är minsann mycket bättre än de där andra för jag kommer minsann att slippa vara ensam när jag blir gammal". Av alla de gamla jag har träffat genom åren så är det en handfull som har fått besök av sina barn mer än en handfull gånger per år, resten aldrig eller max i fem minuter på julafton.

Visst, jag gillar en del av dina krönikor. Men detta fisförnäma jag är bättre än alla andra för jag offrar allt för mina barn och tänker aldrig på mig själv - det vinner du ingenting på.

läst din blogg lite till o från, håller inte alls med, alltid, ibland tycker jag du verkar lite tokg ;) men, vem är inte det, däremot.... så håller jag FULLSTÄNDIGT med nu. Barnen är det bästa, och man får enorm kraft och livsvilja när allt är bra, när dom inte bråkar, för...men också när dom levt rövare o slagits hela dagen, och sen ligger o sover tätt omslingrade, =) mammas hjärtan... jag har dom bara varannan vecka numera, sedan två år tillbaka, och, varannan vecka dör jag lite...
När dom är borta, ( o jag vet att dom har det bra, hos pappa) så griper ångesten tag i mig, inget känns speciellt roligt, släpar mig igenom jobbet, för jag kommer bara hem t en tom och tyst lägenhet... kan inte ens vika deras kläder eller städa deras rum, utan att klumpen i halsen växer o tårarna sipprar fram.

Och, jag har massor med vänner, ny pojkvän, aktiviteter.... men, vad är allt det, om mina fina flickor inte är hos mig... Nej, den smärtan kan inte slätas över med all egentid i världen...

Skenhelig är det första ordet som kommer på mina läppar, vet du vad? Vi får tycka precis vad vi vill vi andra också, jag har varit själv med min tjej, blir så när man bor långt ifrån andra föräldern och vet du vad? JAG TYCKTE OM MIN EGENTID... nu får jag massor av den eftersom att dottern är 18 år och vet du vad, jag tycker fortfarande om min egentid ;-)

Att "skaffa" sig barn för att garantera uppmärksamhet på ålderns höst, för det känns ungefär så när jag läser din text, det är banne mig patetiskt... Du kör ditt race, lika "korrekt" som vanligt, och vi andra som tänker lite annorlunda, vi kör vårat. Men att kalla dig en intorkad gammeldags kärring som tror dig veta allt redan, det skulle jag aldrig göra haha! Du försöker provocera, du lyckas, men vet du vad, jag har också "lyckats" på mitt/vårt sätt, sug på den du =)

Klart man ska få NJUTA av att barnen inte är i närheten! Man kan njuta med dem, och utan dem. Bara för man har barn betyder inte det att man ska ha med dem överallt, man måste få göra saker på egen hand, det behöver man hela livet. Det som är bra för mig i ena ändan är bra för mina barn i nästa ende. En ansiktsbehandling (fy vad längesen jag gjorde det), en massage, en shoppingtur, en fika/öl/vin på en uteservering, en god bok i ensamhet - man måste må bra själv för att barnen ska må bra!