"Hej Malin,

Tack för svaret! En av anledningarna till att jag frågade är att du benämner dig själv som "Fotbollsfrun". För mig känns det lite som att ge upp sig själv och leva enbart för mannen. Ni är inte ens gifta och gissningsvis så tjänar ingen av er tillräckligt med pengar för att ni ska kunna dra er tillbaka i 50-årsåldern, varken om ni håller ihop eller går skilda vägar.

Det du beskriver i ditt svar låter ju som en skön pensionärstillvaro men jag var lite mer ute efter att få reda på vad du tror att du kommer att hitta på innan dess när du inte längre har småbarn.

Jag är ingen så kallad "rödstrumpa" eller "råfeminist" men ser gärna att kvinnor tänker på sig själva och sin egen framtid. I detta innefattas även att kunna stå på egna ben ekonomiskt.

Din blogg är rätt stor och det vore synd om yngre läsare ser som en målbild att bli "fotbollsfru". Det finns så mycket annat man kan bli av egen kraft.

OBS! Inte menat att vara elak så jag hoppas att du inte uppfattar det så!

Mvh,
Hedda"

Svar: Jag känner igen elakt när jag ser det.

Fotbollsfrun är namnet på bloggen. Bloggen har hetat så sedan 2006 då jag var anonym. Namnet är ironiskt eftersom jag inte är gift, hatar fotboll och inte kan handla Gucci.

Jag hoppas verkligen inte att jag inspirerar unga tjejer till att bli fotbollsfru. Om något så gör jag väl att fotbollsspelare får jefligt svårt att hitta kjoltyg i framtiden.

Jag tjänar lika mycket som Joachim, det har jag gjort ett par år nu. Vi är inte gifta och vi sparar pengar både gemensamt och för egen del.

Om jag blir ensam så klarar jag mig.

Problemet med din fråga är att jag vill ha samma liv då som jag har nu.

Men okej, eftersom du frågar.

I min framtid ser jag att jag utvecklas som skribent, jag vill bli bättre, och bättre, och sedan ännu bättre.

Jag vill resa, skriva och kanske ta ett par kurser på universitetet.

Jag vill ha ett sommarställe.

Jag vill ha en liten övernattningslägenhet i centrala Stockholm, men inte så liten att man duschar ståendes i klosetten.

Jag vill bo i en stor lägenhet från 1911 i Kalmar, med uteplats. Det ska finnas två extra sovrum där barnen kan sova när de hälsar på.

Jag vill ha en vän som driver ett mysigt café där jag kan sitta och skriva och betrakta människor.

Jag vill att mina barn kommer hem varje söndag och att jag får bjuda på middag och att de tycker att det är gott. Vi ska diskutera politik, prata högt, vifta med armarna och driva med Joachim.

Jag vill att mina barn hittar det de är bra på och att de får uppleva kärlek och inte mår psykiskt dåligt trots att jag en gång kastade en stol på golvet när de inte städade rummen.

Jag vill sjunga och lära mig spela cello. Jag ska sitta på en stol med cellon mellan benen och vara vacker, det får gärna dra lite från ett fönster så att håret fladdrar.

Jag vill ha en egen pool som jag kan morgonsimma i, men den får inte ha turkos botten, den ska vara vit eller stengrå. När jag får barnbarn blir jag rädd att de ska drunkna och tömmer poolen och förvarar Joachims julsaker där, om de får plats.

Jag vill ha en läsfåtölj som älskar min kropp lika mycket som Joachim gör.

Jag vill ha läsare som ibland klappar mig på ryggen på stan och säger något snällt så att jag blir klädsamt obekväm. 

Jag vill ha ett orangerie vid sommarstället.

Jag vill ha en kryddträdgård på uteplatsen i stan.

Jag vill känna mig harmonisk och bara drabbas av pattsvett om jag inte hittar tågbiljetterna till Italienresan. Sedan hittar Joachim dem i en bok och han himlar med ögonen på ett kärleksfullt sätt och sedan skäller han inte ut mig.

Och blir det inte så här så kan jag tänka mig att bo kvar här med Joachim tills jag dör.