Och dårar ska låsas in.

Absolut, han är en dåre. Men debatten är ändå viktig och befogad då det finns alltför många på gråskalan mellan dåre och hygglig idrottsförälder. De där som skriker och gapar vid sidan av, som skäller på sina barn då de inte springer fort nog. Som tycker ungarna ska vara tacksamma för att föräldern klivit upp i ottan och står och fryser för ungens skull. Debatten om vad idrotten ska ha för betydelse för barnen (och föräldrarna ve och fasa) är minst sagt intressant tycker jag, och då är ju idrottsföräldrarna rätt centrala i frågan eller hur!

Om en katt träs upp på ett spjut av någon så föreligger en anorm störning i den personens psyke och kan debbateras utifrån uppfostrings/psykvårdsaspekt.
Betr Pojken som lämnades är naturligtvis föremål för debatt ur barnvårdande/hockeyförälderlig/empatimässig synvinkel.Detta problemet är tydligen större än folk är medvetna om.Tänker på situationen i GTBG för några månader sedan då föräldrar börjar slåss på läktaren under en ungdomshockeymatch varpå man från arrangörernas sida såg sig tvungna att tillkalla polis.Jag menar VAD ÄR DETTA ? OCH vilka signaler skickar man till barnen.Betr fotbollshuliganer mm ,så är det ju bara så att om pappa och mamma slåss på läktaren så är det ok att göra detsamma lite senare.i livet.Puckon är bara förnamnet på vykort,men dom sociala effekterna är i det närmaste oöverskådliga.MVH HEMPO HIDE'N (Rocker Karlskrona)

Ja fy fan det idiotiska är hur man kan lämna sitt barn ensam. Inte vart eller efter vad.

Alltså, den där pappan vill jag åka efter, knacka honom på axeln, ge han en snyting som heter duga. Därefter plocka av hans naglar, en efter en. Sen så kan jag tänka mig att ta en slö kniv och slicea av hans snorre. för så lite man och pappa är han. Vilket svin!

Tänk om det bara är en uppdiktad händelse? Tänk om den där Conny, som hittade grabben, är mytoman? Varför har han annars i alla intervjuer så noga poängterat att det var grabbens telefon han använde, både i samtalet med pappan och till den familj som sedan hämtade grabben? Och självklart försvann mobilen med grabben, så spåren försvann.

Tänk dig samtalet med familjen som hämtade grabben: "Hej, jag heter Conny. Kan ni hämta en grabb här? "Ja, visst. Vad heter grabben?" skulle väl vara en självklar fråga på en sådan begäran. Men Conny vet inte vad grabben hette.

Grabben stod i matchstället. Ändå vet inte Conny vilken klubb grabben kom från. Brukar finnas någon ledtråd på tröjan.

Och det är ju bara Conny som hittills varit med om händelsen. Grabben, pappan, familjen som hämtade grabben - ingen har hörts av.

Är ganska övertygad om att det var en kul liten grej som Conny ville få lite uppmärksamhet kring - påhittad eller ej. Men sen tog det sådana proportioner att det inte gick att stoppa. Bara att hänga med intervju efter intervju. Men som han säkert tänkte: Nu måste jag poängtera att det var grabbens mobil jag använde............

Fast han är ju inte ensam. Tex när jag var 12, så spelade jag basket.
Motståndarlagets föräldrar brukade ibland skrika glåpord efter oss.
En gång kallade en vuxen man mig för hora för att vi vann över hans dotters lag.
En vuxen man kallade ett barn för hora.
Jo det finns fler galningar.

Händelsen i sig kan jag inte uttala mig om men det behövs definitivt en debatt kring idrottsföräldrar. Några föräldrar startade innebandy för barnen i min äldstas ålder, med betoning på lek och ha kul. Maken var på de flesta träningarna, jag var på en och hörde då två pappor som satt och ondgjorde sig över att alla barnen inte hade korrekt klubbfattning. Jag tycker inte att det är "lek och kul".

Man kan egentligen hoppas att Conny är en skenande mytoman.
Men det finns heller ingen i Sirius/Uppsala som träder fram och säger "Men vad fan, Conny hittar alltid på såna överjävliga historier, honom kan ni inte tro på. Dårar". Vilket är en betydligt lättare grej att komma ut med än "Det var jag som skjutsade hem min sons kompis till hans idiotfarsa".

Oavsett vad som verkligen hände i just den här historien (vilket tycks vara något oklart) är det faktiskt, som flera påpekar här, visst så att det behövs en debatt om hur idrottsföräldrar beter sig. Mina barn har spelat basket, fotboll och innebandy och jag har tyvärr massor av exempel på föräldrar som beter sig fördjävligt, både mot sina egna barn som de hetsar och skriker åt, och mot barnen i motståndarlaget, deras föräldrar och domaren (som ibland själv är ett barn som får ta emot utskällningar och svordomar av vuxna män).

Jag fattar vad du menar och håller med till fullo! Tidningarna kommer att vältra sig i curling-föräldrar (pun intended) och i allt tjafs så kommer alla underbara idrottsföräldrar att glömmas bort bara för att någons motståndares psykopatfarsa skrek hora för 15 år sedan! Att vara engagerad och gå över gränsen är miljoner mils skillnad från att lämna ditt barn 8 mil hemifrån med uppmaningen att ta dig hem bäst fan du vill eftersom du sög ute på planen idag! Detta är fel men oj vad detta kommer att mjölkas!

Vem vare som skutsa?