Jag har en deadline. Det är inget konstigt alls, jag har deadlines hela tiden. Jag vaknar med deadlines och somnar med deadlines.

Så är det förresten för alla i hela världen. Vakna med en deadline, leva med en deadline och somna med en deadline.
Man måste ju som bekant inte vara krönikör för att ha en.

Det brukar gå bra, jag skriver lite knappetiknapp och tar en kopp te och så närmar sig den där döda linjen och jag skriver KNAPPETI-KNAPP och pattsvetten sprutar del 3.

Men så har jag en liten jefeltext som inte har lust att skriva sig själv och den driver mig till vansinne.

Vad är det med dig, text-as?

Vad tror du att du sysslar med?

Varför kan du inte bara skärpa till dig och skriva dig själv? svettas jag rakt ut mot skärmen och låter ångestbröl.

För jag kan inte. Jag får inte till det.

Ni vet när man har ett viktigt telefonsamtal som man bara måste ringa. Man drar på det in i det sista, åh så jobbigt, tänk om man var ett barn på nytt och mamma kunde ringa istället. Man vet ju hur skönt det kommer kännas efteråt när det är gjort. Man vet ju att själva samtalet inte kommer vara hälften så hemskt som man föreställer sig. Men ändå våndas man och drar ut på det.

Så är det med min deadline.

Fast ändå inte.

Jag vet redan nu att skrivandet kommer vara DUBBELT så jobbigt som jag föreställer mig.

Och:

I samband med att jag går runt och mår dåligt av att jag måste skriva den så har jag redan räknat hem den i hjärnan. Jag har redan bockat av den på min mentala lista.

Så jag kommer inte känna ett uns tillfredsställelse när det hela är över.

Och jag kommer inte bli nöjd med mitt alster.

Och Joachim åker längdskidor med sin pappa i en Gunde Svan-mössa och Lasse vill ha "datonen" och stora vill att vi ska spela ett spel i hennes Glittertidning.

Och just ingenting blir gjort.