Så sant och så fint skrivet... Saknade oxå stöd och tröst efter min lilla bebis som togs bort i v.20. Som vår lilla kallades var han "ett missfall som borde ha blivit men kämpade på"... saknaden försvinner nog aldrig och ingen i min omgivning nämner detta - av hänsyn?! rädsla?! orolig att jag ska börja grina?! Tänker på honom gör jag ofta.... Kram till dig fina Malin

Underbar bild till artikeln! Jag upplever dig som otroligt stark. En förebild på många sätt.
Någon som ”vågar tala” om det svåra och säga vad hon tycker om det mesta.

Vilken fruktansvärt traumatisk upplevelse Du gått igenom, alla föräldrars marigaste mardröm. Jag tycker Du är S Å cool och öppen på ett underbart sätt som jag är säker på ger stöd åt många som varit/är i samma situation. Bra också att Du tar upp folks FLYKT när man har sorg - det är inte OK att dra, precis som Du säger.

Jag tycker Du är bra. På alla sätt. Och fina ungar har Du också. Och rolig är Du. JA Du hör ju, stor kram till Dig!

Vilken fin artikel Malin! Det behövs pratas om detta. Kram på dig

Att offentliga personer som du berättar om din sorg hjälper många andra, t.ex. mig. Tack!

Du frågade "hur mår du"?

När jag svarade tårades mina ögon. Du såg bort och började genast prata igen.
Uppmärksamheten du givit mig rann iväg.
Hur mår jag?.. Jag mår bättre när folk lyssnar Men det kan hända att jag gråter en tår eller två.
Den här smärtan är obeskrivlig.
Om du inte känt den, kan du inte till fullo förstå. Trots det behöver jag dig.
När du ser bort, när jag blir ignorerad, är jag åter ensam med den.
Din uppmärksamhet betyder mer än du någonsin kan förstå.
Egentligen är tårar inte ett dåligt tecken, vet du!
De är naturens sätt att hjälpa mig att läka. De lättar lite på det tryck sorgen skapar.
Jag vet att du är rädd för att jag ska bli ledsen när du frågar hur jag mår, men så är det inte.
Minnet av min älskades död kommer alltid att vara med mig.
Blott en tanke bort.
Mina tårar gör smärtan mer synlig för dig, men det var inte du som gav mig den.
Den fanns redan där.
När jag gråter, kan det vara så att du känner dig hjälplös, när du inte vet vad du skall göra?
Du är inte hjälplös, och du behöver inte göra något annat än att vara där.
När jag känner att du tillåter att mina tårar rinner, då har du hjälpt mig.
Du behöver inte säga något. Din tystnad när jag gråter är allt jag behöver.
Var tålmodig.. var inte rädd.
När du lyssnar med ditt hjärta till "hur jag mår” lättar smärtan,
för när tårarna kan komma och gå som de vill, känner jag mig lättare.
Att tala med dig släpper fritt vad jag har önskat att få säga högt,
Och gör rum för en gnutta glädje i mitt liv.
Jag gråter en minut eller två.. och sen torkar jag mina ögon. Och ibland kanske du kan se mig skratta en stund senare.
När jag håller tillbaka tårarna, får jag en klump i halsen mitt bröst värker och min mage knyter sig.
Därför att när jag försöker skydda dig från mina tårar, så skadar det oss bägge ..mig, för att min smärta hålls inombords, en sköld mot din närhet.. och du, för att vi plötsligt är så långt ifrån varandra.
Snälla, ta min hand och se mig genom mina tårar..

Då kan vi vara nära igen.

Du har så rätt.
Tystnaden är värst..

Förvånansvärt många som mer än gärna delar glädjen,
medan när det kommer till sorgen så blir det tyst.

Kram och tack för din öppenhet

Många gånger när människor är rädda för att möta någon i sorg tror jag att det handlar mindre om att är rädda för att den sörjande ska gråta - utan mer om att de själva ska börja böla. Så är det för mig - jag blir en dallrande känsla och känner mig pinsam som tappar kontrollen och "tar över" på något vis.

Kram!

Underbart vackert och gripande skrivet Mimmi.
Jag tror att alla vi som vet hur det känns att förlora sitt ofödda barn känner igen sig i både din och Malins beskrivningar.
Det gör så oförklarligt ont. Smärtan syns ju inte utanpå, men äter ett stort svart hål inuti själen, som aldrig läker igen. Man måste helt enkelt tvinga sig att le, fortsätta leva.

En kram till er alla som vet hur det känns!

Har inte varit där själv, tack och lov, men känner flera. Häromveckan hände det en bekant, några veckor före BF. Fy farao. Skrev en liten dikt till henne...

Till C; Att leva. Igen.

En dag i taget,
sakta, sakta.
Ett steg fram och
två tillbaks.
En solstråle skymtar
och försvinner lika fort.
Ska lyckan komma åter,
kan vi nånsin le igen?
Mitt hjärta svämmar över
av sorg.
Av saknad.
Av förtvivlan.
Av frågor.
Varför?
Inga svar.
Ingen mening.
En dag… Sakta, sakta.
Ljuset smyger in
i hjärtat,
i själen.
Du kan le,
och känna glädje.
Du vågar hoppas, vågar leva.
Sorgen och saknaden finns kvar.
Alltid.
Men tiden lär oss,
på något sätt.
Att leva. Igen.
Sakta, sakta.
En dag i taget….