Perfection is no longer viable

Hade just en diskussion med en feminist.

Som alla andra feminister var hon nere och hade problem med livet, men det hindrade henne inte från att anse att allt jag ansåg var fel.

Misstro mig inte nu, det här är ingen 'arch-enemy of mine', hon är en riktigt trevlig och fin tjej, men är tyvärr på fel sida av linjen. Så hur motverkar man det här?

Nu ska jag börja från början. Vem vet, någon gång, någonstans kommer en femist att läsa det här och då är det lika bra att ha sin fakta rätt. Feministerna tror dom står för kvinnans rättighet i samhället samtidigt som de proklamerar att kvinnan ska bli könskvoterad in i alla styrelser. Det är väl i stort sett en lag nuförtiden?

Så låt mig fråga... Var fan tog friheten vägen? Vad hände med alla revolutioner och alla som dog som slogs för frihet? Ni klagar över förintelsen, hur många tror ni inte har dött över att ha slagits för att bo i ett eget land?

Ja, jag ska säga det i klarspråk till er som inte redan listat ut det. Feminism är riktig 'fucking' kommunism. Inget annat. Kommunism rakt över och rakt igenom. Rakt under. Jag vet inte hur alla talessätt går. Men en jävla kommunism är exakt vad det är. Nu ska vi inte längre få välja att anställa vilka vi vill, nu ska det vara minst 50/50, oavsett. Det ska vara minst en kvinna på varje man, oavsett. Och det ska vara lagstiftat. Alla världens kvinnor ska tjäna exakt lika mycket eller mer än vad varje man gör.

Jag vet att jag drar det till gränsen, och jag vet att inte alla är exakt så här, men kom igen. Det var exakt det här intrycket jag fick av komm... feministen jag pratade med tidigare idag, och hon är verkligen ingen exterm-feminism.

Dock, innan ni dömer mig, låt mig försvara mig..

Jag har växt upp med uppfattningen att alla män och kvinnor är likadana. Jag har växt upp med uppfattningen att vi alla är människor. När jag gick i grundskolan var det en tjej som var elevrådsordförande för att hon var mest ansvarig. Hon var ett år äldre än mig, när hon slutade var det en kille. När jag började gymnasiet var vår klassordförande en tjej. Vissa andra klasser hade en kille . När folk kom och talade i skolan var det varken tjej eller kille, det var en person. I vår klass var det ca 50% tjejer och 50% killar. Vi fick delade betyg, den som var bäst fick bäst betyg, och den som var sämst fick sämst betyg. Det var inte ens snack om kille eller tjej.

För mig är en tjej och en kille jämlika. Vi är inte ens jämlika, vi är samma sak. Vi är människor.

När man tänker som jag gör så är det väldigt svårt att förstå att tjejer ska kvoteras in, dvs, lagligt gå före kön, mot folks egna fria vilja, för att tjäna mer pengar. Pengar. Det handlar alltså om pengar. Åh herre gud.

Ja, det är helt sant, det är många fler män i styrelse-uppdrag och i chefspositioner, men, och ni vet det här lika väl som jag gör, den nya generationen ser ingen skillnad på man och kvinna. För oss kommer det inte handla om de gamla traditionerna som vår far från 1960-talet lärde oss. För oss kommer det att handla om produktivitet och intelligens. Och vi ser ingen skillnad på kön.

Således anser jag att de här feminsitiska organisationerna (vilka jävla kukhuvuden står för jämlikhet och propagerar endast för ett kön ändå?) är riktiga idioter som tror det rätta sättet är att forcera 50% kvinnor in i allt. FORCERA 50% KVINNOR IN I ALLT. KVOTERING. Seriöst.. Jag blir så trött bara av att tänka på det. Jag förstår faktiskt inte.

Vad hände med jämställdheten? Nu handlar det återigen bara om att tjejer ska tjäna pengar?

Herre gud.. Vad hände med meningen i livet?

Jag lovar, ge det 10 år så kommer det inte vara svårt att hitta ett företag med 50% kvinnor. Då kommer folk inte se skillnad. Jag hatar er för att ni definerar hela mans-släktet efter ett fåtal framgångsrika 50-talister som tappat 'touch with reality'. Ni borde straffas.

Jag lovar er också att oavsett hur mycket ni bitchar och whinar så kommer inte ericssons styrelse bestå av 50% kvinnor innan 2020. Har ett stort företag en större del män i sitt styre så visst, bojkotta skiten, jag bryr mig inte, men gå fan inte till staten och gråt för att ni tror att ni sumpade er chans att jobba där för att det bara fanns 30% kvinnor deras styrelse. Tro mig, det hade inte varit du där även om det varit 50/50.

Så snälla. Tona ner. Visa intresse för unga företag som faktiskt är som dagens folk är. Jämställda. Gå inte till aftonbladet och gråt ut för att ett företag har 95% män i sin styrelse.

Världen är inte så liten....

Det är alltså dags.. Blogga... Hatets värld.. Varför inte?

Jag är nog mest ute efter att skriva av mig. Så är det. Livet.. Uppmärksamhetens ålder. Jag tänker inte sitta och twittra eller uppdatera min facebook-status 18 gånger om dagen. Tyvärr. Det finns absolut inget jag vill säga som kan omfattas av 200 bokstäver. Jag vill inte bli en aftonbladet-rubrik. Missuppfatthetens ålder. Om det nu kan kallas missuppfattning. Rationaliseringens ålder? Jag tror jag kommer ge den här åldern många namn. Jag vet inte vad som passar bäst, men jag har heller inget behov av att sätta definitioner på allting som alla verkar ha nuförtiden. Definitionens ålder.

Så jag såg att även Aftonbladet hade den här artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6150797.ab

Jag läste samma artikel i metro i morse på väg mot livets hinder och där hade de sammanfattat det hela i en liten notis som ungefär lät så här:

Körde 60 mil fel

En 81-årig australienare åkte 60 mil åt fel håll när han skulle till affären och köpa mjölk. På frågan om varför han inte skaffade en GPS svarade han:

-GPS? Vad är det för kul med det? Då kan man ju inte åka vilse!


Vilken inställning! Jag vet att det här har ältats förr men jag tycker det är fler som borde inse att det inte handlar om att ta sig från punkt A till punkt B, utan resan däremellan. De mest extrema ser självklart A som födseln och B som döden och att resan handlar om äventyret där emellan. Självklart, tyvärr, i dagens dystra värld lever människor som anser att om de inte tar sig från punkt A till punkt B (och nu pratar vi inte längre om livet) så får de det riktigt jobbigt.

Visst hade den här herren det enkelt. Han hade en fru hemma om det skulle råka arta sig som så att han blir borta ett tag, och han var pensionär, dvs inget jobb att bry sig om. Och det är klart att man inte kan slänga bort sitt jobb/sina studier/sitt liv för att få lite äventyr hur som helst, men det jag är ute efter är de här små vardagsäventyren.

Om alla bejakade äventyren de ställs inför varje dag, hade det inte varit en betydligt roligare värld att leva i?

Om någon som sitter bredvid dig på bussen, eller mitt emot dig på tunnelbanan helt plötsligt frågar vart du är på väg/om boken är bra/vad du lyssnar på, vad hade du gjort då? Jag vet inte med er, men som en som själv vill bejaka äventyret skulle jag nog tittat upp på personen, lett, och besvarat hans fråga, med tillägget "Tackar som frågar". Sedan tror jag det hade löst sig självt.

Det ältas om och om igen att man ska skaffa kontakter. I jobbet, för att hitta partnern, i livet. Men medan vi lever i den här "Får inte sticka ut"-världen, förlorar vi inte väldigt mycket? Jag vet inte, jag kanske är lite sydländsk, eller har smakat lite för mycket på flaskan, men för i helveten, vore det inte jävligt trevligt om någon helt okänd ställde en helt 'random' fråga ändå?

Jag ber om ursäkt till er som läser om ni hade förväntat er att det här skulle vara en av alla "Jag åt sushi och sen la jag mig!"-bloggar. Är du inte redo att läsa en lång blogg så. Ja. Ha det bra.

Varenda inlägg jag skriver kommer att vara någorlunda långt.

Jag gillar formatet "Detta hände mig, detta är hur jag reflekterade".