The Saga Begins

Det är alltså dags.. Blogga... Hatets värld.. Varför inte?

Jag är nog mest ute efter att skriva av mig. Så är det. Livet.. Uppmärksamhetens ålder. Jag tänker inte sitta och twittra eller uppdatera min facebook-status 18 gånger om dagen. Tyvärr. Det finns absolut inget jag vill säga som kan omfattas av 200 bokstäver. Jag vill inte bli en aftonbladet-rubrik. Missuppfatthetens ålder. Om det nu kan kallas missuppfattning. Rationaliseringens ålder? Jag tror jag kommer ge den här åldern många namn. Jag vet inte vad som passar bäst, men jag har heller inget behov av att sätta definitioner på allting som alla verkar ha nuförtiden. Definitionens ålder.

Så jag såg att även Aftonbladet hade den här artikeln: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6150797.ab

Jag läste samma artikel i metro i morse på väg mot livets hinder och där hade de sammanfattat det hela i en liten notis som ungefär lät så här:

Körde 60 mil fel

En 81-årig australienare åkte 60 mil åt fel håll när han skulle till affären och köpa mjölk. På frågan om varför han inte skaffade en GPS svarade han:

-GPS? Vad är det för kul med det? Då kan man ju inte åka vilse!


Vilken inställning! Jag vet att det här har ältats förr men jag tycker det är fler som borde inse att det inte handlar om att ta sig från punkt A till punkt B, utan resan däremellan. De mest extrema ser självklart A som födseln och B som döden och att resan handlar om äventyret där emellan. Självklart, tyvärr, i dagens dystra värld lever människor som anser att om de inte tar sig från punkt A till punkt B (och nu pratar vi inte längre om livet) så får de det riktigt jobbigt.

Visst hade den här herren det enkelt. Han hade en fru hemma om det skulle råka arta sig som så att han blir borta ett tag, och han var pensionär, dvs inget jobb att bry sig om. Och det är klart att man inte kan slänga bort sitt jobb/sina studier/sitt liv för att få lite äventyr hur som helst, men det jag är ute efter är de här små vardagsäventyren.

Om alla bejakade äventyren de ställs inför varje dag, hade det inte varit en betydligt roligare värld att leva i?

Om någon som sitter bredvid dig på bussen, eller mitt emot dig på tunnelbanan helt plötsligt frågar vart du är på väg/om boken är bra/vad du lyssnar på, vad hade du gjort då? Jag vet inte med er, men som en som själv vill bejaka äventyret skulle jag nog tittat upp på personen, lett, och besvarat hans fråga, med tillägget "Tackar som frågar". Sedan tror jag det hade löst sig självt.

Det ältas om och om igen att man ska skaffa kontakter. I jobbet, för att hitta partnern, i livet. Men medan vi lever i den här "Får inte sticka ut"-världen, förlorar vi inte väldigt mycket? Jag vet inte, jag kanske är lite sydländsk, eller har smakat lite för mycket på flaskan, men för i helveten, vore det inte jävligt trevligt om någon helt okänd ställde en helt 'random' fråga ändå?

Jag ber om ursäkt till er som läser om ni hade förväntat er att det här skulle vara en av alla "Jag åt sushi och sen la jag mig!"-bloggar. Är du inte redo att läsa en lång blogg så. Ja. Ha det bra.

Varenda inlägg jag skriver kommer att vara någorlunda långt.

Jag gillar formatet "Detta hände mig, detta är hur jag reflekterade".