Ur betraktarens ögon

Hon är den som skänkt oss den mäktigaste gåva som vi någonsin kommer att få; livet. Hon är personen bakom alla människors skapelse. Hon är den som ger oss näring från sitt bröst. Hon är den vars hand vilandes mot spädbarnets kind stillar all gråt och skänkter trygghet. Som vakar över barnet vid sjuksäng. Hon är Kvinnan.

Man vill ju gärna tro att det vore en självklarhet att hylla någon som betyder så mycket. Man vill ju gärna tro att hon har en enorm respekt och beundran ur vilken vinkel man än väljer att se på henne.

Så se på henne. Att vara kvinna.

På arbetsmarknaden är hon inte värd lika mycket i lön som män. Och varför skulle hon vara det? Kvinnan är ju opålitlig på så sätt att hon vilken dag som helst kan bli gravid och vem vill betala lika mycket för någon som skapar liv? Hon kan ju komma att bli borta i ett år. Då är det bättre att en man får ta denna roll som höginkomstare och beslutsfattare. Kvinnan har ju ett hem att sköta. Att hennes utbildning är minst lika bra och resulterat i minst lika bra betyg har ingen betydelse. När mannen höjer sin röst så visar han att han är Alfa-hanen, att han är ett chefs-ämne och beredd att slåss för sitt företag. En kvinna som höjer sin röst är okontrollbar och bör knuffas åt sidan. Hon är jobbig. En kvinnas väg till framgång i karriären är hårdare och den tvingar henne vara stålsatt. Att vara kvinna.

I rättsväsendet är hon än mindre värd än arbetsmarknaden. En våldtäkt kan försvaras med att hon var så pass full att hon inte var benägen att säga nej eller så bar hon så utmanande kläder att hon naturligtvis måste ha velat det. Att hon sa nej betydde inte så mycket; hon klädde ju sig som en slampa. Jag skäms när jag går om kvällarna med en kvinna framför mig och ser hur hon oroligt ser sig om, och snabbar på stegen. Jag ska inte behöva stanna upp och låta henne gå långt före så att hon ska känna sig något sånär trygg. Jag ska inte behöva göra det, men jag gör det. Och det är inte hennes fel. Det är de svin till våldtäktsmän som som har dragit ner oss alla i skiten.

Hon som offer får hela livet förstört och förövraren får, i allra bästa fall, två år på kåken, där han tyvärr slussas undan från livstidsdömda våldsbrottlingar som gärna fått en stund med honom i duschen.

Dessa våldsbrottslingar kan ju använda sig av samma försvar;

-Herr domare, offret var naken i duschen så min klient tog för givet att han ville.

Efter två år (fortfarande i bästa fall) vandrar förövraren tillbaka ut i samhället som en fri man, som sonat för sitt brott. Hur långt har offret kommit i sitt läkande av alla sår? Hur trasigt är inte hennes liv? Rättsväsendet kanske dock räknar kallt med att förövrarens två år i fängelse är ett magiskt plåster på såren och läker alla sår.

Eftersom rättsväsendet sviker så är det upp till oss riktiga män att visa, att riktiga män begår inte dessa brott. Riktiga män slår inte. Riktiga män hedrar och beundrar, och ser till att hon får vara älskad. Att vara kvinna.

Jag må skoja om kvinnan, men jag beundrar och älskar henne. Avgudar henne. Hedrar henne. Att vara kvinna.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5802053.ab

– Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer, skriver Anna Anka på Newsmill.

Hon glömde att tillägga att dom dessutom faller för obotligt korkade blondiner, vars främsta attribut, i bästa fall, är att räkna pengar. Jag såg 10 sekunder av Anna Anka när jag i vanlig ordning zappade mellan kanalerna i någon reklampaus. Ev såg jag hela programmet, men mansgrisen i mig vägrar erkänna det. Det jag såg var en 38-åring i en 62-årings kropp med två högtrycksballonger uppumpade framtill, med lämplig placering över bröstkorgen. Anna Anka påminde mig direkt om att allt inte kan köpas för pengar. Ungdomens källa är inte så lättlurad. Jag är 37 år och vid min sida skulle hon framstå som min mor. Jag är så otroligt lycklig att hon inte är min mamma. I så fall hade ett nackskott stått överst på önskelistan vid varje jul. Jag måste dock tacka ödet för att Paul hette just Anka i efternamn, för det kan ju knappast bli mer passande för hans nya fru. Synd bara att hon råkade vara svenska. Det framkallar ångest och en klump i magen lika stor som Babben Larsson att amerikanarna tror att hon representerar svenska tjejer. And by the way, Paul; här i Sverige är vi killar allt som oftast längre än våra tjejer, inte ett huvud kortare.

Jag är ju Gud. Jag är min egen Gud. Precis som du är din Gud. Jag vägrar låta kyrkans män tala om för mig vilken väg deras herre har valt åt mig i livet och hur jag ska följa den. Jag väljer att själv påverka mitt liv så mycket jag kan och tar sedan också ansvar för vad som gick snett. Jag behöver ingen kyrkans överhuvud att skylla på eller lyssna till. Därför tänker jag låta Anna Anka förbli en bläckplump i seriefigurernas värld, där hon masserar Kalles fötter och slätar av Pluto i hundkojan efter att han dragit en vinstlott. Efter det ska jag gå på vatten och göra vin av varje droppe regn som faller.

Idag, den 16 september, Papua Nya Guineas nationldag. Visste ni att Papua är ett ord för det melanesiska krulliga håret? Är det bara jag som tänker könshår när jag läser det? Hur firar man då deras nationaldag? Tåls att fundera på. Med en livlig fantasi så kan det bli ett ruggigt kul firande.

Även Mexiko har nationaldag, men ingen vet exakt vad Mexiko betyder så det firandet blir det enkla; tequila och en kvinna som tjatar om att man druckit för mycket. En klok norrländska (hur kloka nu dom kan bli), vi kan kalla henne Linda Holmlund, sa en gång till mig; "Du har druckit för mycket". Nästa gång tänker jag kalla det för en mexikansk nationaldag och ta det som en utmaning. En man kan alltid dricka mer.

Men jag är glad för Anna Anka. Jag är glad att hon har gift sig med en rik dvärg som kan sjunga och sover hela dagarna för att spara sin röst. Det håller henne på säkert avstånd från Sverige.

För våra tjejer är bara fantastiska.

Idag är inte himlen riktigt lika blå som igår och jag tror den försvann i samband med Sveriges insats mot Malta.
Vi pratar fotboll nu, för er som inte är helt inne i den svängen... Man hade behövt mörkerglasögon för att hitta något bra med den insatsen.
Vi vann dock.
Vinna är ju det viktigaste.
Eller?
Och vinna vad?
Hur fungerar det när du ligger på dödsbädden och kalkulerar ditt liv? Vem vinner? Den som har mest pengar på banken eller den med flest vänner som vakar runt omkring dig? Den som har samlat på sig flest teknologiska saker eller den som har givit sina medmänniskor det mesta av sitt hjärta?
Jag är inte den som byter kanal när nyheterna visar de hemska förhållanden som många människor befinner sig i, i krig och misär, för det är viktigt att veta att det sker; att det finns där. Att det finns människor som behöver oss som är lyckligare lottade. Att vi kan hjälpa till. Tro mig, det kräver varken mycket tid av ditt liv eller hela din lön. Så väldigt lite kan göra så otroligt mycket, bara vi gör det tillsammans.
På så sätt skulle hela världen kunna se en himmel blå.

Om jag vore Gud så hade världen sett ut så. Och eftersom Han inte gör ett smack åt saken så betyder väl det att jag har ett godare hjärta än honom? Nu sitter alla kristna och ryser, och säger; "-Gud skapade oss och visade oss den rätta vägen, och nu är det upp till oss att förvalta det". Inte ok! Skaffar jag en hundvalp så är det min uppgift att fostra den. Inte sjutton överger jag den bara för att den råkar skita i hallen två gånger. Vi människor har skitit i hallen och Han har övergett oss. Eller han kanske har gått in i vägen och tagit semester på ett par år. Just snyggt. Vi bygger hus i hans namn, vi ger ut en bok (som för övrigt är världens mest lästa) till hans ära och vi ger honom allt hopp vi kan bära, och Han går in i väggen?!?!? Snacka om att inte kunna hantera press. Världen är ju liksom ingen valp som man bara ger en spruta och avlivar när man känner att man inte kan hantera den. Man kan inte heller ge bort den till någon som känner sig ensam. Snacka om att inte ta sitt ansvar. Jag tänker aldrig sluta skita i hallen. Bara för att.

Och för er som inte kopplar sådär jättebra så är boken, som jag syftar på, bibeln. Den handlar typ om Jesus, Guds son. Nu finns den på film så må inte dåligt ifall du inte har läst den. Fast jag rekommenderar hellre Gudfadern av Francis Ford Coppola. Den är mycket mer spännande än historian om Jesus och den är inte lika skenhelig. Hur pårökt är man inte när man ser en långhårig hippie knalla på vatten? Fast lite halvtråkigt är det när dom spottar på honom i slutet. Så jäkla fegt! Snubben bär ju på ett helt kors. Jag undrar dock hur det skulle vara om man gjorde om filmen lite? Typ att Jesus spårar ur, gör flisor av korset och sidekickar alla romare på öronen.

Usch va' kaffesugen jag blev...

Moders famn

Ensam bar jag,
på svaga armar,
mitt blödande barn,
utan vatten, utan bröd.

Från vår sönderbombade by
fanns ingenstans att fly
och var staplande steg
var mot en plågsam död.

Jag höll min dotter hårt,
och nynnade för henne en visa;
det är så man döljer rädsla
ur en moders moders röst.

Soldaters kalla skratt
när jag staplade och föll.
Glåpord och spottloskor i luften..
Jag gömde mitt barn intill mitt bröst.

Hur dom kunde gravera mitt namn
på kulan som skulle komma att ta mitt liv,
det är en ondska som jag en dag
kanske kan förstå och förlåta..

…men hur kunde dom låta ett barn
ligga törstig och hungrig i en moders livlösa famn
det sista dygnet i hennes två åriga liv,
det kommer för mig att förbli en gåta.