Fröken Ns öden och äventyr

Idag är det precis ett år sedan jag avslöjade min man med att ha varit otrogen. En gnagande känsla den dagen gjorde att jag för första gången tittade i hans telefon när jag var uppe och ammade K vid tvåtiden på natten. Smsen gick inte att missförstå. Jag minns att jag gick runt en kort stund i huset, det var nog inte ens en minut, och funderade över mina val. Låtsas som ingenting eller riva upp himmel och jord. Och alla snabba bilder av vad det skulle innebära. 

Vilken natt det var. Jag sov inte en blund till efter det. Vad vi pratade. Jag tröstade honom mest. Vilken ångest han hade. Klockan 8 hängde jag på växeln till familjerådgivningen. Vi skulle fixa det. Vad gör man inte med en fem veckors bebis. Minns att vi de dagarna sa att vi i alla fall skulle ge det ett år innan vi fattade något avgörande beslut. Men tre veckor senare var han ute. 

Trodde aldrig då att jag skulle vara där jag är nu. Att det mesta känns okej. Att de där allra värsta brännande känslorna är borta. 

Jo, jag lever, men jag bloggar inte. Har en del nya funderingar som måste få snurra klart först innan jag kan skriva ner dem. Men det handlar om relationen till mina föräldrar, att jag faktiskt bryr mig allt mindre om exets havanden och göranden och hur jag gör skillnad på vi och dom. Bland annat. Vi hörs,

Var precis på en loppmarknad med barnprylar. Varenda människa med barn i vår lilla stad var där. Bekanta ansikten överallt. Hamnade i kön intill en kvinna jag vagt kände igen. När jag efter ett tag talade med en kollegas fru som stod två steg bakom mig och sa Ks namn reagerade kvinnan intill. Frågade om jag var NNs fru. Nej, sa jag. Exfru. Det visst hon inte om. Hon är gift med en före detta kollega till mitt ex. Jag var inte alls beredd på att behöva nämna skilsmässan idag till någon jag inte känner. Fick bita ihop, studera tak, väggar och dammkorn. Tittade åt alla håll jag kunde utom på kvinnan intill. Hon frågade om jag bodde kvar i huset och om jag jobbade kvar på mitt arbete. Jag svarade så kortfattat jag bara kunde, bet ihop lite till och grät en skvätt på väg hem när det inte fanns några människor runt mig. 

Det är det här med pengar. Just nu är det så att de pengar som går in genast går ut igen till räkningar. Det blir sällan särskilt mycket kvar. Men det är mitt val, jag bor i ett stort hus som jag dessutom har renoverat samtidigt som jag jobbar halvtid och är föräldraledig. Så ingen ska tycka synd om mig. Men jag har märkt något.

När man får fundera lite extra över varje inköp blir det inte lika många inköp. Så de där bodylotionflaskorna som annars stått halvfyllda och helbortglömda letar sig fram i skåpen, blir använda, tömda och inte ersatta. Det lättar lite överallt i skåp och hyllor. Och det är riktigt skönt. Får översikt på något vis. 

Fattigmans feng-shui!

Som vanligt är det en liten dipp som får mig att återkomma till bloggen.

Två saker får mig att bli ledsen och arg:

Sak ett:

Tanken på den uteblivna kontakten med hans syskon. Kom över mig i helgen när jag gjorde klart gästrummet. Ett rum som i de första planerna främst var tänkt för exets syster med familj. Jag funderade över hur jag skulle ställa mig om de vill hälsa på i sommar. Kanske sova över. Bestämde mig för att kunna tänka mig att träffa dem, men inte släppa in dem i mitt hus. 

Min mamma tycker att jag ska berätta för syskonen hur jag känner. Ringa eller skriva ett brev. Jag är osäker på vilket som är bäst. Just nu vill jag inte visa något annat än att jag mår bra och går framåt, eftersom det är fallet 99% av tiden.

Fick lite hjälp att bena i ilskan idag. Och det är ju klart, jag känner mig bortvald och ratad av dem. Åtta år betydde ingenting. 

Sak två som gör mig arg och ledsen:

Att exet ljög och teg. Och att han faktiskt hade tänkt fortsätta göra det, att han hoppades på att relationen med den andra skulle ta slut och att han skulle fortsätta med mig. Att han faktiskt tänkte leva med mig och den lögnen. Att han la tid och kraft de allra första veckorna som förälder att ha kontakt med sin nya. 

Det är helt rätt att som jag rensa lite i vänlistan på Facebook.

Ks farmor ringde idag och frågade hur vi skulle fira Ks första födelsedag som är i antågande. Jag sa att min familj kommer och att hon också är välkommen. Fick då veta att exet ska fira födelsedagen dagen innan med sin familj. Fick ett litet bryt efteråt, undra om den nya är med och firar min Ks första födelsedag...

I antågande är också några årsdagar. Dagen jag hittade smsen, dagen jag slängde ut exet... Att det snart redan gått ett år.  

Flirtar lite med en officer på nätet. Det piggar i alla fall upp!

Jag fixar och donar med mitt och Ks hus. Jag tänker att jag gör det fint för oss, att vi ska ha det bra så länge vi bor här. Men så tänker jag också att jag fixar för den familj som säkert någon gång kommer bo här. Jag vill att de ska ha det bra, att de ska slippa renovera så mycket som vi. Att de ska bo här i huset och ha det bra tillsammans. 

Minns att damen vi köpte huset av sa till oss "hoppas ni kommer trivas, det har varit mycket kärlek i det här huset" (Hennes familj hade bott här sedan huset byggdes 1962. Fyra barn har vuxit upp här). Vi lovade att fortsätta med kärleken... 

Drömde om exet i natt. Kan inte minnas när det hände senast.

Drömmen utspelade sig någon gång i de dagarna då vi kom fram till att skilja oss. Men i drömmen ville han att vi skulle försöka igen men det ville inte jag. Och med en vidrigt överlägsen röst sa han hur det ändå skulle kunna vara möjligt för oss att få det att funka, men att jag inte inte förstod det. 

Det är så skönt att till och med i drömmarna få bekräftat att jag gjorde rätt som slängde ut honom så fort. Tre veckor efter att allt uppdagats. K var åtta veckor gammal.

Svärmor mejlade och tackade för att hon fått ett kort i dessa tider av e-post och sms....

Det finns en sak som jag av något skäl inte har berättat för någon. Exet har inte betalat mig ett öre för K sedan årsskiftet. Vi har inte pratat om frågan, han sa aldrig att han tänkte sluta betala och jag frågade aldrig när pengarna slutade komma. Jag kan ana mig till hans argument, dagtid är K lika mycket hos oss båda och jag får barnbidraget. Mitt argument skulle kunna vara att det är i mitt varma hus hon sover 6 av 7 dagar, att den allra mesta tvätten hamnar hos mig och att jag köper alla tråkiga basplagg (han kommer med de roliga grejerna som syns...)

Mina föräldrar och mina vänner vet inte om detta. Men det kom upp i ett samtal med en vän i helgen.

Jag kan komma på flera skäl till att jag inte pratat om detta. Officiellt är det nog för att jag inte vill bråka om pengar, särskilt inte som det i så fall inte skulle handla om särskilt mycket. 

Sen finns det ett annat skäl. Det ser inte särskilt bra ut för exet om det någon gång i något sammanhang kommer upp att han inte har betalat. Och det trumfkortet vill jag ha. 

Ks farmor fyller år imorgon, har skickat ett kort från oss (här rasslar madonne-poängen in)
Vi har inte haft kontakt på många veckor nu. På något sätt är jag numera likgiltig inför den uteblivna kontakten med den sidan av släkten. På något sätt känns det som att vi långsamt skiljs åt i tyst samförstånd. Räcker så.

Snart är det dags för Ks första födelsedag också. Jag tänker samla min familj. De andra får exet sköta. 

... men jag gör ett litet avtryck så att ni inte ska tro att jag försvunnit helt. Det händer liksom ingenting att berätta om. 

Fast det är inte sant, K kommer kunna stå själv inom några veckor, då kommer också de renoveringsprojekt jag hållit på med under vintern vara klara, då kanske också all snö är borta... Men jag har inte mer att säga om det än så. Väntar på att blogglusten ska återkomma.

Under den senaste veckan har jag vid olika tillfällen hamnat i samtal med två personer som känner till att jag är skild, men som jag tidigare inte diskuterat mitt lite röriga familjeliv med. Båda har på olika sätt utgått ifrån att jag mer eller mindre är helt själv om K. Både trodde till exempel att K går på dagis de dagar jag arbetar. 

Egentligen är det ju inte konstigt. Pappor tar idag ut 22% av föräldradagarna läste jag nyligen, och en man som lämnar fru med spädbarn är väl inte den man först tror tar föräldraledigt. Och historien talar ju inte för att män i de situationerna tagit sitt ansvar. 

Jag förstår nu att utifrån sett kommer exet alltid få leva med den här uppfattningen, att han drog från fru och bebis. Att han inte pallade barnansvaret.

Så många runt om mig har låga förväntningar på honom inför framtiden. Att intresset kommer falna, att han inte kommer orka hela vägen ut. Just nu är jag nog den som ändå har högst tankar om honom. Lustigt. 

Förstår inte varför kvällspressen får så mycket skäll när de har höjdarartiklar som den här.

För med det här programmet i exets telefon hade kanske livet sett annorlunda ut.

Ser med illa dold skadeglädje en uppdatering exet gjort på nätet. Han ska byta bromsskivor på sin bil. Vet att vi gjorde det på en bil vi hade tidigare. Kostade några tråkiga tusenlappar...

... förövrigt kollade jag bildörrarna exet stod och fingrade på. Inte en enda trasig list, inte en fläck, inte ett dammkorn. Han var bara nervös. 

En annan sak som jag tror bidrog till känsloutbrottet;

Överlämningen skedde i min bil utanför hans lägenhet. När han öppnade bakdörren för att ta Ks väska kontrollerade han något i dörrkarmen. När vi pratade om var K skulle sova stod han och pillade på något annat på passagerardörren. Jag vet att han inte kan låta bli sånt, men det är som att han inte tror att jag klarar av att ta hand om min egen bil. Så jag bad honom ge f-n i min bil. 

Jag har sedan K började sova en natt i veckan med sin pappa inte haft en aning om var de egentligen befinner sig då. Men jag har sett att hans bil sällan är parkerad utanför lägenheten sena kvällar och tidiga förmiddagar. Alltså är de någonannanstans. Eftersom vi inte pratat om mer än det nödvändiga har detta inte kommit upp. Han har inte berättat, och jag har inte velat uppfattas som snokig.

Men det har känts väldigt underligt att inte veta var mitt barn befinner sig. Ska jag vara orolig när jag hör om en olycka åt öster eller norr? 

Dessutom, utan att vara fanatiker, tror jag på fasta punkter och rutiner för barn. Att livet kommer bli splittrat för K vet jag redan. Och jag har lite smått börjat uppfatta henne som klängig när hon ska sova, ett tecken som barnpsykologen vi pratade med berättade om. Men var går gränsen för onormalt klängig? Hur ska jag veta det?

Så i veckan frågade jag honom hur de där helgnätterna ser ut. Var sover de? Och svaret blev; på tre olika ställen, hemma hos honom ibland, hos en bror till honom ibland och ibland hos den nya. Egentligen blev jag inte överraskad, jag hade det på känn. 

Och precis för en stund sedan lämnade jag över K till exet. Och frågade var de skulle sova. Efter lite betänketid och stirrande ut i luften svarade han hos den nya. Tyvärr kunde jag inte hålla mig. Frågade om det var roligt att leka familj. Det enda han svarade var att jag skulle ha det bra och stängde bildörren. Jag bad honom öppna och jag sa till honom att jag inte längre har några problem med honom och den nya, för det har jag knappt längre (lite får man ljuga i de här lägena), men att jag inte gillar att K flänger runt. Att jag märker att hon blir klängig. Men det såg han inte som något problem eftersom jag sagt att hon varit sådan också de dagar hon varit med mig hela dagen. Som om K kan dela upp sina reaktioner på olika dagar...

Jag bet ihop, åkte hem och stortjöt så fort jag kom innanför dörren. Det var länge sedan sist.

En låt har fastnat...

Här kan du helt gratis och helt lagligt ladda ner Tracy Thorns låt om skilsmässor.