::: Omöjligt att besvara :::

Vad är meningen med livet?

Den frågan tyckte Peter att jag skulle försöka svara på, och jag sitter och ler. Visst kan jag försöka, men jag vet ju förstås redan nu att jag inte har den blekaste aning om svaret.

Och faktiskt... så tror jag inte att någon annan heller har det, men det är intressant att fundera och filosofera lite kring det i alla fall.

Mina funderingar lutar nog mest åt att jag tänker mig att det förmodligen inte finns någon mening. Och kanske är det så att vi måste acceptera det för att kunna känna inre ro.

Men bara för att någonting saknar mening betyder det inte att det är meningslöst. Eller tja... logiskt sett kan det ju verka så... Men jag menar nog mer att bara för att vi inte förstår meningen med något så betyder det inte per automatik att meningen går förlorad.

Vi har fått ett liv, och det närmaste jag kan komma på som hör ihop med mening är att vi har fått det för att leva det! Det är som en... hm... Kan man kalla det uppgift?

Jag tror att livet kan liknas lite vid en väg man går på... Där man konstant möter på allt möjligt. Vänskap, kärlek, glädje, lycka... Men också sorg, ensamhet, förtvivlan, rädsla och annat svårt eller tyngande.

Uppgiften är kanske att lära sig att våga njuta så mycket som möjligt av allt positivt, men inte kapitulera för det negativa utan lära sig att hantera det istället. För hur fel det än låter och känns, så behöver vi det negativa också. Det är dessa "hinder" eller vad man kan kalla det som får oss att utvecklas och växa som människor på insidan.

Men tillbaka till frågan: Vad är meningen? Leva, utvecklas och växa i alla ära, men vad är meningen med det då? Tja... kanske att kunna känna inuti sig själv att man lyckas med sin uppgift? Ja men vad är meningen med det då? Vet någon? Och vill vi verkligen veta? Behöver vi verkligen veta, eller är vi bara nyfikna?

Nej... Jag accepterar att jag inte vet eller förstår meningen med livet. Men jag är här i alla fall och försöker hantera det så bra jag kan. Vilket inkluderar en massa misslyckanden, men också så mycket som betyder enormt mycket mer.

Det sägs att när man blir gammal kommer man att utvärdera inuti sig själv vad man har "tillfört" till helheten. Inte vet jag om man måste tillföra något, eller om man bara inbillar sig för att kunna känna att man har ett värde? Men det har vi ju oavsett om vi tillfört någonting eller inte. Bara genom att existera har vi vårt värde!

Men visst har jag tillfört ändå... Mina barn... Mina underbara fantastiska ungar! Med det har värdet av tidigare existens bevarats, och samtidigt har nya grunder lagts för framtida existens.

Men återigen till det här med meningen... Kanske finns den inte på det sätt som vi önskar att vi förstod. Men om vi accepterar att det är så, då har vi i alla fall hittat en egen passande mening och har öppnat dörren till vår egen inre framgång.