GirlTalk

Nu har jag exporterat GirlTalk till Wordpress. Inte för att jag kanske fortsätter skriva utan för att jag gärna vill ha kvar den eftersom den är full av minnen. Det samma gäller mina andra bloggar. Jag har ju tre st på Aftonbladet och just nu fattar jag inte hur jag ska göra för att få över de andra två. Behövs ett wordpresskonto för varje? Jag vill ju som nu, att man inte kan spåra bloggarna till varandra.
Kanske sätter jag mig istället och kopierar över alla sidor till min hårddisk och spar det där istället. Det är ju mest bara för min egen skull.
Sorgligt är det dock. Jag tycker att Aftonbladets blogg varit den bästa och jag har haft många trevliga skrivar/läsarstunder här så det är med sorg i hjärtat allt försvinner.

 

Det var länge sedan nu, men jag ser att min blogg ändå besöks flitigt. Några kommentarer på gamla inlägg har till och med trillat in.
Hur jag har det?
Jo jag har det fantastiskt. Allt flyter på bra just nu. Jag och Loverboy har det hur bra som helst(peppar, peppar ta i trä). Vi har inte ens varit i närheten av att gräla sedan jul och han har varit hemma i princip varje helg. Men framtiden gör sig hela tiden påmind. Snart är det dags för han att börja leta lägenhet i en annan stad. Då kommer det bli kämpigt för oss. Men bara för ett tag. Vi har kommit så långt och gått igenom så mycket att jag har svårt att tro att det kommer knäcka oss. Om ett år kan vi förhoppningsvis flytta ihop.

Tack för ert stöd och alla goa kommentarer. Kanske återupptar jag denna blogg igen. Vem vet. Jag är lite sugen!

Glad påsk på er! 

Vi har pratat. Vi har bråkat, gråtit, varit tysta och till slut kommit fram till att vi ska försöka på nytt. Vi har lagt alla korten på bordet och äntligen tror jag att vi förstår varandra. Så nu får vi se om det kommer att fungera. Framtiden kommer att bli tuff. Men vi är båda beredda att försöka.

Tack för stödet =)

Jag skickade mailet precis så som jag skrev det här igår morse. Men inte ett ljud. Jag vet inte ens om han läst det. Men jag lovade honom tid och att vi inte skulle höras förrän på torsdag så det är väl inte mer än rätt. Jag hoppas bara att han inte är arg för att jag skickade det. Jag hade aldrig kunnat formulera de orden öga mot öga.

Nu får jag snällt vänta och hoppas att han hör av sig imorgon men just nu känns det lönlöst. Det känns som att jag redan gett upp. Jag sörjer varje sekund trots att det inte är slut. Kanske för att jag innerst inne vet att det är det bästa. Men jag vill inte. Det gör så jävla ont.

Jag vill inte att det är så här det nya året ska börja. Jag vill att det ska börja lyckligt. Jag vet inte varför men jag har alltid haft föreställningen om att det som händer på nyårsafton speglar det kommande året. Oftast verkar det stämma. Så om jag spenderar nyårsafton med att gråta lär jag gråta resten av året. Men kanske om vi löser det och jag är lycklig får jag fortsätta med det under året.
Oavsett ska jag vara nykter. Det är nog dags att erkänna för mig själv att jag har ett problem. Alkohol och jag går inte ihop. Men det är nog värst att behöva erkänna det för Loverboy som har en alkoholist i familjen. Inte ska han behöva en till.... 

Jag vet att du vill ha några dagar för dig själv så du behöver inte läsa detta. Jag måste bara få skriva hur jag känner innan det är för sent.

Jag har nog aldrig känt mig så dum som jag gör nu. Jag ställer krav och vill att du ska vara en bättre pojkvän. Men egentligen är du den bästa man kan tänka sig. Du gör ditt allra bästa för att jag ska bli nöjd, men det hjälper inte. Jag bara kräver mer...

Om jag vetat hur jobbigt det varit för dig hade det kanske blivit annorlunda. Om jag förstått hur det känts för dig kanske jag kunnat förstå. Men jag kan inte läsa dina tankar. Jag kan inte känna dina känslor. Hur mycket jag än önskar att jag kunde.

Att se smärtan i dina ögon var något nytt för mig. Det gjorde så ont. Bilden finns kvar hela tiden och jag kan inte sluta tänka på hur hemsk jag varit. 
Jag borde få dig att må bättre och underlätta för dig men jag har bara gjort allt värre. Jag vet det nu, men kanske är det för sent.

Jag klandrar inte dig om du inte vill vara med mig mer. Jag förstår dig. Jag förtjänar inte dig och det har jag vetat sedan första gången jag såg dig. Jag har nog levt i en drömvärld och inbillat mig att allt kan bli som i sagorna. Men du är ingen prins och jag ingen prinsessa.  

De två senaste dygnen har varit de längsta i mitt liv. Men det har nog varit nyttigt. Jag har insett mycket om mig själv och vad som än händer har det varit till stor hjälp för att förstå varför jag ibland reagerar som jag gör. Jag ville aldrig såra dig. Det är bara så att jag är så oerhört rädd att förlora dig. Konstigt nog är det just precis vad jag håller på att göra.

Ordet förlåt kan inte ändra någonting. Förlåt kan inte ta tillbaka allt hemskt jag sagt och gjort. Men just nu är det allt jag har så Förlåt!

Jag älskar dig

(Jag har inte skickat detta och vet inte om jag kommer att göra det heller, men jag behövde få skriva ner det)

Det känns som att den aldrig tar slut. Den svåra vägen.

Jag ser att det fortfarande är människor som läser min blogg trots att jag inget skriver. Ni kanske undrar hur det går, eller så är det bara människor som gått vilse och hamnat på min sida. Vad vet jag...

Just nu går det inte så bra. Jag tycker inte om julen. Jag blir alltid låg när det börjar närma sig. I år var inget undantag trots goda förutsättningar. Med lite alkohol på det kan det inte bli annat än katastrof.

På juldagskvällen blev det bråk mellan mig och Loverboy. Ett riktigt bråk där vi skrek åt varandra och sa saker som vi eller i varje fall jag inte menade.
Nu vill han ha en paus från mig i några dagar. Jag förstår honom. Jag skulle också vilja ha en paus från mig själv i några dagar.
Jag har varit hemsk. Jag har ställt massa krav och pressat honom utan att märka vad detta gjort mot honom. Nu ska jag förstört allt. Vi ska höras på torsdag igen, om jag överlever tills dess. Den här dagen har känts som den längsta i mitt liv och fortfarande är den inte över. Hur ska jag klara mig ända fram till torsdag? Ovissheten äter upp mig.
Men det är samtidigt nyttigt. Jag har fått tänka, tänka om och tänka igen.

Jag hoppas att ni som läser haft en bra jul och att ni som inte läser har bättre saker att göra än att läsa mina tragiska noteringar.

God fortsättning 

Jag har startat en ny blogg. En som inte ligger på Aftonbladet och den är dessutom inte anonym. Jag vet inte om det betyder att GirlTalk går i graven. Jag har inte bestämt mig än, kanske finns behovet kvar att få skriva anonymt.

Men jag är trött på att ha så många bloggar i olika kategorier så jag tänkte slå ihop alla till en och då tyckte jag det passade bäst att göra det nån annan stans än här på Aftonbladet. Jag har lite för många läsare här.

Men om någon absolut vill fortsätta läsa om mig och Loverboy eller om mitt liv i största allmänhet får ni gärna PMa så kan jag ge er adressen till den nya bloggen.

Men än är inte GirlTalk död som sagt. Men det blir nog inte så många inlägg som tidigare.

Ja så känns det efter denna helg.

Varenda sekund har varit helt underbar.

Efter att vi i onsdags hade ett allvarligt men lugnt och sansat samtal över telefon kom vi fram till att det mesta som sätter käppar i hjulet för oss är missförstånd. Nu har vi löst dessa missförstånd och ska försöka att vara mer ärliga mot varandra så att det inte blir så igen.

Hela helgen har vi bara myst och haft det sådär underbart som det ska vara. Jag har känt mig riktigt nykär igen och har knappt kunnat hålla mig ifrån honom, men för ovanlighetens skulle har han inte tyckt att jag varit jobbig och klängig utan han har faktiskt varit ganska gosig han med.

Jag bara hoppas för allt i världen att det fortsätter såhär. Men jag behöver inte vänta så länge på att få reda på det för han kommer hem redan nästa helg igen. Men efter det blir det två veckors prövning igen. Fast det känns inte som att det gör något. Inte när allt känns så här.

Tyvärr avslutades helgen med att jag blev sjuk. Så nu sitter jag här med massa godis och tycker synd om mig själv, men jag är jordens lyckligaste ändå.

Jag bröt ihop. Ringde till min mamma och bara grät. Som jag har längtat efter att få gråta. Men jag ville så gärna att någon fanns där för att trösta mig, fysiskt.
Mamma erbjöd sig att slänga sig i bilen och komma hit men det känns bättre nu. Jag har lättat mitt hjärta för en liten stund.

Det är för mycket just nu. Utbildningen, träningen, skrivandet, framtiden. Allt är bara för mycket.

Jag pratade med Loverboy igår och trodde kanske att allt skulle kännas bra. Jag var på bra humör och ville bara prata om glada saker men han frågade först hur det gick i terapin. Jag svarade som det var, det går inte så bra. Efter 2,5 år i terapi har jag fortfarande inte kunnat öppna mig och min terapeut vill pröva en ny metod för att få mig att prata om mina känslor. Det känns jobbigt och jag vill inte. Jag vill inte gå igenom allt som hänt och minnas hur det var, hur det kändes. Jag vill verkligen inte...
Men Loverboy sa att det nog var en bra idé eftersom jag inte ens kan prata med honom om saker och ting. Det sårade mig. Han förstår inte att anledningen till att jag har svårt att tala med honom är för att han är som en vägg. Jag talar och får inget tillbaka. Han kan inte prata om känslor och säger alltid att allt bara är bra och att han är nöjd. Då är det inte så enkelt...
Sedan frågade han hur jag ville göra med vårt förhållande. Vadå göra? Är allt upp till mig nu? Jag tycker ju att det känts bra nu denna vecka och även förra.
Men vi får väl försöka prata om det i helgen.
Jag fick känslan av att han vacklar och det skrämmer mig. Just nu behöver jag honom mer än någonsin.
Just nu behöver jag vem som helst mer än någonsin. Jag behöver någon som bara bryr sig och finns där, men istället spenderar jag dagarna i ensamhet. Jag stänger ute mig själv från omvärlden och har ångest...

Just nu känns lösningen så långt borta. 

Jag har i hela mitt liv umgåtts mest med killar. Redan som riktigt liten hade jag nästan bara killkompisar. Det har sina fördelar, de är mer raka och ärliga samt att vi har mer gemensamma intressen än vad jag har med de flesta tjejer.

Men just idag önskar jag sssååå att jag hade en tjejkompis. Killar förstår inte hur jag tänker och känner i min relation till Loverboy. För dem är det så enkelt, bara att glömma och gå vidare. Men det är inte så enkelt.

Denna vecka har jag umgåtts en del med en av mina närmaste vänner. Han är snäll på många sätt. Men jag känner mig alltid så korkad när jag umgås med honom. Allt jag säger är fel och jag får sällan prata till punkt. Det är lite "lilla gumman"-varning över vår relation.

Det får mig att sakna Loverboy ännu mer och längta tills han kommer hem. Tills jag får slänga mig runt hans hals och andas in hans doft. Han kör sällan med "lilla gumman"-fasoner. Han låter mig prata till punkt och är allt som oftast intresserad av min synvinkel. Fast den senaste tiden har det inte direkt varit så...

Men allra mest saknar jag att ha en riktigt bra tjejkompis. En som förstår och som jag kan gråta ut hos. För det går helt enkelt inte att gråta ut hos en kille, de tycker bara att det är obekvämt.
Men tjejer verkar inte vilja umgås med mig. Jag är för grabbig, för annorlunda, har för konstiga intressen.

Så ikväll ska jag åter spendera med min vän Mr Besserwisser. Det får mig i varje fall att inse hur bra Loverboy faktiskt är när han är bra. När han inte är för trött och sliten...