Längtan till barndomsbackar

Plötsligt längtar jag efter att plocka de blågula små blommorna som heter natt och dag, eller styvmorsviol.

Den ångermanländska landskapsblomman är en underbar liten pensé. Min barndomsblomma är för mig den allra vackraste...

De växer ofta i karg jord. i järnvägsslänter, på ställen där man minst anar.

Min barndomsblomma är vårglädje. Den framkallar minnen när gruset knastrade under sommarskorna, vårglädje i samband med ofta kylig Valborg, vårglädje när sömmerskan sytt min examenskappa, som inte fick användas före examen.

 Den son "emigrerat" längtar ofta till barndomsbackar, där solen alltid lyste stor och gul. Där alla vuxna hade tid att se barn, där man tilläts hänga på Hambergs hästvagn, genom ett helt samhälle - utan att Hamberg blev ilsken eller tvär. Där man köpte mums, mums på Pressbyrån, där tant Maj lät barn handla på kredit, om kronan inte räckte till en serietidning och "lite gotta".

Vi neg och bockade för magistern, fröken, doktorn - och stinsen somvinkade av alla tåg till världens ände. Exempelvis till Växsjö, där postiljonen farfar gjort rekryten och sen emigrerat till Ångermanland, kärleken farmor, liten röd stuga på Tallbacken, sen fyra barn.

Ett av dem blev min far och den röda lillstugan mitt hem under många år. Innan jag själv emigrerade till sydligare nejder, med annan landskapsblomma.

  Men när våren gör sitt inträde och lillebror, (numera mycket mogen man) berättar att styvmorsviolen blommar, jamen då infinner den sig. Längtan till barndomsbackar. För en dag eller två, sen vill man tillbaka till "sitt" vuxna, invanda vardagsliv.