Att orka vara sjuk.....och ensam

Att vara sjuk är bara det idag en prövning! Du måste orka att föra din talan gentemot försäkringskassan, orka protestera, överklaga men framförallt måste du vara verbal, inte bara muntligt, utan även duktig att uttrycka dig i skrift. Har du inte dessa talanger har du förhoppningsvis en vän, anhörig som kan hjälpa till!

Men vad händer om du saknar allt det där? Du är inte särskilt verbal, du har svårt att uttrycka dig även skriftligt, men mest av allt är du ensam? Finns inga anhöriga som stöttar, inga vänner som ”hejar” på i kulissen?

Vi talar om ensamhet, men ärligt, hur många av oss VET hur det är att vara fullständigt ensam? Vi kan tro, tycka och tänka, men vi kan aldrig i vår vildaste fantasi sätta oss in i hur det egentligen är att vara fullständigt utan support!

Finns människor som av olika anledningar söker ensamhet, som blivit svikna, besvikna eller helt enkelt utstötta av oss, av samhället!

Vi talar om orättvisor, vi är snar att reagera när det händer människor vi inte känner, som vi inte behöver engagera oss i, vi behöver ”bara” sitta på avstånd och tycka att det är för jäkligt! Vi behöver inte ”handla”, göra något! 

Vi vet att det idag är en bister verklighet för många att plötsligt ställas utanför vårt samhälle, av en enda anledning, dom är sjuka!

Vi är många som drabbas och vi tycker allihop att det är vidrigt, hemskt, känner oss utlämnade, svikna och besvikna, på samhället, på politikerna! Vi som sitter i den här ”sitsen” kan nog alla intyga att det är en oerhört jobbig situation, näst intill omänsklig att klara, då du redan är utsatt pga sjukdom! Men vi är sällan fullständigt ensamma! Dom allra flesta av oss har någon som faktiskt bryr sig om oss, vad som händer, som stöttar, hjälper! Som kan hjälpa, kanske rent praktiskt men framför allt ger oss tröst, uppmuntran! Som även tar ett stort ekonomiskt ansvar för dig när ”bilan” faller!

Vad händer med alla dom som inte har ”någon”? Som inte har släkt, vänner som ställer upp? Som inte kan föra sin egen talan, som inte kan uttrycka sig skriftligt? Som är fullständigt utlämnade till myndigheternas dom?

Vem för deras talan? Vem slåss för deras rättigheter?

Vi lever i en sk demokrati, ett land där alla ska vara lika mycket värda, vi ”värnar” om dom mänskliga rättigheterna, vi dömer snabbt vår omgivning, andra länder, där människor ”kränks”, men hur ser det ut på vår egen ”bakgård”?

När sjuka människor fråntas sitt ”värde”, straffas, just för att dom är sjuka, är inte det en ”kränkning” av deras rättigheter?

Solidaritet, jämlikhet och broderskap har bara blivit ”ord”, är inte längre en självklarhet i vårt land! Våra värderingar har fullständigt ändrats, nu handlar det bara om den enskilda individen!

Du ska vara frisk, välutbildad, inte alltför ung, inte för gammal heller, du ska inte bry dig om någon annan än dig själv, på sin höjd, din familj! Du ska ha en sparad slant på banken, en pensionsförsäkring, helst en sjukförsäkring också!

Du ska INTE vara låginkomsttagare och framför allt ska du vara FRISK! Annars är du riktigt illa ute! Har du dessutom inget annat ”skyddsnät”, då ställs du obarmhärtigt utanför vårt samhälle och ingen, INGEN bryr sig! Det är i sanning ”demokrati” det!

Hur kan vi vara så "fartblinda"? Så omdömeslösa, så ansvarslösa, så fullständigt utan samvete att vi röstar fram en dylik politik?

Kram/ Gumman